Fann du meningen i livet när du fick barn?

Att vara förälder är det viktigaste uppdrag vi har i livet så nej.

Att så många letar annat när de är föräldrar är en viktig borsak till allt psykiskt lidande i samhället. För de som mår dåligt är nästan alltid ett resultat av en dålig barndom.

Jag uppskattar era svar i tråden. Jag tror att barn är oundvikligt för min del, då jag är rätt säker på att jag kommer ångra beslutet att inte skaffa dem. Annars kommer jag nog alltid undra om jag missade något.

Men många har bra poäng här och jag förstår att jag måste jobba på andra delar av mitt liv. Plus att jag inte ska förvänta mig någon förändring i mitt psykiska tillstånd överlag. Den är inte dålig och jag anser mig själv vara rätt rationell, men tror jag hade behövt något driv utanför "självförverkligandet" som jag är lite less på. Är inte så karriärsdriven heller trots framgång i skolan och jobb.

Det som kanske skrämmer mig lite är fritiden som kommer minska något avsevärt. Som tur är har jag en partner som är rätt barnkär med, och vi har diskuterat att eventuellt släppa iväg varandra på egentid när bägaren tippar över.

Men intressant och höra era upplevelser.

Inte som princip ohälsosamt, men mer effekten när barnet/barnen ska bryta sig fria och bli mer självständiga. Kollegor/bekanta som är föräldrar ut i varenda hårspets, vem är de när inte barnen behöver dem på samma sätt längre? Är alltså frågan de ställer sig, inte jag. 

Jag tycker inte man behöver fylla livet med intressen och självförverkligande, men något eget kanske. Något som är jag när mina barn prövar sina egna vingar. Eller kanske något jag och mitt barn kan göra tillsammans, för att vi bägge verkligen gillar det. 

För att vara tydlig, jag tycker även att de som hänger upp allt i hela livet på sina hundar/hästar inte heller är helt hälsosamma. Balans är väl det jag menar. Det är inte balans om ens barn är allt allt allt, eller ens hundar, eller ens jobb osv. 

Alla människor är inte balanserade. Vi fungerar olika. Men obalanserade föräldrar som går upp i sina barn kan ställa till större skada än hundägare. I övrigt låter ditt liv sunt! 

Både ja och nej.

Jag längtade väldigt mycket efter barn, så på det sättet fick mitt liv mening när jag väl fick barnen. 

Å andra sidan upplevde jag inte att mitt liv var tomt och meningslöst innan jag fick barn, även om jag längtade efter nästa fas som var barn-livet så att säga. 

Hade jag inte kunnat få barn hade det troligen varit mitt livs största sorg och tagit lång tid innan jag kom vidare ifrån. Men jag hade nog försökt att hitta andra saker som gav livet mening istället, och kanske satsat mer på sånt som är svårt att hinna och ha råd med när man har barn, som resor, mer lyx till mig själv osv.

Nu har jag två barn och de börjar bli stora så nu går funderingarna kring hur livet ska bli när barn-åren är avklarade. Och jag ser fram emot den fasen också även om det ibland kniper i hjärtat när sonen pratar om att flytta hemifrån snart. 

Detta är så otroligt viktigt, många verkar helt ha missat det. Tyvärr. Och så blir det pannkaka av alltihop. 

Jag skulle inte ha några barn egentligen, men "råkade" bli gravid ändå. Idag har jag fyra barn och det är det absolut största som har hänt mig - dom är det absolut värdefullaste jag har. Min mening med mitt liv är till största del barnen - vilket jag absolut inte trodde på innan första barnet föddes. Om barn kommer fylla den leda du känner idag vet jag inte - men jag tror det skulle ge dig den största lyckan

Det löser faktiskt många problem att bli förälder. Däremot löser det inte äktenskapet eller relationen med sin partner.

Mina barn gav mig kanske inte alls meningen med livet ... men de berikade livet.
Absolut!

 

Nej. Meningen och det högsta syftet med livet är att i vår tillvaro evolutivt skrida framåt och förse sig med kunskaper, sanningar och logik, inlärda från egna och andras erfarenheter, och därmed utvecklas mot än högre nivåer för att bli allt visare och vetande. Detta i samband med att söka och eftersträva liv i konstant fred, frihet, kärlek, harmoni, lycka och glädje, med allt och alla, där vi siktar och reser mot allt högre evolutionsnivåer.  
Detta kan för VISSA innefatta att skaffa barn, men för att i innevarande liv nå den bästa möjliga vägen dit så kan det faktiskt lika gärna kräva att man INTE gör det.

Lite förvånad över så många negativa svar faktiskt. Mannen och jag kom till en punkt när vi var 30+ där vi hade gjort häftiga ej barnvänliga resor, ätit på alla restauranger, varit ute på alla barer, gjort alla hobbys, bra karriärer osv. Vi kände att så här kan det inte vara resten av livet, något MER, en ny NIVÅ måste väl livet innehålla. Min högst personliga åsikt är att många utan barn blir lite knepiga när de passerar medelåldern. Livet med barn blev den där ?mer-känslan? och det har gett livet mer mening. Framförallt uppskattar jag högtider mer idag än tidigare. Som barnfri var det inte superviktigt att fira högtider. 

Känslor och kärlek är alltid viktigare än kunskap.

Däremot kan man använda kunskap i syfte att skapa bra känslor och kärlek. Men utan det steget är kunskapen meningslös.

Så föräldraskapet är givetvis överprioriterat att tillskansa sig kunskap.

Dockan:  Tack för förtydligande! 
Jag håller med dig!