Barn i F-klass som redan saknar utmaning

Jag har förberett mina barn på att förskoleklassen är ungefär som förskolan, och inte SKOLAN, skillnaden är att man bara går i samma grupp (klass) som barn födda samma år, man har få pedagoger, och huvudfokus är det sociala. Sociala = lära sig äta i en stor matsal med barn från f till åk. 9, att man ska lära känna och bli kompis med ett antal barn man troligen kommer hänga med till gymnasiet (och vissa även där), plus grejen att de inte är "inlåsta" (det är ju inte grindar på samma sätt som på förskolan när barnen är ute, plus färre vuxna per barn) och ska hantera det bra.

...plus då "lektioner" där de kommer repetera lite enklare saker som bokstäver och enklare matematik.

Medan andra verkar ha förberett barnen på att när de börjar fsk.klass så börjar de SKOLAN med allt vad det innebär. Ett stort NJA på det från mig.

På mitt sätt har barnen framförallt fokuserat på att lära känna nya kompisar och liknande, för det andra kunde de ju redan. 

Ett av mina barn är född 4e januari och har alltid varit otroligt tidig. Hon fick faktiskt gå upp till tvåan när hon gick i ettan. Dels lekte hon redan mest med barnen i tvåan och trean, dels fick hon arbeta med treans böcker. Som "tur" är är vi ganska tidiga in i puberteten på min sida, plus långa, så hon har varit på samma nivå även där med sin nya klass där hon egentligen är ett år yngre. I högstadiet upplevde både hon och vi att hon verkligen gick i rätt klass, kunskapsmässigt. Hon fick i princip högsta betyg i allt. Går nu gymnasiet.

Våra andra barn har fått gå med rätt årskull, då är de födda mellan 4 augusti och 31 december. Alla har fått använda böcker från högre årskurser, men det har inte varit något problem. Rent socialt har de ändå hängt primärt med barnen i den egna årskursen, förrutom att det blivit lite mer flytande överlag ju äldre de blivit.

Jag skulle inte primärt rekommendera att gå upp en årskurs ÄVEN om barnet är tidigt. Trots att det varit bra för ett av våra barn, så har det ändå haft visst strul med t.ex. aktiviteter - hon har ju inte fått gå på fotbollen, basketen och liknande med sina klasskompisar som börjat, utan med barnen födda samma år som henne. Inte hela världen såklart, men vår dotter har tyckt att det varit lite trist. Sedan finns det ju barn som runt mellanstadiet faktiskt inte längre är i framkant, men hamnar efter lite socialt, och då hade det med facit i hand varit bättre att gå med den egna årskullen o.s.v.

Ta t.ex. en 11-åring som börjar 7an (om hon är född sent på året) och kanske ovanpå det råkar tillhöra sorten som sent kommer in i puberteten, det kan i det läget bli så enorm skillnad rent socialt mot resten av klassen.

Om du inte får respons från läraren så hå uppåt i hierarkin, borde finnas någon arbetslagledare eller studierektor. Borde ju vara enkelt för barn som självständigt kan göra mer utmanade uppgifter.

Min upplevelse av lågstadiet genom tre barn som har haft lätt att lära sig är att tempot är rätt så lågt hela tiden. Så jag tror inte så mycket på att flytta upp en klass om inte barnet är särskilt moget över hela registret (fysiskt, socialt, emotionellt mm)

I det här fallet, så gav förskolan henne mer avancerade utmaningar än vad skolan gör. Vi har en treåring, som på förskolan gör samma sak som dottern gör i skolan, i vissa fall. 

Vi undviker helst att gå upp en klass. Dottern är född på hösten och dessutom liten. Hon är komplett usel i allt som har med fysisk aktivitet att göra och dessutom lite räddhågsen av sig när det kommer till fysiska utmaningar. Hon skulle vara minst, yngst och dessutom långt efter de andra i varenda idrottsövning. 

Men, eftersom skolan än så länge består av en f-klass och en etta, som dessutom har fritids tillsammans, så känner hon redan ettorna väl och leker med dem på fritids. Det skulle inte vara svårt att låta henne få i alla fall en uppgift från ettan, att jobba med. Istället för att färglägga ytterligare en teckning.  

På mina barns fsk.klass fick barnen göra sin uppgift, sedan ha frilek. Tog inte många minuter för mina att göra sin uppgift, och sedan blev det just frilek. De hade inget emot att gå och bygga lego tills deras kompisar började bli färdiga. Måste din dotter sitta och vänta på ingenting när hon är färdig med en uppgift? 

Antingen får hon en liknande uppgift igen, eller så gör hon uppgiften extra noga för att dra ut på det. Så gör hon när hon ska rita eller färglägga något till exempel. Ibland kan hon få läsa en mycket enkel faktabok. Tyvärr gör det att läraren inte riktigt ser att hon är klar och inte tycker att det behöver göras så mycket mer. 

Under lektionerna har de ingen fri lek. Det får de istället ha på fritids. 

