Sonen är inte inkluderad.

Ja tennis är så kul! Själv spelat i min barndom och ungdomsår! Ska kolla upp. Sist jag kollade tennis då var han runt 4 års ålder o då hade de en grupp (bor i mindre kommun) och endast en dag i veckan att välja (fredagar kl 15) som inte funkade med att jobba 8-16.30 varje dag. 

men ska kika igen. Tack för påminnelsen. Även scouting. Ska kollas upp! Tack! 

Har inte någon av er föräldrar möjlighet att sluta tidigare på fredagar?  Kan du gå ned i tid? Jagvill ju helst inte skrämma dig men utanförskap kan sätta spår hos ett barn, ofta för livet. Det har varit en serie artiklar i SVD om detta nyligen.  Min son kom på banan socialt men det krävdes väldigt mycket tid, engagemang och arbete av oss föräldrar under många år. På samma sätt somstudentpappa beskriver det så har vi alltid satt detta före allt annat, även våra arbeten. Min man blev tex hjälptränare i bollsporten som sonen var med i, då kunde han se till att allt funkade och hjälpa sonen. Nu klarar han sig själv socialt och har en krets av vänner, men han är ändå nu vid tjugo lite ängslig, lite orolig för att bli utanför igen. 

Att vara utanför är jättetufft för ett barn.

Man kan ju också prata med skolan och fritids om de kan hjälpa till. Det försökte jag men fick tyvärr ingen hjälp, de tyckte att det var inte deras sak att ta hand om . Sonen blev ju inte misshandlad,han var bara utfryst.

Ja, högstadiet är ett litet helvete. Min dotter hade hur mycket lekkamrater som helst och var en mycket populär kompis och sen kom högstadiet . Då skall alla positionera sig, många blir jättevuxna på ett litet kick,och min dotter passade plötsligt inte in. Var tuffa år, både dottern och jag blev nästan deprimerade. Under högstadiet är det kritiskt , om man någonsin behöver vara nörvarande som förälder är det då. Har också en känsla av att problemen ökar för varje år i skolorna, med mer mobbing och problem. För oss blev det toppen i och med gymnasiet, då hittar man förhoppningsvis ett program med likasinnade. Det gjorde min dotter och även min son. Men högstadiet var ett eländigare min dotter och mellanstadiet för min son. 

Jo tiderna var då. när vi kollade när han var 4 år. Då upplevde vi inte detta problem så det var inget vi behövse göra några större förändringar för. Nu är han ju 7 och tiderna är satta annorlunda så det funkar. Kikade igår kväll. Och jag jobbar idag inte heltid längre pga vill ha tid för barnen o min man har ett arbete där han slutar 14-15 varje dag nu så vi har numera tiden att få till det och har också anpassat våra jobb utifrån barnen och den tid vi vill spendera med dem så de hinner göra mer än bara komma hem äta duscha sova. 

vi Har också försökt använda frita just för att han ska ha möjlighet till lek och gemenskap snarare än bara skola. Upplever dock också att
akolan o frita inte ser det som ett problem. De ser att han har vänner men nja. de Tycker han är efterfrågad när han inte är där. O ja det är han ju. O har han varit borta mkt (har en del i sin hälsohistorik så han har varit borta en del) så springer många barn fram o vill hälsa o krama o undrar hur han mår. Så han är ju inte helt utstött är han inte. Men han är inte heller den som barnen springer hem till först Liksom. O han känner inte sig bekväm att gå hem till andra kompisar utan oss exempelvis o vi upplever att i denna ålder är många av hans kompisar redan ute ensamma. Har inte med sig mamma o pappa osv. Bor i ett område där de flesta jobbar kontorsjobb heltid. Är egna företagare. Har barnen på frita fram till 17. Därefter är barnen ute liten stund själva sen är ju kvällen kommen. Någon gång har vi haft
med oss kompisar hem från skolan men som jag skrev i ett annat inlägg här. Intressena skiljer sig åt. Han vill gärna vara med ?de häftiga? grabbarna men han är ju inte sån själv. Kompisarna har mer intresse av att spela datorspel/Nintendo än bygga/konstruera osv. Sonen gillar Nintendo också men
inte på det sättet.  Svårt förklara. 

men helt klart att vi föräldrar kan lägga in en extra växel absolut. Tar till mig. 

