Främling bad barnet om puss

Drottningen1979 - 

Jag gjorde inget i den situationen som skulle få mitt barn att förstå eller känna av min reaktion. Jag är/brukar vara noga med mina rädslor framför henne. Men spelar ingen roll. Tycker fortfarande inte en främling pussar eller ber barn om pussar. Så jo, ett barn som inte kan ta beslut, är det vår plikt att skydda dem från allt vi kan. 

Du har inte skyddat ditt barn av den anledningen att hon inte behövde skyddas. 

Grät hon? Skrek hon? Nej, hon log och gav honom en puss. Din dotter skadades inte. Hon behövde inte skyddas. Den som for illa var du själv och det beror kanske på att din ptsd gör dig extra sårbar? Han gick över dina gränser, inte hennes. 

Jag hänger med på vad du vill få sagt. Och det är vettigt, absolut!

Men kan fortfarande inte stå bakom att främlingar ber om pussar. Jag skulle aldrig göra något liknande. Inte heller min man, mina bröder eller morbröder. Finns ingen mening med att pussa eller vilja bli pussad av ett främlingsbarn. Hade min man eller någon annan man varit med hade han aldrig gjort något liknande. Bombsäker på det! Så varför göra det när mamman och Mormorn är med? Jag går inte och hjälper andra för det angår inte mig hur de hanterar olika situationer med sina barn. 

Men Ts, kan du inte trösta dig med att det hade blivit en  ännu konstigare grej för dottern om du slitit med dig henne och skällt ut mannen? Du sa ju till, man ska ju ändå kunna räkna med att folk lyssnar tycker jag. Den som gjorde fel här ÄR ju mannen. Nu kommer hon strax glömma bort att det ens hände, hade du ställt till en scen som du säger kanske hon inte hade gjort det. Hon kanske hade trott att du är arg på henne och inte uppfattat att du vill skydda henne. 
Jag stör mig också på den här kulturgrejen med pussarna, visst, det är folk som vi föräldrar har träffat (ibland väldigt ytligt) som ska pussas, men det är inte säkert barnen nånsin sett den människan. Min man tycker det är jättefint, något han vill ha med sig från sin kultur till skillnad från en del annat. Och det är det säkert, så mycket kärlek till barnen, som man älskar fast det inte är ens eget, och skulle skydda och värna. Men barnen kommer ju emellan i denna fina gest, och deras integritet smulas ned totalt. Vi tycker olika där jag och sambon om vad som betyder mest. 

Självklart hade det blivit värre med en scen. Att göra det till något det faktiskt INTE var. För det hade jag ju självklart inte tolererat. Jag undrar bara om jag inte gjorde min röst tillräcklig hörd. Hade jag gjort den mer hörd så hade denna scen aldrig uppstått, vem gör något fastän man säger nej! 

Visst ska vi visa kärlek så mycket vi kan. Det gör jag. Det gör min man med. Men vi går inte med på att främlingar (oavsett kultur) ska få ha den närheten. Min man vet inte ens om det här och han lär bli toksinnig när han får reda på det. Främlingar ska inte pussas eller krama andras barn. Och jag som mamma borde ha tagit kommando mycket tidigare. Jag ska ta upp detta med min psykolog imorgon. Jag är verkligen så så arg, ledsen och äcklad. Jag skäms och har så mycket skamkänslor. Mina värderingar, det jag alltid kämpat för, det jag alltid haft Konflikt med andra om Sprack igår.

Så irriterande att jag nu inte lyckats med det jag försökt bygga upp. 

Men absolut! Jag tycker också att han var för mycket! Det var ohyfsat. Och det var han redan när han fortsatte hålla på med godiset trots att du bad honom låta bli. Vill bara sänka dina stressnivåer genom att påminna om att inget skadligt hände din dotter. Nästa gång något liknande händer är du mer förberedd. Vi lär oss alla på vägen. Även jag. :) 

Tack kära du! Hon gjordes inte illa. Men jag känner att jag skadade henne genom att inte strikt dra henne därifrån från första början. Varför jag inte bara tog kommando från första början! Önskar verkligen att jag gjorde annorlunda. Och vi lär oss hela tiden. Jag har lärt mig att vara överbeskyddande till slut leder till ens farhågor. Vad du än försöker skydda ifrån eller är så rädd för, sker tillslut. Och jag bara frös. Kommer ta lång tid för mig att acceptera den här händelsen. Kan fortfarande inte släppa och scenen spelar upp gång på gång i huvudet. 