Märkligt. Är det en liten skola där man inte har så stor erfarenhet av att barn kan vara olika långt i sin utveckling?

Angående att hon får läsa enkla faktaböcker, kan hon inte få välja en bok från biblioteket istället? 

Sedan hade jag tagit frågan uppåt, om du inte får respons från hennes lärare. Just i matte och läsning, så borde det inte vara svårt att låta henne gå vidare med svårare uppgifter. 

Trist. På mitt yngsta barns skola får barnen ha frilek när de är färdiga med sina uppgifter. Var t.o.m. liknande när jag själv vat barn.

Det enda rätta här är att försöka prata med rektorn om att låta henne gå upp en klass. Hon kommer inte hamna efter i idrott mm, det finns olika förutsättningar även om alla i en klass är lika gamla så var inte oroliga för det. Just nu torkar ditt barns glädje ut, risken är att hon helt tappar suget. Man kan stimulera på hemmaplan med mer avancerat material men det räcker ju inte hela vägen. Skolan har skyldighet att stimulera även mer begåvade barn, prata med rektorn om ni inte får gehör från mentorn.

Jag tror många pedagoger undviker att göra så eftersom det kan bli väldigt stressande för barnen som behöver längre tid på sig. Att se hur alla kompisar sticker iväg för att leka medan man själv försöker göra klart. Det uppmuntrar även mindre studiemotiverade barn att slarva sig igenom uppgiften för att få göra roligare saker. 

Eller så blir det mindre rörigt för barnen som är kvar. Min son var då alltid en av de sista att göra färdigt uppgifter i förskoleklassen, men han tyckte det var rätt skönt när majoriteten gått iväg för frilek - då blev det lätt för fröken att fokusera på de få som fortfarande satt kvar. Nu i ettan är han istället ett av barnen som ofta är färdig tidigt och behöver mindre hjälp, då är han istället nöjd att få gå iväg och leka när han är klar. Det blir ju heller inte rätt att straffa snabba barn genom att tvinga dem sitta kvar och vara utråkade.

Håller med, antingen ska barnen ha vettiga saker att göra, så alla är koncentrerade, eller så kan de som är klara gå iväg.

Det känns nästan som att du beskriver mig i förskoleklass. Jag var identisk ditt barn på många sätt, exempelvis i kunskapsnivå och i känslan av att ogilla matten så som det kunde vara på förskoleklass.

Det är en komplex fråga, och det glädjer mig att ni inte direkt hoppar på tåget att flytta upp henne en årsklass och det känns som att ni resonerar klokt. 

I mitt fall så bestämde mina föräldrar att flytta upp mig en årskurs mellan ettan och tvåan eftersom det inte blev bättre. Det har funnits både fördelar och nackdelar med detta, dels så blev jag väldigt glad eftersom jag äntligen fick stimulans på den nivå jag behövde men det var också stressigt att flytta upp en klass eftersom jag behövde jobba ikapp på många plan. Problemet var också att när jag väl jobbade ikapp så hade jag fortfarande lätt i skolan, så jag fortsatte vara före de jämnåriga. Kunde bli klar med matten på halva lektionen, läsa ut en hel bok när man skulle ha läst ett kapitel osv. Min upplevelse är att om de redan innan var dåliga på att ge stimulans till ett understimulerat barn så finns det en risk att problemet kvarstår när barnet kommit ikapp nästa årskull. Nu var det 1998-2008 jag gick i skolan, så det var ett tag sedan så minnen kan ju ha modifierats efter. Hur som så upplevde jag att flytta upp en klass funkade på socialt plan i början eftersom jag kände flera I den klassen men att det blev ett problem senare i mellan- och högstadiet att vara ett år yngre. Det kändes som att det var ett ?glapp? där, jag var väldigt lillgammal och kanske mentalt mogen men jag var inte i samma utvecklingsfas rent ?tonårsmässigt? som de andra. När det blev till tals om att kanske på högstadiet börja få gymnasieuppgifter och ta examen från grundskolan  ett år tidigare så sa jag stopp. Jag fick fortfarande uppgifter och blev klar med gymnasiets matte A på högstadiet, men jag gick frivilligt om det på gymnasiet för att kunna landa och lägga tid på övrigt då.

Jag skulle bara vilja förvarna om vad mina föräldrar gjorde för fel; de lade så mycket fokus på att jag var duktig och smart att jag började värdera mig själv utifrån prestation snarare än att vara nöjd med mig själv så som jag var. Det har inneburit stor stress, mycket prestationsångest och att jag till slut gick in i väggen och blev diagnoserad med recividerande depression med ångestproblematik. Ingen av dem var  sådana föräldrar som uttryckligen ställde krav om att jag skulle få högsta betyg, eller att jag var tvungen att vara bäst i allt men det blev en slags anda om att jag var smart, att jag därför indirekt förväntades ha höga betyg och vara skolmotiverad. (De har varit bra förälder på många vis, och jag vet att de alltid agerade som de tänkte var bäst för mig). Det blev liksom min identitet, och om jag ville göra något annat eller sikta lägre så fick jag känslan att jag ?slösade bort? min talang. Nu i vuxen ålder så har jag behövt jobba väldigt mycket med att sänka tempot och prestationsångesten och fokusera på sådant som får mig att må bra (utan att det måste bli en prestation). 

