Flytta till Sthlm från mindre ort. Sån ångest.

Jag hoppas och tror att det finns mer i stockholm än bara elitism. Jag kommer själv från en Stockholmsförort och kände att jag ville ifrån det där eviga renoverandet och pendlandet som var min uppväxt. Hade fått för mig att det skulle vara lättare på mindre ort och större gemenskap osv, och så kanske det är om man kommer från orten. Men som inflyttad stockholmare är man alltid utanför.

tror du missförstod, det var just så jag menade. I Stockholm finns det alltid plats för folk, men i byhålan (där vi bor nu) är jag en evig utböling. Barnen har anpassat sig ganska bra och pratar dialekt osv, men jag har inte hittat vuxenvänner. Barnens kompisars mammor är 10 år yngre än jag (och vi fick ändå barn tidigt med stockholmsmått mätt).

Och alla vuxna dricker väldigt mycket alkohol jämfört med mig (jag är inte alls nykterist eller så men dricker ganska sällan och lite). Jag har försökt följa med när jag blivit utbjuden men känner mig konstig och tråkig som inte tycker det är kul. Kanske är det för att jag är äldre, jag menar jag drack också en del när jag var i tjugoårsåldern men det var ju innan barnen och allt. Men känner mig verkligen som en utböling. 

Har någon flyttat till Sthlm från mindre ort med lite större barn? Min man jobbar i Stockholm och har veckopendlat. Jag har kämpat med att hålla ihop livet som typ ensamstående med ett stort gammalt hus på en mindre ort några timmar från Sthlm, två barn och ett jobb där jag inte trivts. Det slutade i våras med sjukskrivning för djup depression där jag övervägde att avsluta livet. Fick bra hjälp med medicin och terapi. Men det var en rejäl kris och nu måste familjen tänka om, fundera på hur vi ska göra istället.

Jag känner att jag inte orkar med huset. Orkar inte klippa gräset och klippa äppelträden. Det är bara en massa fästingar i trädgården. Orkar inte gå ut med hunden i regnet. Orkar inte dammsuga en massa våningar. Orkar inte köra bil långt varje morgon för att lämna barnen på skolan. Vi har ingen möjlighet att få hjälp från mor- eller farföräldrar då alla bor i Sthlm. Det bor inga andra familjer i närheten och vi har aldrig haft barnvakt ens några timmar. Jag har känt mig väldigt ensam och isolerad.

Tanken börjar mogna att flytta tillbaks till Stockholm, där vi kommer ifrån. Men det känns så svårt att lämna det så kallade idylliska livet på liten ort för en lägenhet i stan. Vi kommer hamna rakt i Stockholmselitismen och friskolorna med glädjebetyg, allt det där som vi lämnade när barnen var små.

Vi kommer att behöva göra oss av med så mycket möbler och saker. Men det gör inget. Vi har varit lyckliga på vår lilla ort i flera år men jag vet inte om jag klarar ensamheten längre. Är det någon som gjort samma resa dvs från liten ort till stockholm? Hur blev det för barnen? Hur illa är det att slita upp dem från sin trygga skola och vänner?

Jag känner mig som en hemsk mamma som inte klarar av att ge dem ett fint liv. Men det går inte. Jag mår så dåligt här. Hoppas ni förstår. 

Stockholmshatet är enormt utbrett. Jag har jobbat i hela landet och hör skit överallt. Ej uppvuxen i Stockholm men bor där sen tio år. 

TS, du tar alltså hand om din mans del av arbetet hemma? Vad får du för det?

Har någon flyttat till Sthlm från mindre ort med lite större barn? Min man jobbar i Stockholm och har veckopendlat. Jag har kämpat med att hålla ihop livet som typ ensamstående med ett stort gammalt hus på en mindre ort några timmar från Sthlm, två barn och ett jobb där jag inte trivts. Det slutade i våras med sjukskrivning för djup depression där jag övervägde att avsluta livet. Fick bra hjälp med medicin och terapi. Men det var en rejäl kris och nu måste familjen tänka om, fundera på hur vi ska göra istället.

