Dela arv med vuxna barn?

Jag tror att du utan att veta om det besvarar din egen fråga "Hon bor själv, och har aldrig besök". Det låter ju ärligt talat inte som om du tänker speciellt mycket på din mamma om ni inte umgås. Man kan liksom inte förvänta sig pengar av någon man inte har speciellt bra relation till.
Den dag din mor går bort så ärver du och dina syskon det dyra huset och får göra precis vad ni vill med de pengarna.
Låter ju inte direkt som om ni haft en nära relation till mormor heller om ni inte fick ärva något alls. 

Handlar inte ts bland annat om att ts har förväntningar på en annan persons arv?

Tråkigt om hon slängt saker med affektionsvärde du ville ha. 

Gällande det ekonomiska tycker jag det är fel att bli besviken, ja. Det är inte pengar ni har rätt till. 

Självklart! Har inte riktigt tänkt så långt. Inte så att jag spånar över ett potentiellt arv som jag eventuellt skulle kunna få om sisådär 30-40 år. Tänker mer hur jag själv skulle gjort. Om mina barn va vuxna men hade det tufft ekonomisk skulle jag som förälder hellre hjälpa mitt barn då när den faktiskt behöver hjälp och inte så pass långt senare när jag dessutom är död. Förhoppningsvis har man väl utbildning klar, och livet och ekonomin styrd i den åldern. Jag vet själv med mig att jag kommer ha det bra ekonomiskt när jag är färdig med mina studier. Så kommer inte behöva hjälp då. Hoppas du förstår hur jag menar?

Men på så sätt som du tänker så är det ju bra att hon investerar i ett hus istället för att köpa "onödiga" saker som förlorar värde :)

Tack! Det är detta som svider. Egentligen skiter jag i pengarna. Klart ekonomisk hjälp hade uppskattats. Det är mer att min mamma kör över mig när jag bett om att få ärva något från mormor, och att hon inte ens har ägnat en enda liten tanke på min mormor (begravning etc), mina syskon, eller mig.Jo, vi ses. Så ofta vi (jag) kan. Hon har varit i stan där jag bor flera gånger utan att ha velat ses då hon tyckt det varit jobbigt att åka extra 30 min för att komma till mig eller att det inte riktigt passat in i hennes schema. Jag har ansträngt mig för att träffa henne varje gång jag varit i hennes stad. Hon klarar bara av att umgås i max 2 timmar åt gången för hon orkar inte med barnen. Att ingen hälsar på henne är för att hon inte har någon annan än oss barn och barnbarn. Hon har inga syskon, vänner, partner, pappa och nu inte mamma. Så vi är de enda hon har och hon väljer ändå att göra annat än att träffas? När jag bodde i samma stad som henne valde hon att hellre vara kvar på landet i 2 dagar extra än att komma på mitt förstfödda barns ettårsdag. Ett kalas som jag informerat om att vi skulle ha i 4 månaders tid. Satt där med krossat hjärta. Med endast 2 andra gäster. Förklarade för henne hur sårad jag blev men hon viftade bort det med att jag var överkänslig och att vi kunde ha ett nytt kalas helgen efter.

Jag hade kunnat uttrycka samma sak om jag hade råkat ut för det, men för mig handlar det snarare om den omtanke och generositet som i min värld är normalt att föräldrar visar sina barn, även om de är vuxna. Den till synes totala avsaknaden av det är vad som får mig att reagera starkt.

Jag har aldrig förväntat mig någonting från mina far- eller morföräldrar, men fick ändå 25 k vid båda arvsskiftena på sammanlagda ärvda värden om under miljonen i båda fall. Det tycker jag var fint gjort.

Jag har även hört åsikten från mina föräldrar flera gånger att de tyckt att arv borde fördelas över på barnbarn istället för på barn, då barn ofta är uppåt medelåldern, väl etablerade, har god inkomst, bostad, ekonomi, fyllt de flesta av sina materiella behov e.t.c. jämfört med barnbarn som kanske är 15-30 vid tillfället.

De två sista raderna i trådstarten visar tydligt på att TS verkligen inte har höga förväntningar eller att mamma ska dela sitt arv med TS.