Försök gärna kolla upp om det finns andra ensamma pojkar i klassen, kanske kan ni bjuda hem dem , gärna med föräldrar och lära känna hela familjen. I min pojkes klass fanns flera som hade det svårt socialt, men dessa pojkar ville min son inte vara med på fritiden. Han ville vara med de coola och populära pojkarna. Problemet är ju att alla vill vara med dessa killar?. Jag fick faktiskt tipset från skolan att ta kontakt med de andra lite ensamma pojkarnas föräldrar, men eftersom min son absolut inte ville detta så gjorde jag inte det. Det ångrar jag nu för det visar sig att i sena tonåren hittade han och några av dessa killar varandra och de har jättekul ihop. Det är absolut inga kufar utan trevliga och välanpassade pojkar allihop. Det är nog helt enkelt lite svårt för pojkar som min son, och kanske din, som är lite sent mogna socialt, de kan inte själva hitta rätt, och behöver lite hjälp. 

Vi är kanske i ungefär samma ålder men min upplevelse är att det tack och lov är en snällare miljö på skolan idag. Iaf småskolan, vi hade en förjävla hård miljö där jag växte upp. Jag var en av dom tuffa som kunde vara jävlig mot många andra även om jag var långtifrån värst. 

Det var sannolikt ett helvete för många där jag gick, mycket bråk, slagsmål och mobbning. Och väldigt mycket duckande från skolan, vi fick ofta hållas. Skillnaden idag är väl att mycket sker digitalt via mobilen. Men åtminstone vår skola är mycket bättre på att se till att barnen är snälla med varandra även om dom såklart inte kan tvinga fram kompisar.

När jag gick högstadiet så var det normalt att börja festa, röka och snusa. Tror iaf mycket av det är borta även om jag inte riktigt vet. Droger är väl ett problem iofs, jag hamnade också rätt i gymnasiet och mognade och slutade med all skit mot andra.

Min erfarenhet är att man fortfarande i den åldern aktivt kan bjuda in till lek genom att kontakta föräldrar och gärna försöka bjuda på extra god fika. Om ni tror att andra föräldrar är väldigt upptagna och att risken därför finns att de säger att barnet inte kan leka (alltså för att föräldrarna själva inte vet om de förväntas vara hos er under leken fastän de inte har tid) så kan ni ju skriva att föräldrarna kan vara med om de vill men annars går det lika bra att barnet kommer självt. Vår son hade det också svårt men sedan lossnade det och vi är noga med att tacka ja till all lek och alla kalas om vi inte har absolut förhinder. Såklart frågar vi sonen först men det har aldrig hänt att han inte har velat leka, men då brukar vi inte fråga Vill du leka med X? utan mer typ Du vet X, är han snäll? Han vill gärna att du ska komma hem till honom och leka på lördag - och så säger vår son okej. Det är ju kanske en detalj men jag ville gärna skriva det så att andra föräldrar ser för jag tror inte alltid det är så bra att det heter Vill du leka med X? Min son går på Mulle och det är ju lite som scouterna och där är det också en trevlig miljö tycker vi. 

Jag hade frågat barnet efter namn på alla som han kan tänka sig att det vore kul om de kunde komma hem till er och leka, och sedan frågat deras föräldrar en och en utan att berätta för sonen att ni gör det, så slipper han höra om någon säger nej. 

Dina erfarenheter skiljer sig från mina, Det beror nog på att du gjort en klassresa?

Jag började skolan på sjuttiotalet i en skola i ett välbärgat villaområde och där var det lugnt och skötsamt ända upp i nionde klass. Ingen rökte i princip, mer än någon stackars tjej från hyreshusområdet i utkanten av skolans upptagningsområde. Ingen snusade. Jag såg inget våld på nio år i grundskolan. 

Mina barn har gått i skolan på 2000 talet och 2010 talet i ett liknande övre medelklassområde och det har varit betydligt tuffare miljö i skolan. Dels tror jag det beror på en allmänt tuffare attityd i samhället där jaget går före laget , som någon utryckte det i en annan tråd. Dels var det så att på sjuttiotalet var mammorna hemmafruar i de finare villaområdena och därför hade man mer tid för barnen. Man hade tid att uppfostra dem på ett bra sätt och tid stt vara ett gott föredöme och tid att vara närvarande som förälder. Idag skall föräldrarna i de fina villaområdena göra karriär båda föräldrarna och ingenvart tid vare sig för att se eller uppfostra barnen. Observera att nu jämför jag livsvillkoren i välbärgade villakvarter på sjuttiotalet med nutid, inget annat, 

Jag tänker precis tvärtom att det är i lagsporter man får utrymme även om man är dålig för där delas det in i divisioner så att även de som bara vill kicka boll och hänga med polarna får plats. Fast då gäller det såklart att hitta ett lag där det funkar på det sättet, antingen att det är så stort att de kan dela in i nivåanpassade grupper eller att man lyckas hitta en klubb där de bra spelarna säker sig till andra klubbar och de som bara vill lajja stannar kvar. Nu är han ju så ung att det inte riktigt kommit dit ännu utan att alla kör tillsammans på samma nivå.

