Min 6-åring blir mer och mer utanför

ledsenlejonmamma · 2022-11-30T09:02:10+01:00

Hej, jag har en känslig kille på 6 år. Han är sprallig, glad, känslosam åt alla håll men har svårt med det sociala samspelet och utreds just nu för npfdiagnos. När han väl har kompisar hos honom leker de fantastiskt bra på tuman hand men i skolan präglas dagarna av utbrott/konflikter. Min son skäms mycket för sina utbrott men kan inte kontrollera sig själv och det blir ofta olyckligt. Han efterfrågar kompisar hela tiden och vi har bjudit in vänner. Ibland har de tackat ja, ofta är de upptagna (oklart om det är undanflykter) - rätt ofta svarar föräldern att barnet helt enkelt inte vill leka med vår son. Vi har försöka svälja stoltheten och fortsätta fråga utan att verka för påflugna men det blir bara färre och färre lekträffa, vi får fler nej och under de tre år som vi bott här har än så länge det inte hänt en enda gång att någon frågat om vår som vill leka. Han har inte blivit bjuden på ett enda kalas trots att han bjudit in många till sina egna (de har också kommit). När vi har kompisar här se vi till det finns gott fika, mysiga aktiviteter, roligt pyssel- vi bjuder på oss själva och bjuder in. En vuxen övervakar på håll leken eftersom vi vet att vår son kan få utbrott men det har aldrig hänt något här. Inget bråk, ingenting. Vår son går på fritidsaktiviteter som är roliga för honom mek han har ingen kompis där heller. Det skär i hjärtat att varje gång behöva tala om att ingen kompis följer med hem efter skolan idag heller. Jag har börjat ljuga om att de säger att de inte vill, utan säger att de inte kan. Han tycker att det är konstigt att alla är så upptagna och har börjat fråga varför det just är så när han frågar, de leker ju med andra kompisar.Det känns så oerhört tungt. Vi gör allt vad vi kan, vänder ut och in på oss själva för att han ska hitta vänskap, men det fungerar inte. Skolan gör också vad de kan och organiserar olika aktiviteter för att han ska få vara med. Jag skriker inombords och undrar var den berömda byn är. Ser ingen annan hur vi har det? Kan föräldrar inte prata med sina barn om att leka med olika kompisar och vikten av att få vara med/bjuda in? Med mina andra barn har jag alltid varit noga med att prata med dem om att ta ansvar så att ingen är ensam, jag påminner dem om att bjuda hem de i klassen som jag förstår inte blir hembjudna så ofta. Det har resulterat i många fina vänskaper och relationer. Men när det gäller vår yngsta son är det som att alla har gett upp och ger honom kalla handen. Låter alla andra sina barn helt själv ta ansvar för kompisrelationer? Jag tycker inte att barn är mogna för det. Mina barn får inte bestämma vilka de ska bjuda på kalas, det är alla i en grupp eller ingen. Vi är en familj som är mycket mån om inkludering och jag trodde fler hade sådana värderingar. Är det så här för alla speciella barn med funtionsvariationer? Vad kan man göra för att de inte ska få dålig självkänsla? Hur ska jag få honom att hitta kompisar. Han vill inget hellre! Jag är rädd att detta kommer fortsätta upp i skolåldern och resultera i långvarig mobbning och utanförskap. Just nu gråter jag varje dag över detta och vet inte vad jag ska ta mig till. Ska vi flytta? Eller kontakta hela klassen och berätta om hans svårigheter? Ska jag våga avvakta och lita på att vänskapen kommer? Och istället låta honom leka med oss föräldrar (han älskar ju det)

Om han vill umgås med er föräldrar är det ju jättebra, då kan ni hjälpa honom att utvecklas socialt. Spela tex brädspel och idrotta och lek.
Något som också är jättebra är om ni har något lite äldre barn i släkten som han kan umgås med? Det lite äldre barnet kan guida er son och lära honom hur man umgås på ett helt annat sätt än vad ett jämnårigt barn klarar. Om ni har någon kusin som är lite äldre kan kanske kusinen få en slant föra att ta lite hand om er son. Satsa också på bra fritidsintressen och se till att han rör på sig och gärna tränar tex judo eller karate. Karaten är toppen, där får man lära sig att fokusera och koncentrera sig. Att träna och ha kroppskontroll ger också bra självförtroende, Testa också andra aktiviteter som schack och scouter.

