Jag är förändrad efter aborten

Beklagar! Det är ju inte konstigt alls.. din biologiska klocka som börjat ticka. Ibland behöver man genomgå tråkiga saker för att komma till "insikt" eller vad man kan kalla det.. 

Jag och min kille var inte ihop när jag blev grevid, bägge var säkra på abort och så blev det också.. ingen ånger men ändå jobbigt.
Några år gick, vi blev ihop och varit ihop sen dess... Runt 33-34 började jag tänka mer och mer på barn, läste på om hur fertiliteten sjunker, blev tårögd av söta bebisar mm.
Detta övergick till att bli helt besatt på tanken på barn, och när den väl kommit går den nog inte över. Hade passerat eld och vatten för det och lät min kille veta det också

Nu har vi två underbara ungar. Har inte ångrat det en sekund! 

Vill tillägga att det givetvis är klokt på att fundera vilken förälder man kan bli coh vad man kan ge sitt barn, men det mesta löser sig rätt bra om bara viljan finns...
Särskilt om man har en redan stabil relation, mor och farföräldrar som är engagerade, ok ekomomi.... 

Barnet blir så klart nummer ett, men mina barn har aldrig hindrat mig göra något. Man anpassar sig, kompromissar, planerar... Varje dag är jag tacksam för att jag i tid hann inse att jag ville ha familj. 
Lyssna till vad du egentligen vill. Men gör det i tid är mitt råd. 

Tack för ditt omtänksamma svar! Vad glad jag blir att höra att allt ordnade sig så fint för dig till slut!
Hur gammal var du när barnen kom?
Kändes allt med graviditeterna bra?
Jag är rädd att jag skulle uppleva en ny graviditet som ett trauma för att känslan är så förknippad med min jobbiga aborthistoria.
Alla anledningar jag haft till att inte skaffa barn finns egentligen kvar. Men det är en känsla som väckts och som inte funnits tidigare.
Och även om det börjat hända något i mig när jag ser bebisar, är det inte småbarnslivet jag längtar efter, utan den livslånga relationen med barnen.

Jag var 35 och 39. Ja, det är så lite kämpigt ibland när de är små, "valde" därför att låta det gå lite tid mellan (trots ont om tid eg kanske) och sen få ha det mysigt med en i taget så länge som möjligt

Allt gick bra, lite jobbig förlossning med ettan men med barn två gick det på 45 minuter typ, var uppe på benen nästan direkt efter. Väldigt skönt!
Två rätt lugna bebisar som sov mycket och bra. Ångrar mest att man kämpade lite med sova spjälsängen med ettan, vi skulle bara samsovit från början :)
Man var mer avslappnad med barn två som bara hängde på liksom. 

Ja, de är ju mina bästa vänner nu och det är jättekul hänga med dem. Men jag kan verkligen sakna två-treårsåldern också, när de lär sig allt, pratar så roligt och man är mer behövd :). Får lite ångest av att min yngsta snart slutar på föris haha. Den tiden kommer aldrig tillbaka.. känns så slutgiltigt på nåt sätt, när man nu även är för gammal för fler. 

Hoppas du landar i ett beslut som känns bra oavsett! 

Sen hoppas jag verkligen att du mår bättre snart och ändå kan landa i att besultet du tog var rätt just då. Jag kan också ibland undra över vem jag "valde bort", trots noll ånger, men hade jag inte gjort den aborten så hade jag heller inte haft mina två idag... 
Det är så lätt att fastna i såna där tankar som ändå inte leder till nåt gott..

Det var helt enkelt inte rätt tid då, det måste man på något sätt bara försöka komma ihåg. Det kommer bli bra.

Varit med om samma sak. Ångrar aborterna något så förjävligt.kan inte ens vara bland barn nu utan och bli illa till mods villken märks på mitt kroppsspråk. Vill bara därifrån när man går förbi barnfamiljer etc. Tycker du ska tänka på om det verkligen är så att du kanske vill ha barn ändå någonstans. Ingen ide och slösa tid på en relation om det nu är så att du kanske vill ha barn innerst inne. Det är ju nånting bara du kan bestämma, när man läser din text så verkar du vara kluven ändå. Hoppas att det löser sig i alla fall för vad du än bestämmer dig för. Känner med dig iaf är i samma sits. 

Känns som du egentligen vill ha barn men inte riktigt vågar då du inte tror på din egen förmåga till att vara förälder. Den rädslan tycker jag är synd, om den låter den hindra dig från det. Det jag då funderar på är om du ska vara mee din kille, som du säger inte vill ha barn. Hur gör ni om du vill ha barn ändå sen?

Är rädd att du kommer ångra dig annars, om din tvekan enbart beror på rädsla . 

Tycker du borde prata ordentligt med din kille. Även fundera på om ni verkligen ska vara med varandra. 

Hur känns det nu, ts? Jag gjorde en abort som 25-åring och kände som du en tid efteråt. För mig gick känslorna över efter en tid, och jag är idag 44 och har fortfarande inga barn. Jag uppskattar barn i min närhet, men ångrar fortfarande inte mitt beslut eller att jag inte har några barn.

Hej!

Det är väl ganska oförändrat, egentligen.

Jag kan väl inte säga att jag direkt ångrar aborten, även om jag är ledsen över att jag behövde gå igenom det. Jag måste tro på att jag hade goda skäl att göra som jag gjorde i den situation jag var i.

Däremot finns det ju en hel del tankar på om jag ska tolka denna sorg som att jag egentligen vill ha barn, och om jag i så fall borde se till att ha bra förutsättningar. Eller om det "bara" innebär att det var tufft att gå igenom och känns sorgligt att ett liv inte fick börja, men att jag för den sakens skull inte måste vilja ha barn för det.

Jag vet inte än.

Har inte varit exakt i din situation men hoppas det är okej att jag svarar. 

Jag tänker dels att din känsla att inte bli en bra mamma känns?fel? Det är ju något man inte kan förbereda sig för men när barnet väl kommer är det världens mest naturliga sak. Jag var länge säker på att jag inte ville ha barn, tills jag jobbade i en barnklädesbutik när jag var 23.. jag kände inget särskilt för andras barn, barn var inte naturligt för mig att prata med, hade ingen aning om vad jag skulle säga.. tills jag fick egna då. 

Du är ju ung också, ge det lite tid och lyssna på dig själv. Att du är i en relation där du var säker på att du inte ville ha barn är ju sånt som händer, många som ändrar sig både åt det ena och det andra hållet. Vill du ha barn framöver så ska du ju såklart försöka få det. 

Förstår också din känsla med abort. Har gjort flera (pga preventivmedelsbekymmer) varav den sista var nyligen. Är en sorg oavsett om man var säker. Kan du prata med nån professionell?