Mobbad/psykiska besvär

Du borde va så pass vuxen att du lärt dig, att andras åsikter inte spelar någon roll. 

Hej ts!
Det låter som att du har råkat ut för mycket åkommor och att du kopplar mycket av det till vad du var utsatt förbi skolan. Jag råder dig att söka hjälp för ditt psykiska mående om du inte redan har gjort det.
De jag känner som var mobbade i skolan upplever jag så här:
Nr 1: Blev mobbad i lågstadiet och är nu i 70-årsåldern och jag skulle påstå att det påverkat hens hela liv; att hen känner dig dummare än andra, är osäker i vissa sociala situationer, tar mycket som personlig kritik, nedvärderar sig själv. Har haft ett normalt familje- och yrkesliv och god hälsa förutom mycket huvudvärk genom åren.
Nr 2: Haft god fysisk hälsa men ganska mycket oro och ångest, social fobi, svårt att tygla sitt temperament, överkonsumerar alkohol ibland m.m. Jag har svårt att veta vad som beror på mobbningen, gener, uppväxtmiljön i övrigt m.m. men hen har själv angett mobbningen som en starkt bidragande orsak till hur hen mår, men i andra stunder är det något annat.
Nr 3: Jag själv tillhör inte de hårdast drabbade, men har varit utsatt en del för elakheter och utanförskap. Har aldrig pratat om det med någon. Känner mig ofta osäker i sociala situationer, t.ex när man ska gruppera sig, dåligt självförtroende, drar mig undan andra ibland (vilket ju inte gör saken bättre), har svårt att ta plats, konflikträdd, svårt för kritik m.m. 

Var mobbad under större delen av grundskolan. På många sätt har det påverkat mitt liv även om det idag mest handlar om hjärnspöken.

När jag var yngre var jag tyst, hade svårt att ta för mig i en grupp och hade ständigt en känsla av att folk egentligen inte ville ha mig där. Till största delen har det gått över.

Till sommaren är det 24 år sen mobbingen upphörde och det har blivit bättre för varje år. Hjärnspökena finns fortfarande där men de märks av allt mer sällan. En vacker dag är de kanske helt borta, förhoppningsvis innan jag hinner fylla 100.

Jag har kanske inte så många nära vänner men någon har jag. Jag vågar ta kontakt med och lära känna nya personer, det är flera som beskrivit mig som "supersocial" vilket jag kanske inte riktigt känner igen mig i men jag är inte den tysta, grå musen längre. Yrkesmässigt vet jag att jag är bra på det jag gör. Inom mitt fritidsintresse är jag kanske inte lika bra som vissa andra men det enda jag kan göra är att jämföra mig med mig själv och se om jag blir bättre.