Elakt att vilja skriva kontrakt på att han inte har rätt till huset?

Efter vad TS beskrivit så har hennes enda egna pengar varit barnbidragen. Så hon har knappast levt i lyx även om hon haft de löpande kostnaderna betalda. 

Det jag inte fattar med resonemanget hos er som tycker det är moraliskt förkastligt att köpa ett hus som enskild egendom: 

Ni tycker alltså att det inte är elakt av hennes man att göra en 15-åring med barn, övertala henne att vara ekonomiskt beroende av honom, inte ge henne tillgång till ekonomin och resurserna i hushållet och motarbeta att hon skaffar ett jobb.  

Däremot är det elakt av henne att för egna pengar köpa ett hus som hon inte vill ska ingå i bodelningen vid en eventuell skilsmässa. Han får bo där, han får möblera där, han har tillträde till huset. Men om de skiljer sig är huset enbart hennes.

Ni väger dessa två attityder mot varandra och kommer fram till att hon är den omoraliska som ska läxas upp och lära sig att handla schysst och rättvist. 

Det är för mig helt absurt. Visst har de ett märkligt äktenskap och jag personligen hoppas att TS skiljer sig. Men nu är ju inte det frågan. Frågan är om det är elakt att vilja ha ett hus som är helt ens eget om de skiljer sig. Som TS kan bo kvar i och som är hennes egendom. Som hon inte behöver sälja eller köpa ut maken ifrån eller flytta från för att han vägrar gå. 

Jag tycker att med bakgrund av vad hon berättar så är det helt logiskt att äntligen börja se om sitt hus, bildligt talat. 

Jag har inte moraliserat över hennes önskan att äga huset själv. Jag har ifrågasatt om det går att lösa rent praktiskt, eftersom hon behöver ett äktenskapsförord för det. 

Du läser in lite väl mycket i andras kommentarer. 

Du har valt att vara i underläge, vilket var korkat. Varför förväntar du dig att han ska vara lika korkad? 

Har du råd att köpa huset själv? 

Och efter 20 år är du lika omogen. Förlåt, men det är svårt att tycka synd om dig. Jag försvarar inte din man, tycker han är ett svin. Min ditt liv är ditt ansvar, och man kan inte skylla på något som hände för 15 år sedan i all evighet. 

Du gör samma sak mot dina barn som dina föräldrar gjorde mot dig. Låter han diktera ditt liv. 

du har bara ifrågasatt den rent praktiska genomförbarheten? Se nedan några av dina inlägg. Du moraliserar över att hon inte tar ut skilsmässa, över hur det påverkar barnen, över att hon låtit detta förhållande pågå så länge. Du får ha vilken åsikt du vill men försök inte påstå att du enbart diskuterar möjligheten att få maken att skriva på ett äktenskapsförord. 

Jag har inte moraliserat över hennes önskan att äga huset själv. Jag har ifrågasatt om det går att lösa rent praktiskt, eftersom hon behöver ett äktenskapsförord för det. 

Du läser in lite väl mycket i andras kommentarer. 

Som sagt, blanda inte ihop äpplen och päron. Jag har moraliserat över hennes livsval, men inte över hennes eventuella husköp. 

Hur var det nu? Jämför dessa två citat. Du flyttar målstolparna hela tiden och det är tämligen oklart vad du menar att du diskuterar. Att hon vill äga huset själv är ju ett resultat av det du kallar livsval. Så det blir ju bara ren semantik det du sysslar med. Men för att tolka dig välvilligt: du tycker att det är omoraliskt av henne att inte skilja sig? Om hon lät bli att köpa ett hus som enskild egendom vore det därmed ok att inte skilja sig? 

Du gillar att tjafsar, förstår jag. 

Jag tycker hon ska skilja sig, annars kan hon sluta gnälla på mannen. 

Nej, däremot tycker jag att vuxna människor ska kunna reda ut sina egna argument. Det är alldeles för vanligt att folk på detta forum kastar ur sig åsikter som de sen menar att de inte har. Det är nyttigt att ibland titta på vad man faktiskt skriver och jämföra det med vad man menar. 

I en normalbegåvad diskussion kan man inte först moralisera över att TS inte vill skilja sig, sedan påstå att man bara pratar om äktenskapsförord, sedan säga att man moraliserar men bara över vissa detaljer och avsluta med att säga att hon borde sluta gnälla eller skilja sig. Samt påstå att den som synar de förvirrade olika argumenten vill tjafsa. 

du har nu gjort klart att du visst för en moralisk diskussion och därmed är precis vartenda svar till mig meningslöst. Du har lagt en timma på att ge mig rätt och detta helt i onödan. 

Då är vi åter vid starten: varför moralisera över att hon vill köpa ett hus? svara inte bara känslomässigt utan red ut detta: varför ska hon inte göra allt för att se om sitt eget hus och skapa egen trygghet efter 20
år med denne man? 

Nej han har inte betalat kläder eller dyl för mig eller barnen, det har jag fått spara till eller tagit på avbetalning. Självklart har han stått för det mesta i övrigt, men det har också gett resultatet att han valt så gott som varenda inredningsdetalj vi har. Saker jag köper som han inte gillar klagas det över tills de en dag försvinner. Husen har också alltid legat i områden han valt.
Han var den som ville att jag skulle vara hemma och jag var ung och naiv och förstod inte den fulla innebörden av det. Ekonomin har jag försökt diskutera och sätta mig in i många gånger, men han vill inte att jag ska det. 

Nu vill jag få välja var vi ska bo och jag vill ha tryggheten att veta att det är mitt om vi en dag separerar. 
Han har skrivit mig på tidigare hus ja, men jag har aldrig fått några pengar av det. Han har även lagt beslag på pengar för saker jag sålt även om det varit jag som köpt dem från början med argumentet att det är "familjens pengar". Familjens pengar är synonym för pengar han bestämmer över.

Självklart ska ni köpa det tillsammans, jag hade också blivit sur. Han har försörjt sig i alla år för att du varit för lat för att jobba nu är det din tur att dela med dig.