Din mamma är en riktig egoist. 
Men inte mycket du kan göra, du lär väl ärva henne någon dag, om det finns något kvar.

Har bestämt själv att jag aldrig skall förvänta mig något arv, och lever efter den devisen. Får jag något så är det ett plus. Men skall dela med 2 syskon som jag vet med mig förväntar sig stora pengar i from av hus, landställe och lösöre. 

Tråkig mamma du har, men hon låter helt oansvarig så tyvärr är det väl bara att förvänta sig.

Min mamma är inte oansvarig men har haft det rätt ekonomiskt tufft, dock är det mest pga att hon valde en ny partner efter min pappa som inte jobbar och har försörjt denne i många år.

Jag var student när morfar dog och sa först inget, men jag hade också varit mycket hjälpt av bara ett par tusen kronor då. Jag fick en investeringschans i företaget jag jobbade på ett år senare och då kunde jag inte hålla mig utan frågade om jag kunde få 3000 kr, då det kunde vara en bra chans till vinst. Det fick jag, men det var tydligt att hon inte heller riktigt förstod varför hon skulle dela med sig till sitt enda barn fast hon själv fått över en miljon i handen.
(detta var många år sen).

Min svärfar däremot har delat ut generöst förskott på arv till sina tre barn och sparade till barnbarnen så fort de var födda. Det var verkligen välkommet mitt i småbarnstiden, och när man försöker hitta en bostad i ett bra område.

Jag tänker absolut göra likadant för mitt barn och ev. barnbarn, istället för att de ska gå och undra när jag tänker lägga näsan i vädret.

Håller med dig. Man hjäper sina barn. Tack vare att min farfar var rik fick min pappa det bra vilket han förvaltade förnuftigt och jag fick det bra och nu ska jag förvalta det till mina barn osv ?
Vi har tack vare att pengarna har förvaltads i bostäder nästan hela tiden gjort att jag som lågavlönad kan bo i en 15 miljoners hus.  

Utifrån Ts beskrivning är det ju snart slut på arvet, mamman verkar ju inte mogen att hantera pengar direkt.

 

Eller inte. 

Vad tråkigt TS, din mamma låter väldigt självisk. Skulle också bli ledsen i din situation. Vet att man inte kan förvänta sig det, men de flesta föräldrar skulle dela med sig något till sina barn. Blir beklämd över att din mamma inte ens tänker ha någon begravning. Är det verkligen vad din mormor hade önskat? 

Ja men det är ett helt annat problem. TS har nu beskrivit mer om mamman så man förstår att det är just så det är - mamman har inte förmågan att tänka på det viset. 
Kontentan är att det finns lagar runt arv och de följs även i detta fallet, hur ledsam relationen än är mellan TS och mamman. 

Man kan absolut göra som du skriver, men det är liksom upp till var och en. 

Tråden handlade om frågor om arv - du diskuterar snarare relationsproblem i en dysfunktionell familj. Blir konstigt när du skrev i början av tråden att andra hade skrivit konstiga inlägg, men det hade vi inte. Vi svarade utifrån vad som gäller runt arv. 

Min uppfattning om det väsentliga i tråden är att det handlar om både arv och relationer. Att bortse från relationerna tycker jag blir väldigt märkligt. 

Det låter trist, men rent krasst är det ju mammans arv och inte TS arv. TS och hennes syskon får ärva senare. Det speglar ju relationen som de har som inte verkar vara på topp. 

Det verkar dessvärre finnas stor risk att pengarna är borta vid det laget. Så blev det för oss. Min mamma ärvde en sommarstuga i Stockholms skärgård och en lägenhet i Stockholms stad. Inte en krona finns kvar av det nu och inte en krona fick vi när hon ärvde och sålde fastigheterna. Så kan det gå.

För att hon inte skänker hälften till sina barn???

Modern verkar vara fullt kapabel att sköta sin egen ekonomi. Däremot verkar TS inte vara fullt kapabel att ha en hälsosam relation till sin mor.

På vilket sätt skulle en fet resa hjälpa era ansträngda ekonomier?