Hur mycket ska man hjälpa?

Vi har inte köpt hus än och inte lånat några pengar heller, än. Min man ?frågar? alltid innan han skickar pengar. Oftast säger jag nej och han är ok med det, men lite surande brukar det bli över att han inte får hjälpa familjen. Jag säger hela tiden att prio ett måste vara VÅR familj! När vi har det vi behöver (större boende, bättre bil) så kan han få bidra till sin familj, inga problem. Fast jag tycker ändå att det är lite väl mycket att ge en iPhone till systerdottern- men det kanske bara är jag som är snål?

I övrigt har vi inga problem med att alla pengar som kommer in är våra ihop och skulle en av oss vinna något så blir det ju våra pengar tillsammans.

Detta är en av anledningarna till att jag inte skulle ha gift mig någon utanför den västerländska kulturen. För de har ju den där synen, att man är en storfamilj och hjälper varandra hela livet. Vilket är fint på ett sätt, men i och med att han nu bor i Sverige och är gift med en svenska, så blir det helt ensidigt. Familjen i hemlandet tror antagligen att alla svenskar är rika, och att den där mobilen är en piss i Nilen för er. 

Var glad så länge som din man inte bestämmer, att hans systerson ska få läsa till läkare eller ingenjör på er bekostnad! Sådant har jag också hört, nämligen. 

Vad du ska göra? Ja, det är väl inte så mycket att göra nu, när ni har tre barn och allt. Det är som det är. Om det bara var ni två skulle du ha kunnat begära helt delad ekonomi, men med tre barn lär det mesta av era inkomster gå till dem i alla fall. Det blir inte mycket utrymme över för någon av er. 

Tycker inte alls du är snål eller ego och jag håller med dig till 100%

Har en släkting med liknande problem med sin man, det skickas iPhones och andra dyra saker och t.o.m en utbildning fick de bekosta åt mannens ena släkting. Jag hade blivit galen.

Har en familj det bra ställt så måste man inte skicka pengar till dem, även om man själv har råd. Speciellt i er sits då ni vill spara pengar till eget boende.

Problemet verkar ju vara att ni har olika syn på vem som är familj och det är en kulturell skillnad. Håller inte med de i tråden som tycker att en säng för 6000 till gamla mamma och en iPhone till ett syskonbarn är lyxkonsumtion. Men visst är det mycket pengar. Ni behöver ha en diskussion om vilka summor som han ska kunna hjälpa sin familj med så slipper ni diskussion varje gång. För det blir ju fel också att han ska behöva be om allt och du ska säga nej. Jag kan förstå honom faktiskt, har också bott utomlands under en period då min ursprungsfamilj hade det kämpigt ekonomiskt och det är inte en lätt sits. Man vill hjälpa helt enkelt, särskilt när man inte är nära.

Kostnader för resor är en annan fråga. Där tycker jag det är en självklarhet att man får räkna med att en del pengar går till att resa och hälsa på i hemlandet. Man kan själv bestämma om man vill åka med eller inte men att en partner med släkten utomlands vill hålla en kontakt får man räkna med. Det är helt naturligt och faktiskt något fint. Även här känner jag igen mig från åren utomlands - det var en del tjafs med min dåvarande partner som tyckte det var onödigt att åka till Sverige en gång i året, dessutom var det kallt osv osv. ;)

Men det var viktigt för mig och det är viktigt för alla som flyttat utomlands. Det är inte roligt att sitta i sitt fina hus man sparat pengar till men längta efter att se sin gamla mamma.

Är väldigt kluven, för lika väl som min man hjälper sin familj så vet jag att han utan diskussion skulle hjälpa min familj med vad som helst, om de skulle behöva. Nu har det inte behövts, tack och lov. Jag VILL såklart hjälpa hans familj också, men det känns så oerhört frustrerande att så fort vi fått in lite extra på sparkontot så försvinner de till något annat än vårt husköp! Såklart är min man noga med att vi betalar räkningar och han skulle såklart betala lån/amorteringar o annat på ett hus...som sagt alla våra inkomster går in på samma konto, därifrån betalas alla räkningar, en del av det som blir kvar sätts på spar och en liten del lämnas kvar till sånt vi ?villhöver?. Vi båda har kort till kontot och köper vad vi vill, har aldrig tjafsats något om det! Vill vi köpa något lite dyrare så kollar vi m varandra om det är ok. Sparkontot har däremot bara jag tillgång till så därav blir det ju jag som behöver flytta över om större summor ska spenderas.

Du beskriver att ni är överens om sparande till boende och att han vet att du inte vill att han skickar pengar. Ändå frågar han vilket gör att ni blir oense och det är en helt onödig konflikt.
Är ni överens om vad sparpengarna ska gå till så måste han följa det till 100% och sluta fråga, för det skapar bara en ond spiral.
Alternativt så gör ni en modell där var och en får behålla en liten del pengar varje månad att själv förfoga över, och då kan han göra vad han vill med sina. Skänka bort eller lägga på ytterligare sparande eller konsumtion.