Tack för din respons och resonemang över det här. Fin ärlighet! 

Din psykolog kanske kan hjälpa dig att inte vara så hård mot dig själv. Ja, det klart du skulle tagit med dig ditt barn direkt. Men ingen kan ju förutse vad som ska hända härnäst, och man har ju i sig att vara artig mot främlingar, så då blir det ju ibland så att gränslösa människor överraskar en innan man hunnit fatta vad som hänt. Du säger ju att det gick fort. Säker på att du är världens bästa mamma, du måste bara vara lite förlåtande mot dig själv. Om din kompis berättade detta för dig, skulle du döma henne totalt eller skulle du tycka att hon ska förlåta sig själv? 

Åh! Fin du är. 

Jag hade känt med henne. Vi bör inte döma då samma sak kan hända oss. Vi bör inte vara för överbeskyddande för att det tillslut sker av rädslan. Jag skulle inte vilja att min vän led av det så pass mycket att hen skulle hata sig själv och inte ta vara på den tiden vi befinner oss i här och nu. Det har hänt, vi kan inte få det ogjort. Inget hjälper med att älta och grubbla.

Men när man får frågan varför jag var ifrån henne eller inte höll hennes hand hela tiden så börjar beskyllandes igen. Borde tvingat henne sitta i kundvagnen helt enkelt. Låtit henne få utbrott. Så hade inget av det här hänt! Jag ville bara hitta ett annat sätt för henne, ett sätt med ETT mindre utbrott. 

Allt jag vet att inget av det här är hållbart kära du! Tack för omtanken och att du verkligen försöker lätta på mitt samvete och skuld jag bär. 

Varför i hela friden ska du hitta mannen? 

Det är rätt illa att bete sej på ett annorlunda vis för att man har en man med i sällskapet eller inte har det. Du säger iofs att du är "bombsäker" på att mannen inte hade gjort detta om din man eller en annan man varit med i ert sällskap.
DET om något är sjukt. Som att han bara visar respekt och håller avstånd pga en annan man, men finns ingen man i sällskapet så tillåter han sej att vara mer gränsöverskridande. Det är det sjuka. Alltså måste han ha vetat att det han gjorde var gränsöverskridande om han hade låtit bli att göra det enkom pga en man.

Sen tycker jag att du ska sluta slå på dej själv. Det är väldigt lätt hänt för de flesta av oss att man blir som "förstenad" vid oväntade händelser och kommer på först efteråt vad man borde ha gjort eller sagt.
Du verkar vara en bra mamma och din dotter verkar inte ha blivit skadad: )

Nernu - 

För att säga det jag skulle ha sagt där och då! 

Linnie - 

Jag är ganska säker på det. Ingen annan man ber om en puss från barnet framför pappan. Det borde inte vara OK framför mig heller. Jag sa nej. Men han hörde inte eller så var jag inte tillräckligt tydlig. Men tror han fattade min poäng när jag drog ifrån henne och varken sa tack eller något annat. Jag prata inte med honom heller så vet inte varför han ens fortsatte. Därför är det ju min plikt att säga skarpt ifrån eller ta ifrån mitt barn därifrån. 

Jag vet att jag är en bra mamma men ibland tänker jag att jag kanske inte alls är det och har misslyckats redan. Men tack för att du stöttar mig med det. Givetvis ger det leende på läpparna att få höra det och bli påmind.  Men om jag inte var tillräcklig nu,
hur ska jag då stå upp för henne resten av alla tioende tjugonde år? Någon annan kanske inte bryr sig lika mycket men detta för mig var verkligen sista droppen i glaset. Jag handskas dagligen med min PTSD, går på min behandling och kämpar med att vara en så bra mamma som möjligt. Med att skydda henne OCH samtidigt inte begränsa hennes framtid. Tro mig. Det är verkligen jätte svårt att pendla med att hon inte ska vara rädd för livet samtidigt som jag måste lära henne att det finns faror. Som jag själv upplevt och vill så så skydda henne ifrån! 

Därför är det alltid skönt och få höra från andra att man är en bra mamma 🙏🏼