Jag tror att det är jättebra att ni för en dialog med skolan, och jag förstår verkligen problematiken bakom och hur frustrerad hon måste vara över att färglägga alla dessa saker och att vara understimulerad (tips: jag fick godkännande att bara göra ett kryss i rätt färg och gå vidare istället för att slösa massa tid på att färglägga, det underlättade frustrationen avsevärt!).

Glöm bara inte bort att uppmärksamma henne för andra saker, att ge henne en känsla av att vara bekräftad även när hon inte presterar. T.ex. prata om vad hon ritat istället för hur bra hon har ritat, glädjs åt de rätt hon hade på provet istället för att fokusera på  vad som hade kunnat utvecklats, uppmärksamma henne som person och inte bara hennes prestationer. Det kommer sannolikt kännas ovant och fel med tanke på att man själv alltid tänker på hur man ska utvecklas och bli bättre på jobbet, skola, osv, men det kan vara bra att bara släppa och acceptera ibland. Och sist men inte minst, öva på good enough och var uppmärksam på stress, depression och orimliga prestationskrav. Jag vet inte riktigt vad jag ville ha sagt, förutom att jag kanske ville ge ett perspektiv på hur ett barn kan uppleva det i den situationen. 

Förskolan håller väl på nu med kartläggningen i matte och svenska. Tror du får lugna dig lite. Barn i 5-6 årsåldern har ju kommit olika långt i utvecklingen och det gäller ju för lärarna att se till hela gruppen. Om ditt barn är särbegåvad lär lärarna märka det. Tror inte alls det är bra för barn att hoppa över en klass, det är så mycket annat i mognad som ska hänga med. Ditt barn har gått ca två månader i skolan och är 6 år så kanske det är helt rimligt att vänta in det här lite. 

Nu tror jag inte att mitt barn är särbegåvat. Hon har däremot väldigt lätt för sig och ligger långt före den undervisning som sker idag. Hade hon varit nöjd med det som skolan erbjudit, hade jag varit nöjd och lugn jag också. Nu uttrycker hon själv att det är tråkigt, att fritids är roligast och att hon inte får lära sig något. Hon tycker att det är rent tråkigt att färglägga bilder och mäta pinnar. 

Hade du läst något av mina inlägg, hade du också sett att uppflyttning är något vi verkligen inte strävar efter, snarare tvärt om. Däremot ser vi gärna att hon utmanats mer, så att hon inte känner att skolan är tråkig. Istället för att skriva enstaviga ord till en bild, kanske hon kan få skriva en saga, eller lösa ett korsord. Istället för att läsa ytterst enkla faktaböcker, anpassade för barn som just lärt sig läsa, kanske hon kunde få läsa en lite mer avancerad faktabok, riktad till barn. 

Ja jag har läst dina inlägg, jag svarade inte bara till dig. Men återigen ditt barn har gått TVÅ månader av kanske 20 år i skola. Hon lär få utmaningar och är hon så duktig som du själv skriver så lär lärarna märka det. Det är väl jättemycket som är nytt för henne, nya kompisar, nya fröknar, ny skola. Lärarna ska kartlägga alla barn, inte bara ditt. Det är rimligt att ta det lite lugnt när barnet bara gått två månader och inte direkt börja gasta om att hon behöver mer utmaning. 

Krasst sett, om ni inte vill flytta upp henne så lär ni få acceptera nivån hon erbjuds just nu. Det är inte säkert skolan anser att de kommer att kunna ge henne större utmaningar, och om de ska ge henne mer avancerat material så lär det tas från de äldre klasserna och då kommer hon ligga före i åk 1 istället. Inte alla pedagoger har tid att sitta och individplanera utifrån en enda elev.

Jag hade ju liknande oro. Här går det ändå bra hittills verkar det som, sonen trivs (huvudsaken nu) även om han också konstaterar att han inte lär sig något. Klart det blir roligare på fritids dock när man tragglar en bokstav per vecka men läser hemma. Det pratar vi ju inte om inför honom dock. 
Nåja, det var inte det jag skulle skriva.

Tips jag fått från andra:
Efterlys samarbete över årskurserna så läromaterial eller en del lektioner kan ske med ettan. 
Kolla om det är ok att ni tar med egna läroböcker hon kan använda när hon är klar. 
Efterlys att de går till biblioteket och barnen får välja ut egna böcker. 

Jag hade också hört mig för (det kanske ni gör) om de identifierar några kunskapsluckor hon kan jobba djupare med (det räknar jag att min son har, att vissa grunder kan saknas även om han i vissa delar ligger flera år före).