Separation med bibehållen vänskap

Fast det är du som splittrar familjen. Kanske på goda grunder. Har du pratat med henne om separation? Vad vill hon?

Att relationen fungerar just nu är ingen garanti för att ni står på vänskaplig fot med varandra efter en skilsmässa. Oundvikligen skapas nya rutiner och man måste förhålla sig till varandra på nya sätt efter en skilsmässa eftersom var och en skapar sitt eget liv utifrån egna förutsättningar.

Rent krasst är man inte tvingad att vara annat än affärspartner med varandra efter en skilsmässa.

Jag och min exman skilde oss på mitt initiativ av ungefär samma anledning som du och jag blev motarbetad då han inte ville skiljas. Det var många hårda ord och bittra känslor flera år innan vi till sist landade i vänskap och vi åter kunde bli bästa vänner och förtroliga. Det intressanta i det här var att han var den som bara ett halvår efter skilsmässan hittade ny tjej så det blev en ny person som måste ingå i dynamiken.

Du behöver alltså ha med i beräkningen att nån av er eller båda två faktiskt kan hitta nytt relativt fort och då blir det nya saker att förhålla sig till och det inte är så självklart att fira ihop med släkten etc

Glöm inte heller att släkten inte längre ser er som en enhet utan är fria att bjuda vem dom vill på sina kalas vilket gör att det självklart kan bli du och barnen som får gå på barndop men inte exet och hon får komma på konfirmationen men inte du och mormor vill ha barnen på jul men inte dig... Etc.

Hon vill hålla ihop livet ut, hon tycker det är bra som det är. Hon kan tänka sig att kompromissa och ha sex en gång i veckan eftersom det är viktigt för mig. Men för henne är inte bra sex viktigt i en längre relation så länge allt annat är bra, utan det är mer något som tillhör ungdomen när man är fri och kan välja sexpartner mer i stundens ingivelse.

Klart man ska samarbeta runt barnen men förvänta dig inget "polare och bästa kompis". En del kan ha det så men de flesta inte. Du låter som om du vill ha kakan och äta den (inte själva sexet kanske, men det sociala livet med din fru och familjen - du vill ha det kvar men du vill dumpa henne ändå). 

Jag är själv skild. Vi skildes i samförstånd men mitt ex blev lite förvånad när jag inte hade lust att sitta och chatta med honom om kvällarna innan läggdags. Jag såg inte vitsen med det - vi hade ju skilt oss. Frågor runt barnen fungerade toppen ändå. Jag fick gång på gång markera när jag tyckte att han blev för privat.
När han till slut insåg det det skrev han "Jaha, så vi ska inte kunna prata om saker som förr då?". Nej, exakt så. 

Han förväntade sig nån slags bästa vän-situation, medan jag inte ville ha det så. Jag ville ha en god relation med pappan till min barn, och bara det, kompisar hade jag på annat håll. Det kanske låter taskigt men skulle vi fortsatt som goda vänner som snackar var och varannan kväll hade vi lika gärna kunnat fortsätta vara gifta (vårt sexliv fungerade in i det sista - det var inte därför vi skilde oss). Jag kunde inte hantera den situationen utan att markera. 

Varför man ska umgås så ofta som du tänker dig, gemensamma födelsedagar osv är det bara en del som gör. Många säger att de vill så men det håller bara om båda vill det samt så är det enklare om båda är singlar. Vi har firat gemensamt när barnen fyllde 18 tex, vi har båda nya relationer så då var vi allihop, men inte som att vi umgås ofta. Det fungerar men tror ingen av oss har någon direkt önskan att köra parmiddagar. 

Får jag fråga varför ni skilde er? Om det inte är för privat naturligtvis. 

Skilsmässor tar riktningar man inte kan föreställa sig på förhand.

Din fru kommer inte vara precis samma människa något halvår efter separationen, precis som du också kommer förändras.

Visst. Vissa förblir vänner. Ofta om BÅDA ser att det inte fungerar och VILL något annat. Så fort det handlar om OLIKA önskemål och olika bilder av livet tillsammans så kommer konflikter.

Ibland blir det bra snabbt, när allt landat, ibland tar det inte slut alls, utan blir EVIG bitterhet.

Du ska inte inbilla dig att din fru fortsatt kommer att älska dig och "ställa," upp efter separationen.

Jag tror, att de som har en superbra relation efter skilsmässan är de fall där båda ville skilja sig. I de flesta fall verkar bara ena parten vilja det och då blir den som inte ville det lätt bitter. Det har snart gått 1 år sen jag skilde mig och parten som inte ville det är fortfarande bitter och risken är stor att hen är det i många år till. Med detta sagt tycker jag iaf absolut du bör skilja dig. Du vill ha en partner du delar passion med, inte en kompis du är förälder tillsammans med.

Jag förstår dig, inte jag heller skulle kunna leva utan sex och fysisk närhet. Det verkar som att hon har tappat intresset för dig, rent krasst.
Du verkar bry dig och du skriver inte att du har blivit otrogen. Kanske går det att hitta tillbaka? Har ni provat terapi? Det känns som att det är någonting som stör henne i relationen och det är därför hon har tappat intresset för sex. Eller hormonella rubbingar, tar hon några mediciner kanske?
Jag skulle ge ett ärligt försök att hitta tillbaka. Om det inte fungerar, då borde hon också inse att ni inte kan fortsätta. Just nu skulle hon troligtvis känna sig sviken och hata dig för din ytlighet, för hon förståtr inte ditt behov.
Men om ni gör slut, och du hittar en annan partner, tror inte att du kommer vara så intresserad av att semestra tillsammans längre.