Ett annat sätt är att försöka lära känna andra föräldrar , bjuda hem hela familjer. Om man är god vän med föräldrar underlättar det. Man kan nog tyvärr inte räkna med att andra föräldrar ställer upp som en by och hjälper till helt frivilligt, alla har fullt upp med sitt och försöker få vardagen gå ihop.

TvillingmammaVästgöte

Wed 30 Nov 2022 09:16

#2

Det är också jötteviktigt att du inte gråter och visar sonen att det på något sätt är en katastrof att han Inte har kompisar som sexåring. Många NPF barn mognar helt enkelt bara lite senare. Ta det lugnt, ha roligttillsammans med er son, tala om för honom att han är fin och bra och att ni älskar honom!

Kan också tipsa om självförtroende och självkänslehöjande cd skivor som jag köpte på nätet, Sommerskov tror jag han hette son gjorde dessa, gjorde stor effekt för mitt barn

TvillingmammaVästgöte

Wed 30 Nov 2022 13:47

#15

ledsenlejonmamma skrev 2022-11-30 10:53:18 följande:

Ja, tycker också att det är rätt tidigt med kompisar i den här åldern men alla andra på förskolan och skolan har sedan länge lekt på eftermiddagar eller helger. Han snappar upp det och vill också. Hans två storasystrar har också kompisar hemma hela dagarna vilket han märker. Vi frågar alltid på efterfrågan av honom, det är inte själva som föreslår att han ska leka. Han vill ha hjälp att fråga. Vad ska vi svara? Nej? Det är han som driver detta med att leka. Vi ser också att han mår bra och utvecklas när han får leka.

Han går just nu framför allt på idrottsaktivitete, ska testa scouter och annat mer socialt som ni föreslog.

Skolan försöker med olika aktiviteter, men vår son funkar bäst när han får leka själv med ett barn. Därför vill vi vara så generösa som möjligt med att bjuda hem. Så han kan få leka i lugn och ro, och förhoppningsvis bygga relationer.

Han kan både bli arg och ledsen på kompisar.

Innan vi förstod att han kanske har en diagnos har vi pratat otroligt mycket med honom att sluta bete sig illa och stöttat i honom att utrrycka känslor på andra sätt. Men det är inget han kan kontrollera. Vi gör vad vi kan.

Vi bor i en större stad så jag funderar på om ett skolbyte eller kanske flytt kan hjälpa honom med en ny start.

Låter lite tidigt att byta skola när han bara är sex år. Om inte skolan på något sätt är dålig förstås. Vi hade liknande problem med sonen när han var i åttaårsåldern. Eftersom vi har mycket ADHD i vår släkt läste jag en del kring detta och lyssnade på en föreläsning på mötet av en professor på Sahlgrenska. Han sa att det fanns fyra saker som det finns evidens på att det hjälper barn med ADHD:
1: medicin, det ville vi inte prova
2. Fiskolja, det gav vi vår son, det bästa märket verkar vara Equazen.
3. Arbetsminneträning på dator, Vi köpte Minneslek Flex som sonen körde hemma, tillsammans med pappa som alltid satt bredvid. Detta gjorde stor effekt för vårt barn och brister i arbetet är en stor del i ADHD prolematiken.
4. Kampsport, finns studier på att karate och taekwondo hjälper mot ADHD, vi testade karate. Sonen gick två gånger inverkan ingen år, var toppenbra.

Om ni misstänker ADHD, kanske ni vill testa något av detta.
Sen är ju frisk luft och motion alltid bra.
Min son har haft mycket nytta av att spela dataspel, det är genom det han fått sina vänner. Det är genom dataspelen han fick sitt självförtroende, för det var där han kunde vara duktig. Så jag var först negativ till dataspelen , men det har varit bra för honom.

Min 6-åring blir mer och mer utanför

INNEHÅLL