Har tre barn 10 år, 12 år och 14 år. Vi har aldrig straffat våra barn, gett konsekvenser som straff eller haft specifika regler. Vi har 3 väldigt fina, välfungerande, självständiga och omtänksamma barn.
Många föräldrar kör med straff/ konsekvenser, regler, metoder etc och tänker att det är det enda/ bästa sättet att få välfungerande barn.
Hur har ni gjort?
Precis! Jag skrev även att inga specifika regler. Några undrade hur det är möjligt. Då menar jag städregler, man alltid vissa saker, aldrig vissa saker etc. Vi har haft dialog kring saker som sker och vad som gäller är relativt beroende på situation. Och vi hjälps även åt med vad som funkar och inte. Har tex alltid kunnat ha ett godisskåp utan att barnen tar, vi har pratat om vad som är rimligt att äta och varför. De är vana att samarbeta. Vi har en tydlig regel, så länge det inte är superviktigt, att inga mobiler vid bordet.
Konsekvenser är såklart oundvikligt, men då menar jag de naturliga konsekvenser som kommer med att saker blir tokiga. Saker går sönder, andra blir ledsna, man har inte råd att köpa igen etc. Inga pålagda straff/ konsekvenser.
Barnen har aldrig någonsin haft svårt att följa regler i skolan eller på aktiviteter. Snarare tvärtom, alltid fått tillbaka hur otroligt välfungerande och socialt kompetenta de är.
Självklart handlar det också om deras grundpersoner och att de tex inte har svårigheter. Det är olika såklart. Men inte sällan stöter jag på välfungerande och oerhört trevliga barn där hela familjen lever efter mycket regler. Min äldsta dotters kompis sa häromdagen att vad chill jag var som lät dem äta och spela spel på dotterns rum. Hon måste alltid äta vid matbordet. Vi äter vid matbordet 8 ggr av 10 därför att alla vill det, men självklart kan man ta andra beslut ibland. Bara ett ex.
Har en tonåring som inte varit några som helst problem med någonsin. Väldigt mjuk och följsam och det har räckt med en blick för att han ska förstå att något är fel.
Hans lillebror däremot - också tonåring.. Den du!
Inget biter på honom och inget bekommer honom. Absolut inte så att han är elak eller våldsam mot någon utan han är snäll, men otroligt tramsig och störig vilket blir påfrestande för omgivningen...
Honom har jag varit mer rakt och tydlig mot.
Har tre barn 10 år, 12 år och 14 år. Vi har aldrig straffat våra barn, gett konsekvenser som straff eller haft specifika regler. Vi har 3 väldigt fina, välfungerande, självständiga och omtänksamma barn.
Många föräldrar kör med straff/ konsekvenser, regler, metoder etc och tänker att det är det enda/ bästa sättet att få välfungerande barn.
Hur har ni gjort?
När jag läste din inlägg var min första tanke att du inte alls är intresserad av hur andra gör, utan att du vill känna dig "speciellt" och som en bättre förälder. Resten av dina kommentarer bekräfter den uppfattningen.
Jag tror inte en sekund på det du skriver - att ni inte har/haft några regler och/eller konsekvenser och att dina barn samtidigt är fina, välfungerande (vad exakt menas med det?) och omtänksam. Jag tror hellre att du har en väldig egen defintion av "regel" och "konsekvens", vilken innebär att alla era regler/konsekvesner inte klassas som sådana av dig, till skillnad från sånt andra gör annorlunda som du.
Har tre barn 10 år, 12 år och 14 år. Vi har aldrig straffat våra barn, gett konsekvenser som straff eller haft specifika regler. Vi har 3 väldigt fina, välfungerande, självständiga och omtänksamma barn.
Många föräldrar kör med straff/ konsekvenser, regler, metoder etc och tänker att det är det enda/ bästa sättet att få välfungerande barn.
Hur har ni gjort?
Det låter inte särskilt trovärdigt att ni inte har en enda regel eller att era barns beteende aldrig haft konsekvenser. Faktiskt.
Det låter inte särskilt trovärdigt att ni inte har en enda regel eller att era barns beteende aldrig haft konsekvenser. Faktiskt.
Jag är rätt säker på att ts och jag avser regler, sådant som gäller oavsett. Jag tror att ts och jag agerar mer med förhållningssätt.
Vi har haft få regler, men inte uttalat. Det har varit självklart att man kollar efter att det man tar i kylskåpet är OK att ta. Att man lämnar snyggt efter sig på toaletten, att man tar hänsyn till varandra, att man hjälps åt.
