Min 6-åring blir mer och mer utanför

Alla barn blir ju inte kompis med alla barn, har ni frågat skolan vilka som har samma typ av intressen/personlighet i hans klass? Jag tänker att de ni bjuder hem bör ha nått gemensamt att utgå ifrån, tycker om att leka två och två, har samma/liknande intressen.
Har ni provat att bjuda hem de som han träffar på aktiviteter? 
 

Ja, alla leker med alla hela dagarna... Det finns inte en enda som är utanför dom lekarna, utan bara ditt barn.. O zoomar man in i dom andra föräldrarnas fönster så ser man att det sitter 25 barn där inne o leker med varandra hela dagarna... Och sen köper dom stackars föräldarna 500 pannkakor till alla barnen.. 

Eller så är det lite mer som i min skola när jag var barn. Att Axel lekte med viktor. Kalle lekte med Einar.. Och en annan lekte med Jonas eller Danne hela dagarna.. 

Dvs hur det funkar i verkligheten.. Så det är säkerligen inte bara ditt barn som sitter där och är utanför... 

Problemet är väl lite mer att ditt barn känner att han inte har några kompisar så han försöker mer att bli kompis med alla dom som han vill ska vara kompisar.. 

Men dom som han vill bli kompis med, dom har redan alla sina egna kompisar. Som bor nära varandra.. Och kanske råkar springa in i varandras föräldrar hela dagarna. 

The law of least effort.. Dvs ju mer vi försöker få kompisar, desto svårare blir det att få kompisar.. Fokuserar man lite mer på sig själv, så får man genast en massa kompisar.  

Ja han kanske har en diagnos. Eller också så fokuserar för mycket på alla andra medans han egentligen borde fokusera lite mera på sig själv. Och alla dom där aggressions utbrott som han får. Vilket i skolan sedan hindrar han ifrån att träffa några kompisar. 

Pröva o ge han en hobby eller något där han får ta i lite... Eller lugna ner sig kanske, igenom att fiska eller träna. 

TS, det du skriver tyder på att många barn inte vill leka med din son, men du skriver inte varför de inte vill leka med din son. Det är ju högst relevant.

Är det för att han ofta får utbrott? Att det blir konflikter? I så fall är det ju faktiskt inte så konstigt att de andra barnen drar sig undan. Kan någon vuxen vara med när de leker? Men är andra barn inte intresserade av att leka på fritiden, kan man inte göra mycket åt det. Våra barn (10 år) är mer med kompisar nu än när de var yngre, men de har aldrig umgåtts med andra varje dag. Skola och fritidsaktiviteter tar upp en hel del tid.

Sen har föräldrar olika syn på hur mycket ansvar man har för andra barn och för inkludering. Vi har aldrig försökt tvinga våra barn att leka med någon de inte vill leka med, särskilt inte bråkiga barn. Våra barn kan också bråka ibland, det är inte det, men det finns ju grader. Jag tror inte det är rätt sätt att lära barn respekt och tolerans, att tvinga på dem umgängen de inte trivs med eller kanske till och med mår dåligt av. Så skulle man aldrig behandla vuxna.

Däremot behöver barn vägledning i det sociala, att mobbning aldrig är ok osv. Självklart. Sånt jobbar ju även skolan med. När det gäller kalasinbjudningar och dylikt, har vi varit hårdare. Antingen bjuder man bara ett begränsat antal i klassen, eller också alla. Man bjuder inte alla utom några få. Men spontana lekar och vänskaper? Då får de välja själva, även om vi vägleder dem.

Du har din sons bästa för ögonen. Det SKA du ha. Men eftersom det gäller kompisar, måste du vidga perspektivet och försöka se hur andra föräldrar och barn upplever situationen. Din son låter väldigt social, så vad är det som inte fungerar? Du skriver att ni gör vad ni kan, men barn brukar inte undvika vissa barn bara för att. Sen är er son bara 6 år. Jag tycker att ni ska ta det lite lugnt och se tiden an. Kanske han bara behöver mogna.

Låter lite tidigt att byta skola när han bara är sex år. Om inte skolan på något sätt är dålig förstås. Vi hade liknande problem med sonen när han var i åttaårsåldern. Eftersom vi har  mycket ADHD i vår släkt läste jag en del kring detta och lyssnade på en föreläsning på mötet av en professor på Sahlgrenska. Han sa att det fanns fyra saker som det finns evidens på att det hjälper barn med ADHD:
1: medicin, det ville vi inte prova
2. Fiskolja, det gav vi vår son, det bästa märket verkar vara Equazen.
3. Arbetsminneträning på dator, Vi köpte Minneslek Flex som sonen körde hemma, tillsammans med pappa som alltid satt bredvid. Detta gjorde stor effekt för vårt barn och brister i arbetet är en stor del i ADHD prolematiken.
4. Kampsport, finns studier på att karate och taekwondo hjälper mot ADHD, vi testade karate. Sonen gick två gånger inverkan ingen år, var toppenbra. 

