Jag lämnar snart barnen
Eller nä... Det gör jag inte för nog f*n kämpar man på fastän kroppen, hjärtat och själen skriker att den inte orkar mer.
Mitt ex har sysslat med psykisk misshandel sen vi träffades. Det är egentligen först nu jag kan sätta ord på det. Det är först nu jag förstått att det faktiskt handlar om en typ av misshandel. Det är först nu jag faktiskt förstått att om man har samlag och det börjar göra vidrigt ont, man säger "nej, jag vill inte, det gör ont.". Men han håller fast en, hyschar eller säger att man ska vara tyst, och fortsätter tills han kommer. Att det faktiskt är våldtäkt. Att fastän jag säger att det gör ont, att han kör på och tar strypgrepp om halsen för han ska ju bara komma först...
Att det jag utsatts för efter det kallas för eftervåld. Det känns skönt att sätta ord. Det släpper skulden och undran varför, vad jag gör för fel. Varför det aldrig blir bättre hur jag än vrider och vänder på allt jag säger för att låta så trevlig och välmenande som möjligt.
Mitt ena barn vill inte bo hos sin pappa alls. Vägrar träffa honom. Det andra barnet bor växelvist. Barnet vågar inte annat. Pappa och hans fru pratar konstant illa om både mig och syskonet. Barnet säger helt sjuka saker efter att ha varit hos sin pappa. Men värst av allt är att barnet plötsligt får kraftiga utbrott och säger om och om igen att det inte vill leva mer. Att det orkar inte finnas mer. Jag har sökt hjälp överallt. Skolan, kuratorn, BUP, soc. Har aldrig pratat illa om pappan. Aldrig berättat hur det verkligen är. Alltid utifrån barnen och vad jag ser. Enbart till soc har det funnits föräldraperspektiv och då enbart att "pappa kanske behöver lite hjälp att hitta tillbaka till det barn han inte träffar".
Barnen är rädda för sin pappa. Han slår dem inte, men han blir arg. Han ger dem inte mat. Han pratar skit. Ignorerar. Bryr sig inte. Låser in dem på rummet. Barnen berättade att pappa var hårdhänt när de var små. Även att han kallade dem för kärring och annat. Hotade med att skada dem om de inte lyssnade.
Barnen vågar inte prata med någon utanför hemmet om detta. Pappan tar kontakt med alla. BUP, läkare, lärare, myndigheter o.s.v. och trycker ner mig. Ifrågasätter. Barnet får ingen vård eftersom han ringer upp och menar att det är något med mig som inte stämmer, det är inte fel på barnet. En del läkare har varit bra och tagit konflikten och sett till att barnet får hjälp. En del får vi inte ens komma till. Alla går på pappans linje, trots att jag aldrig sagt ett endaste ont ord om honom. Inte varit psykopat. Tagit del av alla barnens aktiviteter, utvecklingssamtal o.s.v.
Jag har gjort allt för barnen i alla år. Gått med på hans krav. Skyddat dem från bråk oss emellan. Fixat så att kompisars förändrar kontaktar honom så att de kan leka där eftersom han inte klarar av det. Fixat aktiviteter och utrustning och följt med på hans veckor eftersom han vägrar. Hämtat barnen hos honom fastän jag varit rädd och utsatt för hot eftersom barnen inte får komma hem annars. Pratat väl om honom. Läst läxan extra och borstat extra noga eftersom han inte kan. Fixat alla läkarbesök på mina veckor eftersom de inte får gå annars.
Min 7åring vågar inte berätta för någon av rädsla för vad pappa säger när det kommer dit igen. Och jag kan inte hålla barnet eftersom jag riskerar att förlora vårdnaden helt om jag gör det. Och för att pappan skrämmer barnet när de väl ses. Det äldre barnet bryr sig pappa inte om. Och nu pratat han skit in det äldre barnet till det yngre också. Pappa har till och med erkänt till soc att han tagit hårt i barnet och utsatt det för fysisk bestraffning - ändå händer inget. Från någon. Varför?
Nu har vi kommit till en punkt där jag inte längre blir trodd på. Pappan talar för sig, förminskar och förgör mig bit för mig. Ingen ser när han knackar på dörren och jag gömmer mig i panik i sovrummet. Inget var där när han höll fast mig. Ingen kan vittna om när han skrek åt mig om och om igen.
Jag orkar inte mer.