När släpper de taget om sina barn?

Men man har ju också ett ansvar själv, välj inte en partner som inte uppfyllt detta på föräldrakontot då! 

Håller med dig om allt i första stycket, men vuxna kvinnor som gnäller på sin partners barn gnäller ju eg på sin parner då denne misslyckats i sin föräldraroll.

Ett barn som blivit ordentligt omhändertaget beter sig ju inte gränslöst.
Varför tror man allt ska bli frid och fröjd när man skaffar en usel karl/pappa?? 

För när allt funkar och man har det bra i en bonusfamilj, behöver man inte kräkas av sig på nätet. 

Nej, jag håller mig från män med småungar istället. Funkar ypperligt.

Vuxna barn funkar, så länge de är vuxna "på riktigt".

Vilket självskadebeteende syftar du på förresten?

Du uttrycker dig konstant som om du själv har erfarenhet av att leva i dysfunktionell bonusfamilj.  

När de är så stora måste de ju kunna få tillgång till sitt hem (till båda sina hem) när som helst. Men de måste ju kunna klara sig själva där, alltså t.ex inte räkna med att få maten serverad eller få förälderns fulla uppmärksamhet när som helst.

Jag kan tycka det är lite märkligt med varannan-veckas boende efter ca 15 års åldern. Det känns mer relevant för yngre barn där man måste kunna planera så att man är hemma när barnen är där. En 16- och 18-åring kan väl få komma och få som de vill. Förutsatt då att de t.ex går och handlar själva om det är tomt i kylen för att föräldern inte räknat med att de skulle komma. 

Ja, för att jag har det. 

Finns vuxna barn som avbryter kontakten med sin rika föräldrer som gifter om sig ,på grund utav arvet .

Om det vuxna barnet är 20 år och har fast heltidsjobb. Tycker ni att det barnet borde handla en del mat själv eller betala någon hyra. Eller är det ovanligt att kräva av sitt barn?

Så är det nog.

Herregud,  förälder är man dygnet runt for life osvsett om man bor med barnen eller ej.  Det borde alla som inleder en relation med ngn som redan har barn inse!  Jag önskar det! 

Min man är pappa först och främst och en fantastisk sådan.  Alla hans tre är äldre så de har inte växelvis utan bor lite som det passar med skola träningar och kompisar.  Funkar utmärkt, men även när de hade vv så var de ofta hos oss efter skola och träningar för vi bor närmre helt enkelt inga konstigheter.
mina är något yngre så mer planering krävs men även de är välkomna när de vill och även på pappaveckorna är jag (och min man) fullt tillgänglig och alltid redo om de behöver oss. 

Vi har två i den sitsen hemma, och de betalar en summa för sig, främst så att det täcker deras matkostnad + lite annat. De lagar en hel del mat själva också, sköter sina egna matlådor tex. 

Nu har jag bara läst TS, men vad innebär det att bli prioriterad till 100%? Att man inte får svara i mobilen om barnen ringer? Att dom inte får hälsa på spontant? Att dom inte frågar om hjälp med något?

För mig är detta ett något stört beteende att man ska ha allt fokus av någon som faktiskt ingår i en familj, har barn eller andra relationer. Man kan helt enkelt inte ha sin sambos 100%iga uppmärksamhet.

Jag tror att vi alla haft god kontakt och gott stöd av våra föräldrar långt upp i åren, så det där med att ?föräldraskapet är avklarat? tror jag inte ett dugg på. Det vill man inte heller som förälder, man vill finnas där även när kidsen blir äldre.

Nu har inte läst hela tråden men en fråga till TS.
Vad tycker pappan till barnen dvs din man?

Tycker han att det är jobbigt med all kontakt eller är han ok med det?
Kanske han lika mycket som barnen fortsätter ha denna kontakt för att dom alltid
gjort så, inget ändrar sig om bägge parter fortsätter så.
Han kanske gillar att känna sig behövd av sina barn och vill ha mycket kontakt, svårt att veta om det är ömsesidigt mellan dom.
Han kanske gillar det fast inte du gör det.

Men om han tycker som du, att barnen hör av sig för mycket på mamma veckan, att dom tar tid ifrån er, är för osjälvständiga mm måste ju han som pappa sätta gränser och säga till, han får ta det med sina barn.

Men det är ju han som uppfostrat sina barn och tydligen låter dom göra som dom gör så man kan inte bara säga att barnen ska göra på ett annat sätt när pappan låter dom göra som dom gör.

Men den stora frågan är ju om pappan är ok eller inte med denna täta kontakt och hur relationen mellan dom är.