Om ni misstänker ADHD, kanske ni vill testa något av detta.
Sen är ju frisk luft och motion alltid bra.
Min son har haft mycket nytta av att spela dataspel, det är genom det han fått sina vänner. Det är genom dataspelen han fick sitt självförtroende, för det var där han kunde vara duktig. Så jag var först negativ till dataspelen , men det har varit bra för honom. 

Min tjej har det likadant. Hon har bara en vän men blir ofta arg på henne så nu träffas inte de heller. Står nu och väntar på utredning 

Har man en diagnos så fungerar det inte så att det bara är att säga till barnet att inte få utbr som någon skrev

Min 6 åring behöver inte leka eller bjuda alla om han inte vill. Skulle aldrig köra på någon påtvingad vänskap. 

Samma gäller oss. Ibland blir vi bjudna ibland inte. Han är 6. Det är ok att inte leka med någon hela tiden. 

Jag känner igen mig så mycket i det du beskriver och hur ont det gör. De som menar att det är så livet är och att deras barn inte leker så mycket med andra förstår inte hjr det känns. Om ens barn väljer att inte leka med andra på fritiden eller vara social är en sak men när barnet själv vill är det en annan sak!

Min son har ingen diagnos men har aldrig kommit in riktigt i kompiskretsen, vi bor på en liten ort och min son är lite barnsligare än sina klasskompisar och inte lika "killig" som många andra här. Vi hade, när barnen var 6-8 år, dagligen 2-3 barn här från vår gata som spontant kom förbi och hoppade studsmatta eller lekte därför att vi alltid sa ja till alla som ville komma hit. Efter det tog det stopp, jag insåg sedan att vi hade varit en smidig barnvakt för föräldrarna och när barnen kunde vara hemma själva eller gå till andra på egen hand så var det inte så intressant att leka med vår son längre. 

Vad vi har gjort är att stärka vår son i att han är fantastisk och en oerhört fin människa. Han är snäll och omtänksam och alla vuxna som möter honom älskar honom (han är lite lillgammal) men han klickar inte med klasskamraterna. Han går i en sport ett par mil hemifrån så där har han några kompisar även om han inte är direkt en i laget där heller. 

När min son ville leka med andra och vi fick nej så började jag skydda honom genom att säga att vi inte kunde. Jag sa att vi ska ju åka och bada eller att jag tyckte att det blev för sent efter jobb/ skola. Jag pratade också med några mammor om att han kände sig utanför och det gav lite olika resultat, en mamma hjälpte verkligen till och bjöd in och det uppskattar jag även om varken hennes son eller min son klickade speciellt bra. En annan kompis, vars familj vi umgås med, gjorde tvärtom och lät hennes son strunta i vår planerade lekdate för att han fick en inbjudan från en "bättre" kompis. Nu verkar hon inte fatta varför jag inte är så sugen på att umgås så mycket längre, men det var så ruttet gjort av min kompis efter att jag berättat hur kämpigt min son har det med kompisar. Hade jag inte berättat om det eller om min son hade haft det lätt med kompisar hade jag bara ryckt på axlarna. 

Ni föräldrar gör ju mängder av bra saker för att hjälpa honom att utvecklas socialt. Med de svårigheter du beskriver så låter det som att han kan befinna sig någonstans på autismspektrumet. Fortsätt utveckla honom genom lek med er och gör gärna seriesamtal om vad som händer i samspel, som vad som sägs och rita också dit både känslor och tankar. Ofta blir det att man ritar när något blivit fel, för att dra lärdom och förstå, inte när det blir rätt från början. Översätt det sedan till situationer med barn. Sexåringar (även utan npf) har ju som bekant inte heller samma ömsesidighet som vuxna eller stora barn och kommer avpollettera en snabbt, så det svåra är det "överseende" som inte finns i särskilt många andra småttingar som är långt framför honom, men har långt kvar.

Tror också på det där med ett intresse som förenar. Då kan man både prata om det och göra det tillsammans. 

Jag tycker du ska vara ärlig med honom, får man en massa utbrott är det svårare att få vänner så för hans egen skull bör han behärska sig. Att ljuga och hymla om det är att göra en björntjänst. 

Du bidrar också till att han blir mer ensam när du beter dig så märkligt mot föräldrarna och inte accepterar ett nej om de till och med måste säga till att de inte vill att du ringer mer har det gått långt. 

Självklart  bestämmer barn själva vilka de vill umgås med, att utesluta en (eller ett par) på kalas är inte samma sak som att inte bjuda in hela klassen varje gång man har en kompis över.