Men angående din ursprungsfråga så känner jag igen det där väldigt väl från min son. Uppfattades från skolan som ham var med och det var han väl, men han hade ingen riktig kompis. Han hängde med i grupplekar eller gäng där de andra var kompisar och han fick vara med. Kalasinbjudningarna var noll stycken första två åren i skolan. Det slutade med att vi bytte skola för att han skulle få en nya chans och det blev jättebra. Han har en bästis han är med hemmavid och ytterligare några andra som han kan vara med skolan. Så inte ett gäng kompisar, men i alla fall en som är en riktig vän och inte bara någon som tycker han duger när andra är borta.

Möjligt men mina barn går ändå i samma skolor som jag gick på. Vi kommer ha gått på samma högstadieskola, jag gick på en annan grundskola.

Jag gick högstadiet på 90-talet och det var ingen skillnad mellan vilka som festade, rökte gjorde väl kanske inte de mest inbitna sportfånarna men fest var ingen skillnad. Mycket skinnskallar som bråkade på helgerna och det kom ofta skinnbulor från sthlm. 

Jag upplevde 90-talet som väldigt stökigt. Sen har vi varit förskonade från gäng och skjutningar, tyvärr verkar det nått oss nu men tack och lov var dom helt talanglösa och sitter inne. Men det kan ju också vara så att vi bara har haft tur och våra barn hamnat på en bra skola i en lugn tid, flera elever i äldsta dotterns klass har bytt till den senaste åren från andra skolor.

Bor man i en mindre stad så finns det sällan "finare" skolor, de välbärgade delarna blandas ändå med hyresområdena. Eller så är det så enkelt att flickorna hade det lugnt när jag gick i skolan också och det var vi grabbar som strulade. Vi gav ju oss aldrig på dom så deras upplevelse kan ju vara helt annorlunda än min. 

Jag har varit ute och föräldravandrat och funderade seriöst vad ungdomarna idag sysslar med på helgerna. På den största helgen när jag var ung hade dom knappt luktat på en folköl

Min mellanstora stad var stor nog att det fanns en högstadieskola som var lite finare, inga barn från miljonprogram, mycket höga resultat på centrala prov och väldigt hög nivå på undervisning och studiemotiverade och lugna elever. För att finna  lika bra högstadieskola till mina barn fick jag leta en del och hittade en riktigt bra friskola som var ännu bättre än min gamla skola. Jag hade inte velat att de gick på en normalblandat högstadie. De föräldrar jag känner som inte lyckats få in barnen på friskolan gråter nästan och är ganska desperata. Situationen i vanliga kommunala högstadier är ganska dålig nu, i all fall om man har lite ambitioner. 

Jag har undrat samma när jag nattvandrat. Sjukt lugnt jämfört med när jag växte upp. Mitt tonårsbarn och hennes kompisar (och vad jag uppfattar tonåringarna generellt) är så mycket skötsammare än vad jag och mina vänner var.

Och skulle säga att mina barn växer upp i ett liknande område som jag själv växt upp i så har ingenting med socioekonomiska faktorer att göra. 

Ja, då bor  ni inte i Eskilstuna!

Nej du, ingen risk! Här behövs inte skyddsväst på Ica.. 

Ja precis, låter som vi har lite samma upplevelse där. Vi träffade personal från kommunen innan som informerade oss och på dom lät det som vi skulle ut i strid så jag trodde det skulle bli livat.

Sen när vi väl var ute så var det mer: meh det händer ju ingenting...

Men jag förstår om våra upplevelser skiljer oss åt om du bor och är uppväxt i E-tuna. Stöket jag refererar till är ju inte direkt i nivå med vad som sker i er stad. 

Lätt att glida iväg på sidospår, hoppas ts lyckas hjälpa sonen så ska jag försöka att inte kapa tråden mer.

