Ni som var mobbare

Jag var alltid den som försvarade den som blev mobbad. Resultatet var väl att jag då själv hamnade lite utanför och även mobboffret vände sig emot mig för att smöra in sig hos mobbarna men när de försökte mobba mig så gav de snart upp eftersom jag inte brydde mig och skrattade åt dem och gick och lekte för mig själv. Jag var alltså försvararen från ålder 6 till 16 ungefär och under den tiden så växte ett starkt avsmak inom mig för människor.
Svaga får är tyvärr de flesta människor. De var så rädda för att hamna utanför så de gjorde allt för att passa in.
Tyvärr förändras inte mycket i vuxenvärlden heller. Till och med lärarna var rädda för mobbarna,  kommer ihåg hur patetiskt jag tyckte det var att som vuxen vara rädd för ett barn.
Även som barn såg jag upp till och respekterade vuxna som gick sin egen väg och inte kände något behov av att följa flocken.
Och nej, jag fick aldrig något 'tack' ifrån mobboffren, inte för att jag någonsin förväntade mig det heller.

Min mobbare ville bli min vän på FB.När vi var vuxna.Att folk inte skäms ,vilka idioter.

Nej har aldrig brytt mej.

Jag tror absolut att det kan vara dels friskrivning av skuld, och nyfikenhet, och någon att skvallra om.

Jag har på Facebook fått upp personer från tidigare arbetsplatser och från skolan som jag for obvious reasons var ointresserad av att bli vän med.

Några blockerade jag till sist. Tänker att de dagligen måste fått upp mig med, och det var jobbigt bara att se deras ansikten. Detsamma kan det ha varit för dem.
Det  kan väl också vara att man fått upp vänners vänner och sen lägger till utan att tänka så mycket mer på den saken.