Från ett barn till två barn. Livet är kaos..

Var är pappan? Plock och städ kan ni väl göra när båda är hemma? Du kan väl gå iväg och träna när han kommer från jobbet och på helgen? 

För mig var träningen avgörande för att jag skulle orka med. Jag hade blivit galen om jag enbart fått rörelse via barnvagnspromenader och inte genom skogslöpning och genom att lyfta ordentliga vikter. 

Så var det för oss. Två-barn-chocken. Hemskt. Ingenting var i synk. Bebisen sov när tvååringen var vaken och tvärtom, den ena sov bara korta stunder i vagnen och den andra bara utomhus osv. ingen åt, inomhusaktiviteter var fruktansvärda och allt bara blev fel hela tiden. Alla grät(jag och barnens och jag tänkte att vad fan har jag satt mig i. Klarar det ju inte!!!)

Så vi satte oss ner och bestämde  fungerande rutiner utifrån bebisen och oss andra som vi sedan införde tillsammans stenhårt. Det gav dagen en struktur som gjorde att barnen åt och sov på ungefär samma tider varje dag vilket gav utrymme för livet i övrigt. När barn är trygga i sina rutiner kan man ganska lätt lämna över dem till den andra eller andra trygga vuxna en stund. Det öppnar också för andra aktiviteter så småningom för man vet när båda är trötta och kan timea det med en promenad till stan och så fikar man med vän när man kommer fram  och så sover de när man går hem igen osv. Får man in att gå ut varje fm med båda själv tex så finns det ju automatiskt tid för egentid på helgen eftersom man inte måste vara två för att gå ut. 

Ex på sådant vi funderade på var: när vaknade vår bebis varje dag och ungefär när skulle den då somna igen? Det var ganska lika. Det fick bli utgångspunkt i ett schema för oss. Vi såg till att det blev på ett bra sätt för det andra barnet. Tvååringen tex gick inte att ha inne en hel dag utan kaos så utevistelse var viktigt för lugn och ro på em. Då blev det en hållpunkt tillsammans med tid för uppvak osv. 

För oss blev det så här: bebisen vaknade alltid vid sex och somnade om runt åtta första månaderna så upp då och mata och äta frukost och gosa och morgonrutina fram till åtta blev naturligt för oss. Klockan sex var även pappa hemma fortfarande så morgonsamling kunde få ske i lugn och ro och jag dock gå på toa ifred! 🙌🏼 Kanske duscha! 😘

Och mata. Länge. Sen lärde vi bebis att sova länge i vagnen vilket innebar att pappan fick vara ute och valla. Bebis vaknade efter 30 minuter (mitt i vintern) och då hade vi ju just kommit ut så det sättet att sova fick han lära sig av med för tvååringens skull. Och min.. Så pappan fick vara ute och gå tills dess att han somnade om (mätt som tusan) trots arga skrik och efter några dagar lärde han sig faktiskt somna om och såsmåningom sova två timmar i sträck i vagnen.

Det i sin tur öppnade för att jag och tvååringen kunde vara ute mellan 8-10  cirka varje dag medan vagnen stod en bit bort. Helt plötsligt hade den tid med mig samtidigt som bebis fick sitt OCH möjlighet till vettig em skapades automatisk. Sen ner med tvååring i vagnen och låta dem båda sova på vägen hem. Eller somna mot sin vilja av gunget för tvååringen. Så in och äta och amma och leka och sen sova inne för bebis (kortare stund) och mamma-stund för tvååring. Mat förberett i förväg, bra snacks att ha med ute (nötter, frukt osv) för att underlätta inne. Helt ok med lite skäärm medan bebis sov när vi varit ute och lekt inne och pysslat eller skapar eller varor ihop aktivt hela dagen. = tid för matlagning, plock osv

golvhäng i köket (läs leksaker på golvet eller möjlighet att riva ut kökslådorna) för tvååring medan mellisfix och så middagsstart. Ny Vila och amning. Middag gjorde vi tillsammans eller såg till att det fanns rester. Pappatid vid hans hemkomst lika med en stund utan barn för mig. Om än det bara är att gå runt kvarteret i 20 minuter. Värt hur mkt som helst någon gång när det varit en tuff dag! 

Samma tid varje dag för mellis och lunch och frukost osv. Helg som vardag. ungefär samma sovtider. Bebis sov fyra eller fem gånger första två månaderna så då fick sovtider och mattider för tvååringen gå efter det. Höll helt fräckt bebis vaken fram till sovtid för att få till det. Jättetrött bebis 7:30 som ville somna redan då lika med nono. fick vänta tills vi kunde kliva ut i vagnen för det blev bäst för tvååringen osv. Vi justerade och gjorde om när det behövdes. 

tror det tog virka två veckor från det att vi styrde upp/tvingade alla in i rutiner som var görbara för just oss innan det faktiskt flöt på. Då infann sig lugn också. i detta ingick också att båda barnen mattades senast sju för då hade vi kvällen ledig. Sen om man har 21-9 eller 18-06 eller 23-06 + annat är sak samma. Barnen bör somna Innan mamma och pappa för då finns tid att hångla. Eller vila. Eller åka och träna på. Eller träna hemma på. Varje kväll nästan! Sjukdom och annat saboterar.