Jag förstår att det är jobbigt för dig men frågan är ju vad pappan anser och vad han tycker om hur relationen med barnen, är han nöjd som det är eller inte?
Är han nöjd som det är ja då är det mellan honom och barnen men du får då prata med honom om att du tycker att det påverkar er relation, är han inte nöjd som det är nu och tycker att barnen tar för mycket tid och är osjälvständiga ja då måste ju han ta tag i det.
Barnen kommer knappast ändra sig så länge pappa låter alla fortsätta som det alltid gjort.
Det är lika mycket din man som barnen som gör att deras relation är som den är.
Sen tycker säkert din man att det är jobbigt att du upplever det som jobbigt, han hamnar i mellan sina barn och dig.

Följer

Alltså, tack för underhållningen! Har ägnat förmiddagen åt att plöja tråden. Hur dana är ni, människor??? Hur uttrycker ni er mot varandra??? Meningsmotståndare ska "söka vård" för än det ena, än det andra?? Era barn måste vara stolta över er debatt-teknik!

För att gå OT så fattar jag inte hur så många av er kan ha missat att barn i allra åldrar kan vara ena riktiga djävlar! Sluga, egoistiska, beräknande, rent av elaka! Ofta hör det t.o.m tonåren till! Ta minsta chans att ställa till fanstyg. En styvförälder är ofta ett lätt offer då det finns föräldrar med samvetskval som står i bakgrunden och minsann ska vara en SÅ närvarande förälder!
Anser man att "barnen alltid går först!" så ska man leva singelliv! Är inte tanken när man bildar familj att ALLA är lika mycket värda, ALLA ska respekteras, ALLAS åsikter ska lyssnas på och tas hänsyn till?? Sen får man göra det bästa av det! En BRA förälder klarar att sätta gränser! Är man hos sin andra förälder och det har aviserats utekväll så är det inte acceptabelt att ringa 20 gånger om att mjölken är slut, fråga efter sina gymnastikskor etc etc. Det är inte okej att bara dyka upp och länsa kylskåpet! (Kompisens f.d styvson kom förbi och satte i sig nyårs-hummrarna, han "var ju hungrig"....!). Må hända att barnen "bor där", men det är det flera som gör, och för trivselns skull har man regler att rätta sig efter!
De flesta barnen som tas upp i tråden är så gamla att de borde både kunna ta ansvar och avkrävas ansvar. De borde fatta att de inte är ensamma i världen och har uppbackning 24/7! Att även om mamma och pappa alltid kommer älska dem och ställa upp för dem så finns det annat i deras liv!
De här 16-17-åringarna som kanske själva är nykära, skulle de uppskatta om en förälder bara störtade in i deras rum utan förvarning? Om en förälder ringde och sms-ade konstant om rena petitesser när de var ute?

Som flera varit inne på; de här "barnen" som lär sig att världen kretsar kring dem och alla alltid bara släpper allt för deras skull, vad fasen blir det för människor av dem??? Det kommer bli ett brutalt uppvaknade när de inser att världen inte riktigt funkar så!

Elaka barn finns det säger du? Det gör det säkert. Men minst lika många elaka bonusföräldrar. Jag har aldrig sett så mycket elakhet, avundsjuka och missunnsamhet som hos just bonusföräldrar i min närhet. Bonusföräldraskapet verkar ta fram det värsta i många vuxna. Det viktigaste måste vara att föräldrar, både mammor och pappor, försvarar sina barn mot elaka bonusföräldrar.

Varför skulle det inte finnas elaka barn? Nu pratade vi dessutom mer eller mindre vuxna barn. Bittra och givetvis ledsna efter föräldrars mer eller mindre skitiga skilsmässa, tonåringar med allt vad det innebär redan från början, "avskyr" den nya per automatik, utnyttjar tillfället att föräldrarna gör ALLT för dem, spelar ut föräldrarna mot varandra etc etc.
Skulle tro att de flesta vuxna går in i ett förhållande där det finns barn med ett ganska öppet sinne, vill göra det bästa av det. Men om de ständigt blir motarbetade, ständigt undanskuffad, deras vilja och åsikter räknas inte och aldrig får nån annan roll än som gäst i hemmet och tidsfördriv för sin partner när barnen är borta så förstår jag om h*n lackar till slut!
För min upplevelse är tvärtemot din: Har aldrig sett så många ledsna, förtvivlade och rent förkrossade människor som gett sig in i nya förhållanden! "Jag provar allt, barnen hatar mig ändå och jag får inte ens bestämma vad jag ska laga för mat!!". Då blir man nog lätt "elak" och "avundsjuk" istället, när man inte tillåts bli en del av familjen, där man gjort en grej av att dyrka barnen!

Så sanningen och verkligheten ligger nog nånstans mittemellan, skulle jag tro!