Flytta ihop med barn

Jag tänker först och främst att ni kanske inte borde flytta ihop om det är så du känner. Låter ju jobbigt för alla. Du ska ju kunna slappna av hemma på samma sätt som barnen ska få vara barn och leka och kladda och se barnprogram. 

Men jag tänker och OM ni flyttar ihop, då borde du absolut få kräva lite andra regler. Som sagt, du är ju vuxen och det är ju även ditt hem, så självklart (tycker jag) borde du inte bara bli överkörd i såna saker. Har ni haft nån konversation du och killen, om din roll ifall ni skulle flytta ihop? Ser han det som självklart att han skulle ha VETO i allt vad uppfostran heter? Skulle alla beslut tas över ditt huvud eller skulle ni samarbeta i vissa eller alla delar?

Prata om era rädslor och sånt ni är oroliga över, för att riktigt överväga vilka alternativ ni har här. Torde ju finnas flera listor online med frågor man kan ställa innan man flyttar ihop med någon med barn (lär ju finnas mycket på engelska också). Personligen gillar jag såna, då de brukar finnas väldigt många frågor som man kanske inte "vill" ställa eller som känns jobbigt att ta upp, men går man igenom en lista frågor är det ju inte någon som tar upp dem, utan det blir en enkel öppning att börja diskutera ämnet. 

Ok.

Ingen har sagt att du är olämplig, men du beskriver ju själv hur olika ni är, och att du inte klarar av sättet han uppfostrar sina barn på. Det är inget fel på ditt sätt att leva ditt liv, men det passar ju inte in om det plötsligt kommer in två barn. Och det vet ju du också, det är ju därför du skriver här. 

Ok.

Ingen har sagt att du är olämplig, men du beskriver ju själv hur olika ni är, och att du inte klarar av sättet han uppfostrar sina barn på. Det är inget fel på ditt sätt att leva ditt liv, men det passar ju inte in om det plötsligt kommer in två barn. Och det vet ju du också, det är ju därför du skriver här. 

Håller med

Nej. Bo särbos. Din kille kommer aldrig gå på din striktare linje. Och du kommer bli mer irriterad sen än nu. Jo, jag vet. Skild nu, tack o lov.

Du tänker inte fel och nej du kommer inte lyckas få till strängare regler.

Fortsätt som särbo, det kommer att bevara kärleken längre.

Du söker solskenshistoria så här kommer min. Bakgrund; jag saknade verkligen barn och kan inte få biologiska, jag har hög tröskel för kladd och stök, jag tycker att min pojkvän har den bästa föräldrastilen som jag kan tänka mig och vi är överens. Vi har just flyttat ihop i vårt nästan drömboende.

Solskenet, att jag fick en kram av yngsta när hon kom hem i fredags och äldsta börjat duscha och byta kalsonger varje dag. (jag är seriös)

I övrigt är det stoj och stök, ett evigt "bråka inte med ditt syskon" , "ja, det är min ömtåliga sak", "gör ditt, gör inte datt" och "snälla skrik inte, jag sitter precis bredvid dig" osv.

Jag älskar det, men får psykbryt.

Du vill inte ha det och kommer att få psykbryt.

Jag vet hur gärna man vill bo ihop, men jag rekommenderar starkt att ni fortsätter som nu.

Ställ dig drågan: är detta en erfarenhet jag vill i livet- just nu?

Oavsett vad du bestämmer så skulle jag försöka träffa en terapeut för att nysta i och bearbeta dina barndomatrauman. Livets gång har lett dig till en man som behandlar barnen annorlunda. En ny röst kan komma att höras i kören av föräldrarnas röster i ditt huvud: "Jag önskar att jag fick uppleva med min pappa det x, y, z som det dessa flickor får uppleva med sin"

Jag var precis som du för 3,5 år sedan när min sambo bad och bönade mig att flytta in. Jag vill verkligen eftersom jag älskade honom, samt att det skulle bli betydligt bättre ekonomiskt för framförallt mig och jag fick bo större och finare. Massa fördelar. Barnen var då 10 och 13 år gamla och enligt honom såå självständiga och skötte sig själva. Han sa att jag såklart får komma in och bestämma regler jag med.