Sen får man prioritera när man har två små. tex plocka båda två 15 minuter per dag utöver att röja köket och så får det vara bra med det eller om man känner att det är viktig. Ha sex om det så bara är en snabbis innan någon vaknar. Hålla om varandra en stund bara utan ett barn eller två mellan sig, prata om dagen. vi gjorde så att en gick ut med barnen på helgen och den andra städade ifred. Städa var vinstlotten för mig som var hemma med båda och pappa dock skapa band med barnen ifred från mig som hade koll på allt! 😂 

Jag sitter på lösningen.

Den heter acceptans.

Nej det är inte rimligt att sova ut när man har bebis
Nej det är kaos hemma
Nej man får knappt något gjort
Nej man räcker inte till för allt och alla och dåligts samvete för barnen kommer ligga som en blöt filt i år.
Nej man har inte egentid
Nej man kan inte träna (för mig tog det 8 år att börja igen)
Nej relationen med partnern blir lidande

Och det är helt Ok! Så har de flesta.

vad man kan göra är att planera in saker långsiktigt, dvs att sambon tar barnen 1-2 timmar så man får dricka en kopp kaffe i fred. Man turas om att få sova ut på helgerna (jag tar lördag, du tar sändan). Man anlitar städhjälp (om pengar finns). man planerar in aktiviteter kvällen innan. Man har Bolibompa-sex när ungarna sover.

Man fokuserar på att överleva dagen och natten. 

Barn är ett underbart kaos och man gör sig själv en riktig otjänst om man tror att det är en rosa bubbla.

Mina barn (större) har bråkat nu non-stop i en vecka och jag har grinat i tvättstugan. Det göller att bytas av med sin partner, andas. Det kommer bli bättre.

Små barn- små problem.

Stora barn- stora problem.

Vänta  bara tills de blir större, slår typ ihjäl varandra, och det börjas med intriger med vänner och klasskompisar... DET är 100 gånger värre. 

och samtidigt som man inte räcker till för barnen så räcker man heller inte till på jobbet eller år vännerna. Man räcker inte någonstans. och ständigt dåligt samvete och känsla av otillräcklighet. men så länge man accepterar att det är så och att alla andra har samma så är det ok.

Det är livet. Och livet är ingen dans på rosor.

Men sluta med att städa och plocka när du är själv! Ta igen dig, vila, måla tånaglarna, drick te i soffan. 

Skaffa diskmaskin ,städa och plocka när bebisen är med och vaken.Dammsuga 2-3 gånger i veckan.Försök vara lite snabbare ,planera ,vila ibland när bebisen sover även om det bara är 15 min.

Varför i hela friden skaffar folk barn? Föräldrar som trivs verkar vara en väldigt liten minoritet när man hör om allt elände. 

Ändå är det vi barnfria som blir ifrågasatta....

Håller med om att ett barn var ganska hanterbart faktiskt :)

Det var ett par lite kämpiga åt precis i början men sedan när man kommit in i rutinen med förskola och avslutat föräldraledigheten och återvänt till jobbet igen så tycker jag att det rullade på ganska bra. För det mesta i alla fall. Ju äldre barnet blev desto lättare att ha med i olika sammanhang och så. 

Sen kom barn nummer två :) Och det förändrade verkligen livet! Inget blev någonsin som förut. Väldigt arbetsamt och kämpigt i vardagen tycker jag. det kändes som att gå från ett barn till tre ungefär. Det blev inte dubbelt så mycket att göra det blev tredubbelt.. Men det blir lite lite lättare efter hand.

Därför skaffade vi bara ett barn och det har varit väldigt behagligt överlag.

Men du kan ju glädja dig att du inte är i min kollegas sits, för de skulle ha ett tredje barn men fick tvillingar, så nu har de fyra barn under 5 år och måste byta både bil och bostad.

Sen måste jag tillägga att jag tycker att det blev bättre och verkligen njöt av följande år.  När bebis var sex månader och äldsta 2,5 så flöt det på ocj när yngsta var 1,5 var det kul!  Allt gick ju att göra med dem. Dock inte fest och backpacking kanske men allt annat. Sex, middagar, resor osv. Jag längtar efter en ny kull nu när de två första blivit äldre emellanåt. Skulle aldrig skaffa en trea utan att få en fyra inom två år. Syskonen har så mkt ut av varandra. Så några år senare så var inte tvåbarns-chocken total.

Ja ett barn var ingenting jämfört med två. Jag var såå nöjd med ett barn. I princip nästan så var varje dag rolig. Vi hade ett lätt barn så inget var nåt stort bekymmer. Aldrig nåt bråk om någonting och trotsåldern märktes såklart av men det var inte heller världens största bekymmer. Men sambon tyckte att livet med ett barn sög. Med två däremot skulle livet och vardagen bli fantastisk! Vilket jag kan säga att den inte blev. Det blev kaos..

Håll ut! Det blir ju bättre.

De med två barn ser lite skrynkliga ut i kanterna i 2-3 år extra bara men sen blir det ordning på det också.

Släpp drömmen om det välstädade hemmet, pria sömn och det nödvändigaste nu. Ta hjälp vid behov, byt tjänster med andra föräldrar så kanske de kan ta det stora barnet på playdate ett par timmar ibland, eller köra till en aktivitet längre fram.

Dansa loss på ditt smuliga köksgolv och var glad så länge ni bara är friska.
Snart kommer våren!