Min man vill inte, jag känner mig så frustrerad och lessen :-(
Jag känner mig så lessen och frustrerad, jag måste bara få skriva av mig lite...
Jag och min man har en fin relation och passar fantastiskt bra ihop, rent partnermässigt. Vi har båda ett rätt tungt bagage i form av barn från tidigare relationer. Jag har tre barn med min exman, vi samarbetar fint kring barnen även om mycket av det goda samarbetet bygger på att jag underkastar mig att han anser och tar för sig som att barnen är "lite mer hans" även om de bor halva tiden hos oss. Han har liksom option på sina familjetraditioner, hans villkor kring storhelger och födelsedagar, hans släkt är viktigare än min osv. En an anledningarna till att vi skildes kan sägas. Men, jag har efter år av konflikter insett att jag gör det bästa av min tid med barnen, och hellre harmoni och viss orättvisa än milimeterrättvisa och en tillvaro som mest präglas av konflikter. Om inte annat så för att barnen ska få ha harmoni. Jag jag har fått acceptera detta, men det känns sorgligt. Det ger en otrygghet hos mig att jag måste göra avkall på för mig viktiga saker som sammanhang och traditioner, med mina egna barn. Jag har det torftigt på den fronten sen innan och har inga direkta traditioner från min egen familj, det är en tomhet att stå utan sammanhang.
Därför kände jag mig så otroligt lycklig när jag träffade min nuvarande man. Han och jag har skapat ett gemensamt liv med plats för alla barn, alla är välkomna och vi har skapat en fin tillvaro tillsammans under snart 5 år.
Vi har ett gemensamt barn som är 2 år.
Däremot finns det en del att önska på hans front när det gäller barnen sen innan. Han har två barn med sitt ex, och ingenting fungerar. Hon tog dottern och övergav sonen när de separerade. Han har idag kontakt med dottern igen, och de pratar mycket. Det är svårt att förklara här, och jag varken kan eller orkar, det hade krävts en uppsats, men kort sagt är det är bara dysfunktionella relationer inom den familjen. Systern är mycket oberäknelig, ljuger om mycket, är ibland väldigt taskig mot sin helbror som bor hos oss på heltid. Jag känner henne knappt, hon har varit mede oss på ett par semestrar och där är hon jättetrevlig men vi har inget vardagsliv och hon deltar ingenting i familjelivet här utom när hon väljer att åka med oss på semester. Sonen har stora problem i relationen med sin mamma, och även syster delar av tiden. De kan inte lita på varandra. Detta har varit min mans stora sorg, och han har förlikat sig med att det inte går att skriva om historien utan att vi gör det bästa av det som finns. Alla barn är välkomna och alla får vara med, oavsett.
Han har även son som han är pappa till på pappret med som han inte haft en relation alls med under fyra år, det sista året har han tagit upp kontakten med detta barn. Det är faktikst på mitt initiativ kontakten har tagits upp, för att jag ser det som nåt han kommer att ångra och få stort skuld för senare. Jag vill inte att det ska drabba oss i framtiden så jag har sett till att han tagit tag i detta. Nu ska sägas att han blev grundlurad av en tjej, barnets mammma som ljög och lurade honom, det var innan vi träffades. Men oavsett så är det ett barn och det inte barnets fel, det anser ju även min man, även om han känner stor ilska och svek från mamman, och tyvärr finns inga känslor för barnet heller, men vi gör vårt bästa för att han ska få en fin kontakt med sin pappa och hans familj, alltså jag och mina barn.
Detta är en komplicerad situation, och jag vet att man kan vara så otroligt dömande, men bespara mig från det. Jag är så inkluderande och storsint jag bara kan, men det är helt ärligt skitjobbigt att välkomna ett barn utifrån, och jag litar inte på mamman, hon vill att min man ska starta upp en sorts satelittfamilj med dem, att han ska åka dit och umgås med sitt barn på deras villkor. Jag har varit tydlig med att umgänget sker här hos oss, och att det är för barnets skull för att han ska vara en del i sin pappas tillvaro men att problemet att hon valt att sätta ett barn till världen med en pappa som inte vill är hennes problem. Hon får hitta nån som tar rollen att vara engagerad och dela vardag med dem. Jag försöker vara se det i ett större perspektiv och att alla tjänar på att han släpps in, och min man jobbar på att knyta an, även om det bär emot eftersom han aldrig ville ha detta barn, och det är svårt att tvinga fram några varma känslor. Vi gör så gott vi kan.
Nu till mitt problem, och det är att jag vill ha ett syskon till vårt barn. Jag vet att vi på pappret har många barn, men i verkligheten är det bara ett barn vi delar och har rådighet över, och jag vill att hon får ett syskon. Jag är i mina övre fertila år, så jag kan liksom inte vänta och se.
Jag känner att mina barn är fantastiska och helt underbara, men de stora är i tonåren allihop, en har i princip flyttat hemifrån. Allt flyter på med de barn jag har ansvar för, min mans soppa kan jag stötta honom i och göra så gott jag kan men jag kan inte avhjälpa alla problem.
Han vill inte ha ett barn till, han tycker det räcker att vi har ett. Det låter så logiskt, men jag har kämpat med att släcka min längan efter ett barn till i ett och ett halvt år, försökt med alla logiska resonemang men jag landar i att jag vill och längtar. Det finns inga hinder, vi bor stort, vi har pengar och vi har tid. Stora delar av tiden har jag bara ansvar för ett barn, och tar hand om hans son som bor här. Sonen väljer att inte delta i mycket, det kan helt klart delvis förklaras med frigörelsen då han är 15 år, men han är svårmodig och ger knappast känslan av ett barn vi delar. Och jag vill verkligen ha ett sammanhang som ingen annan, alltså föräldrar utanför vår relation kan komma och göra anspråk på. Svårt att förklara, men jag tror att iaf ni som lever i bonusfamiljer kan förstå.
Det som känns orättvist är att jag känner att min man har ett så oberäkneligt familjeliv utanför mig. Helt plötsligt kan han ha tre barn att ägna sig åt, förutom vårt. Eller så har han inga, beroende på hur de själva och deras föräldrar väljer att agera. För mig är beslutet att inte ha fler barn oåterkalleligt, men för honom kan han mycket väl, jag skulle säga sannolikt, plötsligt stå med sitt nu oönskade barn men kommer med kärlek och engagemang. Och det är absolut inte ovälkommet vill jag vara tydlig med, men det känns som att vårt familjeliv till störst del styrs av människor utanför vår relation. Och jag känner att jag kan hantera nästan vad som helst, men jag vill ha en kärna på mina villkor också. Han bara inte känner för det. Nånstans känner jag att min tolerans för barnens oberäknelighet undergrävs när jag förutsätts bara ge och ge men inte själv får utrymme att utveckla det jag vill. Jag har hur mycket som helst att ge, men jag vill känna att det får vara på mina villkor också.
Är jag bara girig och otacksam? Eller är det någon som förstår min frustration? Kan man lära sig att släcka en barnlängtan? Jag trodde inte att jag skulle längta efter ett barn till, men det gör jag. Han säger att det aldrig varit aktuellt att vi två skulle ha två barn, men jag vill hävda att vädligt mcyket har ändrat sig på hans planhalva som jag inte alls "skrivit under på" från början. I livet får man ta och ge, men det känns mest som att jag ger faktiskt