Bra tankar att ni ska umgås mycket som separerade för barnens skull.Tyvärr ser inte verkligheten ut så .Om ni båda vill samma sak så det kunde fungera då allafall ett tag.Men svårt när den ena har känslor kvar och är sårad.Dessutom behöver man inte umgås längre bara för att man har barn ihop.

Trivs du inte i förhållandet ska du naturligtvis inte stanna kvar. Men satsa på att bygga ett eget liv efter separationen, för det kommer aldrig att funka som du beskriver att du vill ha det. En ny partner kommer aldrig acceptera att du gör allt med exet och sen bara kommer hem för sex.

Antingen stannar du kvar med din fru, annars lämnar du och klipper banden. Naturligtvis ska ni förhoppningsvis kunna prata gällande barnen, men mer än så blir det inte om du vill ta in en ny person i ditt liv.

Håller med och är helt övertygad om att det är så. Jag är skild och har ett väldigt bra vänskapsförhållande med mitt ex, men det hade inte funkat om någon av oss hade haft känslor kvar.

Jag inbillade mig att x-maken och jag skulle kunna ha en vettig och fungerande relation efter skilsmässan.
Vi hade haft det dåligt i många år, gått på familjerådgivning i 2 olika omgångar, skrivit ut skilsmässoansökning tidigare osv. Ändå blev han superkränkt när jag definitivt fick nog och vägrade mer.

Vi hade varit tillsammans i 25 år och självklart har vi haft massor av roligt ihop under alla år så jag trodde ändå att jag skulle få behålla något av min vän som han ändå var, men inte.
Ingen annan var inblandad i vår skilsmässa utan vi körde relationen i botten själva så jag tycker inte att han borde vara så arg på mig.

Han presenterade en ny kvinna för barnen 4,5 månader efter att jag flyttat och de blev sambos efter ytterligare 4 månader. Jag talade många gånger om för honom att jag var jätteglad för hans skull och jag tycker att hon verkar vara en fantastisk kvinna. Jag har hela tiden pratat väl om henne inför barnen och sagt att jag är glad för pappas skull och att jag är glad för barnens skull att hon är så bra.
Jag är tacksam för att hon är så bra!
Jag tycker att han nu då borde vara glad och lycklig och gått vidare i livet, men
2 år har gått och han vill fortfarande inte prata med mig. Helst inte ens om det som rör våra barn. När vi träffas när vi ska hämta/lämna barn, så klarar han inte ens av att titta på mig.

När till och med äldsta sonen som blir 17 snart säger att pappa gör allt för att försöka radera pappas och mina 25 år i hop...
Jag tycker att x-maken är så otroligt barnslig och bekräftar verkligen att jag gjorde rätt som lämnade honom, men ändå skär det i hjärtat varje gång hur någon bara kan trasa sönder våra 25 år till skit.
Jag är tacksam för dessa år för de har format mig till den jag är och de har gett mig 2 fantastiska söner och utan honom som pappa hade det inte blivit dessa 2 barn som jag älskar.

Om du vill göra det så skonsamt som möjligt så tycker jag att du ska börja med att prata om problemet ni har. Förstår att du gjort det redan men med en annan tyngd. Säg att vi har ju pratat om det här innan men jag saknar fortfarande något och jag kan inte leva så här. Ge henne tid att förstå hur allvarligt problemet är och processa lite innan du pratar mer konkret om skilsmässa.

Du vill separera men ändå ha kakan kvar och plocka russin. Ska ni inte bara vara särbos istället?

Det vore inte så dumt alls!

Kan man vara särbos om man är gift och har barn? Förekommer det ens?

Jomen visst kan det fungera. Jag och min exman skildes när våra barn var 5 och 1 år. Kärleken var slut men vänskapen fanns kvar. Vi pratade mycket om hur vi skulle göra det så att det blev lindrigast och det bästa för barnen. Jag tror att det viktigaste är att båda är i samma fas. Om du går i tankar på skilsmässa men inte din fru så är ju du längre i processen. Vi planerade och pratade en lång tid om allt innan vi tog steget till att flytta isär. Båda visste vi att kärleken var över men att vi kunde bli ett bra föräldrateam. Nu är våra barn vuxna sedan länge och vi har facit på hur de upplevt sin uppväxt. De säger att de alltid upplevt att vi båda funnits för dem och aldrig känt att vi " slitit " i dem. Vi har firat en hel del stora helger, födelsedagar, examens mm tillsammans med eller utan nya partners. Och nu när barnen är vuxna så är vi fortfarande vänner och lär vara livet ut.

Men som sagt så tror jag att man måste vara i samma fas under processen och ha pratat igenom det mesta som går att förutse som t.e.x när ny partner kommer in i bilden.

Självklart! Det finns gott om människor som lever isär fast de är gifta, har barn eller om de "bara" är ett vanligt par som flyttat isär.

Vi gled ifrån varann, tråkighet, sista 5 åren var varje dag lika. Vi gick i parterapi + enskilt. 

Särbo och separerade med nya parner med i bilden är inte samma sak