Att inte ha empati/låg empati, kan man se det som ett handikapp?

Jag tror du blanda ihop begreppen här. Att ha empati innebär att se och förstå vad en annan människa behöver. Det är inte likställt med att behöva reagerar känslosamt på det. Sympati är när man tar in/tar över andras känslor. Något man pratar mycket om i tex vårdyrken. Empati är bra och ett måste medan de som sympatiserar för mycket dvs för patientens känslor till sina egna och får ångest och stor sorg av det sysslar med för mycket sympati. 

Dessa har ju kognitiv empati, dvs de vet vad den andra personen behöver och kan låtsas ge det. Men det är inte äkta utan bara ett spel för att vinna något på det. Om det är så i ovan persons beskrivning vet jag dock inte. Sen finns det ju grader av empatibrist också. 

Jag tror du blanda ihop begreppen här. Att ha empati innebär att se och förstå vad en annan människa behöver. Det är inte likställt med att behöva reagerar känslosamt på det. Sympati är när man tar in/tar över andras känslor. Något man pratar mycket om i tex vårdyrken. Empati är bra och ett måste medan de som sympatiserar för mycket dvs för patientens känslor till sina egna och får ångest och stor sorg av det sysslar med för mycket sympati. 

Dessa har ju kognitiv empati, dvs de vet vad den andra personen behöver och kan låtsas ge det. Men det är inte äkta utan bara ett spel för att vinna något på det. Om det är så i ovan persons beskrivning vet jag dock inte. Sen finns det ju grader av empatibrist också. 

Skulle nästan klassa hög empati som ett mer funktionshindrande handikapp än låg. Ser man det som en skala så ligger väl merparten av människor i mitten. Jag kan tänka mig att människor med hög empati kämpar med ångest/ skuldkänslor, kanske inte kan läsa nyheterna utan att börja gråta. Tar man då människor med låg empati så kanske de helt enkelt inte bryr sig tillräckligt för att få ångest. Omgivningen kan säkert bli sårad av en empatilös, men omgivningen kan säkert bli negativt påverkade av någon som har "hög" empati också. Vissa situationer kanske kräver en viss klarsynthet, inte att vattenkranen vrids på.

Psykopati exempelvis är ju en diagnos, varav ett av symptomen är låg/ eller avsaknad av empati. psykopati behöver dock inte vara automatiskt att en person är farlig för samhället. Denne kan tvärtom vara till gagn för samhället. Tänker exempelvis på kirurger, dessa kanske är kapabla till att hålla sig lugna och tekniska även när blodet forsar.

Jag har också dejtat en narcissist så jag vet hur de funkar. Har läst ihjäl mig om detta.

Det jag mer undrar om dessa själva lider av det. En narcissist tex borde göra det då det sägs grunda sig i barndomstrauma. Att ständigt spela ett spel borde ju vara väldigt jobbigt. Dessa är ju dock oftast inte helt utan empati. 

Samtidigt tänker jag att saknas delar av empatin, moral och man ljuger ledigt och lätt så kanske det inte spelar så stor roll om man blir påkommen. Jämfört med oss utan denna problematik som skäms om vi blir påkomna med att ljuga även om småsaker. En psykopat kanske inte lika mycket? men båda personlighetsstörningarna har ju en grandios självbild. Och det är alltid någon annans fel. Hur de känner innerst inne är svårt att veta. Jag vet att den jag dejtade fick utbrott över minsta antydan till kritik (då hade man inte ens fattat att det skulle kunna tas kritiskt), det var också en neurotisk person på många plan. Skulle jag gissa mådde han ganska dåligt av att bli påkommen eller för all del dissad. Men det var såklart alltid kvinnan/kvinnorna som kom på hans lögner tex fel. 

Har också träffat några såna yngre personer. I deras journaler står som du säge ingen personlighetsstörning då man inte ville sätta diagnos före 18
års ålder helst. Men det står ofta andra beskrivningar på betendet så man ändå förstår vart det troligtvis barkar därhän. Såsom oförmåga till empati, luras och har ett manipulativt betende osv. Och de utmärker sig ju tydligt avikande om man kommer dem nära. Ett extremfall försökte på riktigt hugga oss personal med vassa föremål och gick ibland för att leta rätt på saker att skada oss med. Fick personen chansen så skedde det också, oprovocerat. Frågade man varför var svaret att ?jag vill skada er, det är kul och spännande?. 

Jag kanske blandar ihop begreppen. Men om man känner empati med någon så blir det kanske svårt att undika sympatisera också?

Men det är det man brukar kalla för sympati då. Empatin är ju egentligen snarare förmågan att bemöta folk på lämpligt sätt. 

Man kan känna empati utan att för den skull uppträda på ett sätt som majoriteten tolkar som social kompetens. 

Nu blir det krångligt. Är du säker att du inte menar sympati? Okej, det kan även tillämpas på empati. Men vore ju lite onödigt - man vet hur man borde agera, men gör inte det? 

Man kanske inte vill bli applåderad av tretton duktiga onda feer och blir trotsig, till exempel. Det händer rätt ofta.