När jag tänker regler, så ser jag mer bestämda saker som gäller jämnt. Endast äta vid köksbordet, speciella tider när man får se på TV, måste bädda sängen, fasta tider att komma hem etc etc
Naturliga konsekvenser. Jag har inte straffat, men jag det kunde finnas konsekvenser. Man har då resonerat med barnen, typ om hen inte sköter sig i vissa situationer, då kan man inte gå till sånt. Det är just inte straff utan konsekvenser som måste finnas, för att...... nja... i alla fall en del barn behöver regler att hålla sig till och konsekvenser om de inte gör det.
Om man har barn som inte trotsar speciellt och som har insikt, som man kan prata med, så kan det fungera att bara prata med dem, får de att inse. MEN... jag tror att det ofta finns något ändå som dessa föräldrar inte tänker på. Om du pratar med ditt barn och får barnet att inse att de inte bör göra si eller så, så finns det kanske ändå ett element av "om du inte gör som vi säger så är vi besvikna". Det behöver inte vara emotionell utpressning, framför allt inte medveten sån, men någonstans har det ju en effekt på barn ändå. Och det menar jag inte som kritik alls, jag menar bara, man kanske inte kan undvika att styra barnet på något sätt. Om man inte gör det på ett direkt sätt så blir det kanske mer indirekt.
Vi har alltid haft en överenskommelse att man meddelar om man är sen, vilket vi alla har gjort. Har det missats, så OK, men skulle det upprepats, då kunde det blivit en regel.
Hela livet består av regler. Några fåtal är nedskrivna. Alla andra är sådana du måste lära dig för att fungera i samhället.
Det är få förundrade att vara förprogrammerade med den kunskapen från födseln som TS barn.
Som sagt blir det förvirrande när folk menar olika saker med begrepp. Jag tänler ju spontant när nån säger att de inte har några regler alls att de menar att barnen får bestämma helt själva medan andra uppenbarligen menar något annat.
Det man väl ändå kan utläsa är att ts har riktlinjer för barnen kring vad som är ok beteende och inte och att barnen vet på ett ungefär (eller förmodligen väldigt bra) vad föräldrarna förväntar sig av dem. Sen om man väljer att kalla de riktlinjerna för regler eller inte är väl inte så viktigt. Men jag blev i alla fall förvirrad av ts trådstart eftersom jag tänker att en del av föräldrarollen (enligt mig) är att stötta barnen in i samhället ochbland annat och visa och förklara både uttalade och outtalade regler som finns i samhället, bland annat genom att ha en del av dessa regler i hemmet. Sen är baen olika lyhörda, en del barn läser av reglerna utan att de sägs högt medan andra barn behöver få reglerna tydligt förklarade. Men regelerna är ju ändå de samma tänker jag.
"Anfield12" skrev inte att det är knölig med att olika barn behöver olika förhållningssätt. Utan vad hen syftade på er uppenbarligen din (och TS) definition av regler, vilken låter ungefär såhär "Alla regler vi har, är inte regler, dem kaller vi något annat. Alla regler andra har, som vi inte har är regler." med slutsatsen (inte direkt uttalat, men ändå uppenbar underligande mening) "Jag/Vi är är mycket duktigare föräldrar, för jag/vi klarar att uppfostrar våra barn till perfekta drömmedborgare utan att använda mig/oss av regler."
Jag tänker att vuxna har olika förhållningssätt till hur de lever sina liv vilket de även överför på sina barn. Vissa vuxna är i mitt tycke väldigt strikta, alltid äta vid matbordet, alltid städa upp hela köket direkt efter maten, städar alltid lördag fm och så vidare. Då överför man ju naturligt de reglerna på sina barn.
I vår familj är vi vuxna lite för ostrukturerade och då överför vi ju det på våra barn. Hos oss finns ingen strikt regel att man alltid ställer in sin tallrik i diskmaskinen av den enkla anledningen att vi vuxna inte klarar av att hålla den.
Barn blir på gott och ont präglade av hur föräldrarna lever sina liv.
Jag tänker att vuxna har olika förhållningssätt till hur de lever sina liv vilket de även överför på sina barn. Vissa vuxna är i mitt tycke väldigt strikta, alltid äta vid matbordet, alltid städa upp hela köket direkt efter maten, städar alltid lördag fm och så vidare. Då överför man ju naturligt de reglerna på sina barn.
I vår familj är vi vuxna lite för ostrukturerade och då överför vi ju det på våra barn. Hos oss finns ingen strikt regel att man alltid ställer in sin tallrik i diskmaskinen av den enkla anledningen att vi vuxna inte klarar av att hålla den.
Barn blir på gott och ont präglade av hur föräldrarna lever sina liv.