Pappan ville egentligen göt abort.

Ja fast dom har ju använt preventivmedel så det är ju inte som att dom inte har skyddat sig. Varför han inte genomgått vasektomi kan bara han svara på. 

Jag vill verkligen inte ha barn men om jag gör någon gravid som sedan vill ha barnet skulle jag 100% backa den personen. Knappast en slump att någon blir gravid.

Tycker att du ska fatta beslut utifrån om du själv vill ha barnet. Du kommer att ta väl hand om det. Om han vill vara med i era liv är en sekundär fråga, om han är en bra människa kommer han att finnas där. Jag har många killkompisar som inte ville bli föräldrar och som ångrar sig, men det är fortfarande bra föräldrar. Till och med de bättre bland de jag känner även om de är besvikna på sina egna liv.

Om du vill och kan ta hand om barnet behåll. Skulle du ens vilja leva ett barnlöst liv? I en barnlös relation?

Det är omöjligt att komma fram till ett gemensamt beslut om båda är fast beslutna i sin åsikt, precis som i TS. Hur det eventuellt funkar i andra relationer är helt irrelevant. Då tycker du att det är TS som ska vika sig, det är inget gemensamt med det. Lugna ned dig med anklagelserna...

Men likväl vet alla som haft någon form av sexualubdervisning att inget preventivmedel är 100% säkert, barn kan bli till när man har sex. Det är den risk man faktiskt får vara beredd att ta. Och att man blir skraj, osäker, tvekar vid en graviditet är inte konstiga alls.

MEN om man på förhand bestämt sig för att man aldrig vill ha barn. Att man väljer bort det. Då är det väldigt märkligt att man inte tar sig 15 min och ser till att stänga den dörren. 

och varför har jag en smygande känsla av att det var HON och inte HAN som stod för skyddet i det här fallet?

Ja, det kan jag hålla med om att det är det mest rimliga att göra. Nu är ju skadan redan skedd dock, så får helt enkelt hoppas att TS och partner lyckas reda ut känslostormen sinsemellan.

Det är väldigt mycket snack om vad ts vill respektive vad killen vill, vad som är genomförbart praktiskt, känslomässigt osv men det känns som att majoriteten glömmer bort den absolut viktigaste i detta - barnet. Att växa upp och veta att pappa inte vill veta av en är en börda inget barn ska behöva bära. Jag tycker att bådas era resonemang är själviska, han som försöker pressa fram en abort och du som överväger att välkomna ett barn som du redan nu på förhand vet med stor sannolikhet inte kommer ha två delaktiga föräldrar. Resonera utifrån vad som skulle vara det bästa för ett barn och agera därefter. 

Jag hoppas det löser sig på bästa sätt för er allihop! 

TS, hur går det för dig och er? Har det blivit något beslut? Vill inte skriva tankar om situationen om ni redan bestämt er. 

Vems vilja väger då högst när man är oense? Den som vill behålla och behöver göra ingrepp på sin kropp för att bli av med graviditeten eller den som bara kan gå därifrån utan att titta i backspegeln med en något lättare plånbok varje månad?

Ärligt talat så är det inga större problem att ha en pappa som inte bryr sig. Jag har aldrig någonsin mått dåligt över det.

Dessutom kan det aldrig vara på den andra förälderns samvete, dvs om ts behåller ligger det inte på hennes samvete att pappan inte vill ha sitt barn, det ligger på pappan själv. Det är den frånvarande föräldern som lägger den eventuella bördan på sitt barn, inte den närvarande.

Dessutom, ett aborterat foster kan inte ha några som helst känslor över något alls, så att säga att det bästa är att inte finnas blir väldigt konstigt då INGEN människa går genom livet utan sorger och bekymmer.

Ska man tänka så är det väl ingen som borde finnas?

Är man en vettig vuxen människa så kommer barnet aldrig att få veta att den ena föräldern inte ville ha barnet. Är man en vettig vuxen människa ser man till att barnet har andra vuxna som vettiga förebilder. 

De allra flesta barn mår bra utan att ha två föräldrar. De barn som mår dåligt är det självklart synd om och man får hjälpa dem på bästa sätt. 

Tyck du så. Helt okej. Vi kan omöjligt veta vad barnet kan komma att få veta. Jag tänker inte diskutera vad du tror dig veta om dom allra flesta barnens mående. 

Så för alla människor som riskerar att må dåligt över något, är det bättre att inte få finnas alls?

Det är ju oerhört komplext det där med barn. Man vet verkligen inte hur det är att ha barn förrän man står där och håller sin lilla bebis. Innan det går det inte att veta hur det känns. Så det går inte riktigt att säga varken bu eller bä om hur blivande pappan i detta fall kommer känna. Han kanske känner total kärlek vid första ögonkastet, kanske undra hur i hela världen han tänkt att han inte velat ha barn. Han kanske känner ren och skär panik, han kanske får totalångest av ansvaret, av vaknätterna och av tröttheten, och får jättesvårt att känna något för barnet. Det går helt enkelt inte att veta TS, men det du VET är att du vill ha barnet och att du inte vill göra abort. Jag tycker helt klart att du ska följa ditt hjärta på det - så får det helt enkelt bli som det blir med barnafadern. DU är gravid och du måste kunna leva med beslutet du tar.

complicit: Det har jag inte sagt. Du får tycka det om du tycker det.

Jag tycker inte det.
Det är du som skrev att man bör göra abort om pappan inte vill ha barnet för att barnet kan må dåligt över det. Men ingen kan sia in i framtiden och barnet kan ju faktisk må jättebra med eller utan en pappa i sitt liv.
Vi är många som växt upp med endast en förälder och som inte mått dåligt över det.

Nej då har du uppfattat mig fel. Det är inte vad jag skrev.

#27 När jag skrev detta inlägg var jag i panik och fick panik över en del svar. Dels de som skuld beläggde både mig men också min sambo. Då jag hela tiden tyckte att vi båda hade rätt till våra känslor. Därför slutade jag kolla i denna tråd där och då.

Jag kunde inte abort och graviditet var rätt krävnd känslomässigt inte minst första tiden för oss båda. Idag är vi fortfarande ett par och lyckligare än någonsin med våran lilla bäbis som vi båda älskar mer än livet själva.

Jag tvivlade många gånger på hur allt skulle sluta mellan oss men när vi väl var påväg mot mållinjen började jag mer och mer inse att min partner skulle finnas där. Förlossning var han den bästa någonsin. Och när jag fick upp vårt barn på mitt bröst och kollade upp på honom och såg att han var tårögd av kärlek så visste jag att detta barn kommer vi båda älska villkorslöst. Vår relation har fått en stor prövning men vi står starkare än någonsin med de bästa priset i vår famn, vårt barn!

Så till dem som är i samma situation som jag var vill jag bara säga följ ditt hjärta. Och köra ALDRIG över dina känslor. Det löser sig. Jag är så glad att min partner valde att stanna men jag kan säga idag att även om han inte hade gjort de hade jag inte viljat gå miste om mitt älskade barn, som är värd all denna känslomässiga kaos som var ovasett om jag hade stått själv idag med allt ansvar.