Jag håller med om tipsen ovan att försök hitta andra lite ensamma barn i klassen. I min sons klass (han är 8 nu), är de ganska många som är lite lugnare och mer ?lekiga? än sportiga. De hittade dock inte varandra från början, men skolan har vart duktiga att involvera föräldrar via barnen på utv samtalen så vi har vetat vilka man kan höra av sig till. 

Min son fick ex frågan om det var något barn han var Nyfiken på i klassen och ville lära känna mer som han inte lekte med, när han då nämnde X så sken fröken upp och sa att X är lite ensam och har nämnt dig som någon han tycker är snäll. Sen tog vi föräldrar kontakt och gav dem tillfälle att leka utanför skolan, de blev inte bästisar men år vänner i skolan och på fritids och ingår samma grupp av barn som leker. Nu har dessa som är lite lika hittat varandra och leker, de är rätt många lite mildare killar och ett par tjejer som hänger ihop. De bygger kojor, leker katt och pratar spel som Minecraft mm.

Ett annat aktivitetstips är orientering. Du tävlar bara mot dig själv och kan vara motionär bara. i vår klubb är det väl över 30 barn och vår klubb är bra på att göra aktiviteter kring träning (grilla korv, pyssla osv). Ingen av oss vuxna har sysslat med orientering innan - men maken är med nu och börjar lite själv också. De tränar samtidigt, så är inte betungande att skjutsa honom. Ibland är han också hjälptränare åt gruppen. 

Vet inte om jag missuppfattat men jag tycker det låter som ni varit ganska passiva själva. Ett par kompisar "kommer förbi". ibland. Betyder det att de spontant kommer förbi? I så fall varför gör ni inte likadant själva? Inte bjuden på kalas? Nej men hur många har det varit? Ni har inte själva haft kalas? Varför inte då? Om han har kalas lär han bli bjuden tillbaka. Inte ta hem kompisar i veckan för det är jobbigt med heltidsjobb, rutiner och läxor? Ja det är väl så för de flesta med jobb men så bekväm kan man inte vara och så mycket läxor har inte en sjuåring. Alla har aktiviteter på helgen? Ja men inte alla hela tiden hela helgen väl? Ofta blir andra glada om man bjuder in, avlastning för föräldern också 
Vad jag vill ha sagt är att det inte är säkert att din son är exkluderad. Min erfarenhet är att om man bara är passiv och väntar på att andra ska fråga eller bjuda in så händer inte mycket, eller så dör det ut. För en del är det självklart att träffas för lek, man kanske bor grannar eller föräldrarna känner varandra och umgås eller man har gemensamma aktiviteter. Men är det inte så behöver man agera själv. Nu har ju din son några kompisar, varför duger inte de, uppmuntra lek, bjud in, ta med hem efter skolan osv. Det här med aktiviteter och sport osv är ju jättebra och nya kontaktytor. Men om det är klasskompisar och barn i närområdet ni vill att han ska träffa mer så måste ni nog bli lite mer aktiva själva. En sjuåring kan själv fråga kompisar men om det inte flyter på behövs lite hjälp, skicka sms till föräldrarna, bjud hem, ha kalas, ta med på någon utflykt, bjud med på någon aktivitet osv.

För dottern har det vänt rejält i femman. Hon hade en riktigt bra kompis i 1-2:an sen skar det sig och hon bytte även skola, 3-4:an var hon mest själv på skolan under rasterna. Hemma hade hon sin kusin och en kompis som hon kunde leka med ibland.

Hon har även varit väldigt blyg så även om hon gått på mycket aktiviteter har hon aldrig lärt känna några barn där. I 5:an började det två nya i klassen och dom klickade hon med båda två och dom har nu blivit ett gäng på 5-6 st och hon blir bjuden på kalas, har ofta med någon hem efter skolan. Hon har även blivit mycket mer öppen/mindre blyg när hon märker att kompisar faktiskt vill vara med henne. Det gör underverk för någon som inte haft det så lätt på den fronten, när andra frågar om dom får följa med hem blir hon väldigt glad såklart när hon tidigare varit den som alltid frågat och ofta fått nej eller inget svar. 

Men utan kusinen som är i samma ålder och som hon är väldigt bra kompis med, skulle det varit katastrof för henne. Så även om vi kämpat och lagt oss i så mycket vi bara kunnat, så är det hon själv som hittade lösningen med lite tur. Så förhoppningsvis håller det i sig även i 6:an sen får vi se när högstadiet börjar...