Jag såg direkt att vi hade skild syn på barnuppfostran. Jag hade en sträng uppfostran som barn och var nästan lika sträng mot mitt utflugna barn, så ordning och regler var ett måste.
Jag började irritera mig på att de inte ens tog undan sin tallrik efter maten eller ställde in den i diskmaskinen. De plockade inte undan efter sig, de var snutiga mot sin pappa och hälsade knappt på mig. De sa att innan jag flyttade in så var allt så mycket bättre. De kände att pappan plötsligt delade dem med mig, så de kände inte sig älskade eller bekräftade tillräckligt. Så den ene flyttade till mamman efter 6 månader, för där fanns ingen konkurrent.

Pappan blev naturligtvis helt ifrån sig av sorg och började skylla över felet på mig; att där ska inte finnas regler i detta hem, utan jag har kommit och förstört allt de hade. Jag bodde kvar ändå, men då blev allt ännu värre, för ilskan fanns kvar att jag är en barnhatare och barnet som fortfarande kom varannan vecka skämdes bort till 100% och fick agera och bete sig hursomhelst.

Jag har skrivit här flera gånger om mina problem med att bo ihop med andras barn. Har verkligen försökt. Dessa barn är ju nu stora, men ändå är det fortsatt problem pga meningsskiljaktigheter i barnuppfostran. Jag är lite som du; vill ha ordning och reda. Barn varannan vecka är OK, men snälla ge mig varannan vecka barnfri! Det funkar inte!! Alla säger det! Barnen får för sig att komma ändå på mammans vecka, de bara dyker upp, de gör som de känner och det blir bara kaos! Så mycket onödiga bråk.

Och ja, den ende vinnaren i det hela är pappan, som får ha någon vid sin sida i det hela. Någon som bara ska acceptera och aldrig blanda sig, utan bara ta emot allt och se trevlig ut, städa och plocka efter den andres barn etc. Du blir en aupair blandat med städerska och dina nerver kommer att kollapsa till slut.

Jag har fortfarande inte flyttat ut till 100% då jag har saker kvar, men har inte bott där nu på 2 veckor och det känns som en enorm lättnad. Snart får jag min lägenhet och kan slippa de där odågorna.

Förloraren är alltid sambon! Han vill ju hitta ett nytt offer som ska ta på sig rollen som inneboende barnvakt och maid, så om vi ska vara särbos så gör han slut. Vad är det för kärlek? Endast egoistisk!

Precis som alla andra avråder jag dig. Jag lever själv med en man med två barn sedan tidigare och förutsättningarna var betydligt bättre än dina och ändå var det stentufft ibland.

Oj, du bör vara försiktig där. Du är så pass ovan med situationen - att leva ihop med två små barn. Och du har redan flera varningsflaggor, saker som stör dig. Jag säger inte att det är kört för relationen. Det behöver det inte vara. Men jag tror att ni inte kan flytta ihop på ett tag än. 

Om ni vill göra så att ni kanske bor ihop ibland och att du har en egen lägenhet kvar - det kan funka. Men du bör definitivt se till att ha någonstans att gå tillbaka till om det blir för mycket för dig. 

Det där med att du tycker att han inte är tillräckligt bestämd med sina barn - det kan vara en konflikt framöver. Bästa möjliga scenariot är egentligen om du bara är ovan, och märker senare att du kanske hade för höga krav på så små barn (jag vet inte om det är så, jag säger bara att det kan vara så). Egentligen ska du nämligen inte blanda dig i hur han gör med sina barn. Det är hans grej. 

Jag tror dock att alla som inte har småbarn själv och ska leva med två, ser det som skrämmande. Jag tog mig in i det och ångrar det inte en sekund.

Visst, jag och min sambon ser olika på barnuppfostran men nu när jag har en egen (gemensam) så ser jag det lite annorlunda (tycker dock inte det är okej att t.ex. smälla igen ytterdörren när man kan stänga den som en normal person).

Har killen barnen bara varannan helg så ska man kanske inte disciplinera barnen den helgen, utan göra den rolig för alla.

Oj, bara ha barnen varannan helg och också befria sig själv från uppfostringsansvar!

En helg med malusar kan aldrig bli rolig.

Det är inte hur jag har det, utan tror ts nämnde att hennes pojkvän har barnen bara varannan helg.