Ingen impulskontroll och gör farliga saker.

Är det verkligen autism och inte adhd ?

Min "normal" (någorlunda ) dotter kunde slåss när hon var mindre, men det var vid bråk med andra barn och inte mig. Men i småbarns och förskoleåldern tycker jag att det är helt normalt med dålig impulskontroll, och din tjej är ju fortfarande rätt liten. Det blev bättre med åren, i skolåldern slog hon bara när någon slog henne först (och då tycker jag att det var helt okej).
Annars var hon som du beskriver din äldsta dotter.

Min son är 5 och på gränsen till autism och kommer kanske "utveckla" ADD (enligt psykologen får vi se det när han började skolan). Han slogs inte nämnvärt mycket, i alla fall inte som fäljd av dålig impulskontroll. Han hade en period som 4åring där han medveten slog, inte i affekt, utan för att testa om det funkar. Det slutade när jag började slå tillbaka - ja, inte så pedagigisk, men jag tycker det är okej att slå lätt tillbaka när det är uppenbart att barnet är gammal nog för att förstå att detta beteendet inte är okej och inget annat funkar.
Han gör inte farliga saker, alltså inte mer än vad som är vanlig i den ålder. Tvärtom, han har blivit rätt ängslig. Speciellt när det gäller trafiken har jag aldrig haft problem med honom.
MEN: det som jag känner igen är hur din beskrivning av hur hon beter sig när hon gör saker hon inte får. Det låter som om hon medveten provocerar dig, som om hon gör saker bara för att se hur du reagerar och tycker det är rolig när du blir arg. DET gör min son väldig mycket (fast det blivit lite bättre på senaste tiden), om än på andra sätt än din dotter.

Det du beskriver om sammanbrott efter skolan ser jag hos min son också - intryck i förskolan är helt enkelt för många för honom. Han tar sig samman i förskolan och när jag hämtar kommer allt ut. Han gör även så vid andra situationer som är jobbiga för honom, även om de dröjde bara en kort tid - tex. efter en timmes utredning hos psykologen.
Att hon inte gör så med pappan kan beror på olika saker: det kan vara så att hon har en starkare anknytning till dig än till pappan. Barn brukar bryter ihop med människor de känner sig trygga med. Men så kan det såklart också beror på hur ni hanterar henne och/eller hur ni är som människor. Är du tex. stressad och han lugn?
Vad som hjälper med min son är att vara utomhus, på en lekplats (en som han känner väl, ingenting som är extrem spännande för honom med nya intryck) direkt efter den jobbiga situationen (alltså för det mesta förskolan). Jag får känslan att hjärnan "vädras" då och lugnar sig.

Ts här. Ni som har barn som utreds eller går hos psykologen, har skolan eller förskolan reagerat och påpekat att barnet möjligtvis är i behov av utredning? Eller har de inte märkt av det? Kan barnet vara så bra på att ?skärpa till sig? med andra? 

Man brukar ju höra att om barnet är en ängel borta men ett monster hemma är allt som det ska vara? Min yngsta passar inte riktigt in där. Är hon med de hon är trygg med, mig, mormor, syster, så kan hon både slåss, bråka och provocera. I skolan är hon inte sån. Eller med pappa. (Pappa är lugn i sig, men hon är väldigt mycket mer med mig än med honom och har alltid varit).

Det som gör det lite extra jobbigt är att mina två barn är extremt olika. Ingen har ännu en diagnos men pga deras sätt att vara och bete sig har jag läst en del om både adhd och autism och den äldsta har en personlighet som med Autistiska drag, stör sig på höga ljud, mycket liv och rörelse, stort behov av lugn, särskilt efter skolan. Och så den yngsta som pratar hela tiden, är högljudd, rör sig hela tiden och har sin värsta period efter skolan. Det krockar liksom lite här.

Tycker det är svårt att veta vart man ska vända sig? Är det skolkuratorn? Eller första linjen? Känns som man kan behöva ett professionellt utlåtande om vilken väg man ska gå. 

Ts här. Ni som har barn som utreds eller går hos psykologen, har skolan eller förskolan reagerat och påpekat att barnet möjligtvis är i behov av utredning? Eller har de inte märkt av det? Kan barnet vara så bra på att ?skärpa till sig? med andra? 

Man brukar ju höra att om barnet är en ängel borta men ett monster hemma är allt som det ska vara? Min yngsta passar inte riktigt in där. Är hon med de hon är trygg med, mig, mormor, syster, så kan hon både slåss, bråka och provocera. I skolan är hon inte sån. Eller med pappa. (Pappa är lugn i sig, men hon är väldigt mycket mer med mig än med honom och har alltid varit).

Det som gör det lite extra jobbigt är att mina två barn är extremt olika. Ingen har ännu en diagnos men pga deras sätt att vara och bete sig har jag läst en del om både adhd och autism och den äldsta har en personlighet som med Autistiska drag, stör sig på höga ljud, mycket liv och rörelse, stort behov av lugn, särskilt efter skolan. Och så den yngsta som pratar hela tiden, är högljudd, rör sig hela tiden och har sin värsta period efter skolan. Det krockar liksom lite här.

Tycker det är svårt att veta vart man ska vända sig? Är det skolkuratorn? Eller första linjen? Känns som man kan behöva ett professionellt utlåtande om vilken väg man ska gå. 

Ts här. Ni som har barn som utreds eller går hos psykologen, har skolan eller förskolan reagerat och påpekat att barnet möjligtvis är i behov av utredning? Eller har de inte märkt av det? Kan barnet vara så bra på att ?skärpa till sig? med andra? 

Provocera gör hon mycket. Just det beteendet att hon skrattar när jag blir arg eller orolig. Jag försöker så klart behålla lugnet men det har ju hänt att jag blivit riktigt arg på henne och rytit väldigt högt och argt. Då kan hon se rädd ut, tårarna börjar rinna och hon har rytit tillbaka för att sen springa in på sitt rum. Mycket känslor. 

Hon är väldigt känslig tycker jag. Tar åt sig och tar illa vid sig om hon tror nån gör något mot henne tex säger nåt eller skrattar. Sen är det ofta en missuppfattning. 

hon är väldigt kärleksfull, kramar gärna mig, säger att hon älskar mig, kommer sakna mig osv. Men jag kan också vara ?dum? och hon kan ?hata mig? i korta stunder. 

Tipset om lekplatsen ska jag ta till mig. Hon vill gärna stanna en stund på skolans lekplats Och det verkar positivt på henne. Dock negativt för den äldsta som istället har behovet att åka direkt hem 😏 . Inte lätt att behaga alla. 

Vi håller på att utreda vår sexåring och bl.a. det bristande konsekvenstänket är en av sakerna som gör att man lutar åt autism. 
Tar man ADHD så är han snarare åt ADD-hållet, för han är inte hyper. 
Däremot brister koncentrationen och han har svårt med impulskontrollen. Har ett välutvecklat språk, god social förmåga  och ingen intellektuell funktionsnedsättning. Har diverse "tics" och beteenden utan socialt värde så att säga, det är saker han gör för att lugna eller stimulera sig själv.  Så snarare autismspektrum (det som förut kallats asperger) än ADHD/ADD men det får väl utredningen visa. 
När jag umgås med andra och han av någon anledning vill busa och springa iväg så kan de säga, lugna dig, han kommer tillbaka. Varpå jag blir full i skratt och bara NEJ - det gör han inte. Han springer tills han hittat något annat kul att roa sig med och då kan han vara helt vilse. Så det är bara att haka på. Så var inte vårt äldre barn.