Själviska människor som skaffar ny familj

Eftersom det är en enorm grej att separera med barn tror jag verkligen inte att folk gör det lättvindigt. Tror däremot det sker oftare idag av naturliga skäl, såsom att det är socialt acceptabelt samt att man klarar sig ekonomiskt som ensamstående vilket många kvinnor inte gjorde förr. Tycker mig snarare höra att folk stannar för barnens skull och istället skiljer sig när de flyttat hemifrån. En enorm uppoffring och martyrskap, enligt mig. 

Har svårt för folk som träffas och skaffar barn snabbt. Sedan gör de slut efter något år och då träffar de nya och visar din nya kärlek med att få barn snabbt.

Det blir bara nya halvsyskon hela tiden och föräldrarna gör slut och blir tillsammans med någon som redan har barn inom ett år.

Tror att många kastar sig in i nya relatuoner för att de inte klarar av att vara ensamma. Ta familjeliv som ett exempel, hur många trådar finns det där person X blir ihop med person Y och flyttar in snabbt. Sedan kommer klagomålen på att barnen inte är uppfostrade och att de måste sköta hela familjen.

Pratar inte folk om gemensamma mål, hur hushållet ska skötas och hur man tillsammans ska ta hand om barnet?

Är könsorganen viktigare än att prata?

Jag tycker du ska läsa lite historia. Skit i alla kungar och årtal och rikta istället in dig på hur människorna hade det.
Det här är inte unikt någonstans. Det unika är att människor inte dör som flugor och kvinnor inte tvingas gifta om sig för att kunna överleva.

Jag är väl en sån tycker du nog

Två äldre barn 11 och 15, skilde mig från pappan för 7 år sedan.

Blev ihop med ny för fyra år sen och har nu en ettåring.

Skiter högaktningsfullt vad folk tycker om det eftersom de inte har hela historien utan bara ser glimtar av det.

Min exman och jag passade rakt inte ihop, när jag försökte frigöra mig så blev han dessutom våldsam!

Och hotfull!

Så att jag skulle vara kvar i det äktenskapet där det mot slutet förekom våld skulle ju vara bizzart.

Jag tog chansen och började om. Var inte så dömande mot andra om du inte vet precis hela bilden!

Jag håller med dig TS, jag är så förbannat trött på alla barn som måste dela hem med föräldrarnas nya och kanske även deras barn.

Jag har två barn. Sen jag separerade har två relationer tagit slut för att jag inte har velat flytta ihop. Jag skulle aldrig göra så mot mina barn.

Jag tycker man ska separera om det finns behov. Helt klart. Men varför nya barn hela tiden? Halvsyskon, bonussyskon, nya svärföräldrar med jämna mellanrum....bara en sån sak. Hur många mormor/morfar/farmor/farfar och svärföräldrar kan man jonglera?

Jag undrar hur det fungerar om man t.ex har tre barn med olika. Det blir många inblandade...hur är jularna? Födelsedagar? Avbryter man relationen med exets familj och börjar på ny kula. Bonussyskon som plötsligt måste flytta isär får nya?

Behåller fd bonussyskon kontakten med varandra?

Jag är tacksam över att vi separerade som 50+ för det blir inga nya barn iaf.

Det blir ju inga bonussyskon heller eftersom alla är vuxna.

Jag vet inte om jag tycker det är själviskt ..

Jag fick ett barn strax innan 20 med en kille som jag hade varit tillsammans med i flera år men som slog mig.. Lämnade honom när dottern var bebis men han och hans familj finns med i hennes liv och det funkar helt ok nu. Sen fick jag nästa barn när jag var 28 med en ny pojkvän, tyvärr tog relationen slut när jag var gravid och jag är nästan helt ensam med yngsta dottern.

Nu är jag 33 och väntar mitt tredje barn om ca 2 månader med en ny kille som jag är tillsammans med (som inte har barn sen innan).

Det var inte riktigt det här jag hade tänkt mig , att jag skulle ha barn med 3 olika killar men jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Jag är jätteglad att jag har mina döttrar och de är jätteglada nu när de ska få en lillebror. De ser ju varandra som syskon och tänker inte ens på att de ?bara? är halvsyskon. Och vi är en familj nu även om det inte är en traditionell kärnfamilj.

Hur ska man göra om förhållandet med den man har barn med tar slut tycker ni? Vara ensam resten av livet? Eller ska man stanna och ev skaffa fler barn i ett dåligt förhållande bara för att andra tycker det är fel att ha barn med fler än en?

Livet blir helt enkelt inte alltid som man har tänkt sig och man försöker göra det bästa av situationen.

Bland konservativa kretsar är det här ett vanligt synsätt. Exempelvis väldigt kristna svenskar men även tex syrianska kristna mfl. Det går i stort ut på att man ska helt undvika skilsmässa. Om man trots allt skiljer sig så ska det finnas starka skäl som otrohet, våld eller missbruk.

Sen när man väl är skild ska man fortsättningsvis vara singel och absolut inte gifta om sig.

Dina idéer låter väldigt bekanta dessa konservativa idéer.

Jag har barn på halvtid och är mycket äldre en någon 30-åring,då man vill fortvarande binda sig och söka.Jag trivs så bra ensam,enorm lycka!