Jag känner att jag inte orkar med huset. Orkar inte klippa gräset och klippa äppelträden. Det är bara en massa fästingar i trädgården. Orkar inte gå ut med hunden i regnet. Orkar inte dammsuga en massa våningar. Orkar inte köra bil långt varje morgon för att lämna barnen på skolan. Vi har ingen möjlighet att få hjälp från mor- eller farföräldrar då alla bor i Sthlm. Det bor inga andra familjer i närheten och vi har aldrig haft barnvakt ens några timmar. Jag har känt mig väldigt ensam och isolerad.

Tanken börjar mogna att flytta tillbaks till Stockholm, där vi kommer ifrån. Men det känns så svårt att lämna det så kallade idylliska livet på liten ort för en lägenhet i stan. Vi kommer hamna rakt i Stockholmselitismen och friskolorna med glädjebetyg, allt det där som vi lämnade när barnen var små.

Vi kommer att behöva göra oss av med så mycket möbler och saker. Men det gör inget. Vi har varit lyckliga på vår lilla ort i flera år men jag vet inte om jag klarar ensamheten längre. Är det någon som gjort samma resa dvs från liten ort till stockholm? Hur blev det för barnen? Hur illa är det att slita upp dem från sin trygga skola och vänner?

Jag känner mig som en hemsk mamma som inte klarar av att ge dem ett fint liv. Men det går inte. Jag mår så dåligt här. Hoppas ni förstår. 

Inte ett skit ska jag säga er. Till saken hör att jag och maken har samma jobb, EXAKT samma jobb. Jag tjänar tom några tusenlappar mer men har ändå gått ner i arbetstid för hans skull. Eller för min skull, trodde jag. Jag trodde jag brann för det här med huset och trädgården osv men jag gör inte det. Det var superhärligt att få vara så mycket med barnen men nu får det vara nog känner jag. De är större. 

Och tack för supporten alla. Igår kontaktade jag mäklare om att sälja huset. Det är underbart och så men nu får någon annan bo där. Är marknaden för risig så kan vi hyra ut.

När jag vaknade i morse kändes det som om beslutet redan var fattat och, faktiskt, som en stor sten lyftes från mitt bröst. Jag måste inte bo här. Vi kan flytta. Det är inte mer än så. Vilken jävla lättnad.

Jag hoppas och tror att det finns mer i stockholm än bara elitism. Jag kommer själv från en Stockholmsförort och kände att jag ville ifrån det där eviga renoverandet och pendlandet som var min uppväxt. Hade fått för mig att det skulle vara lättare på mindre ort och större gemenskap osv, och så kanske det är om man kommer från orten. Men som inflyttad stockholmare är man alltid utanför.

Ja gud vilka sorgliga personer det finns, som känner att de måste vara elaka på internet. Hade jag läst detta när jag var som mest ledsen hade det gjort jätteont.

För kännedom så har maken velat flytta sedan det stod klart att han behövde veckopendla, han vill ju inte heller vara ifrån familjen hela veckorna. Det är jag min tjurskalle som inte har velat "riva upp barnen" osv. När jag var som mest deprimerad lät min hjärna precis som qwerty. Lika elak. Att jag sedan formulerar mig i första person när jag skriver handlar ju om att det är jag som sitter och skriver här, inte maken. Han blev dock överlycklig över att jag äntligen verkade ha ändrat mig kring att absolut bo kvar.

Samtidigt finns det någon slags sanning i det där elaka. Vad vill jag egentligen? Vad saknar jag? Jo att sitta på ett cafe och prata med mina väninnor. Min bästa väninna förlorade nyligen sin man väldigt tragiskt, jag skulle vilja finnas där för henne och hennes barn men bor flera timmar bort. Min lillasyster har just fått en dotter och jag skulle vilja att barnen fick träffa sin lilla kusin annat än några timmar på julafton. Jag skulle vilja ta hem hämtmat och ha filmkväll med barnen, åka till simhallen (utan att behöva köra bil i en timme för att komma dit), ha matkasse hem. 

Det finns säkert många som drömmer om att ha en stor trädgård och ett vackert gammalt hus på landet, och även jag gjorde det, men inte nu längre. Det är bara stress. Kanske är det ego att vilja ge upp en tillvaro som i princip krävde att jag skulle vara hemmafru för att det skulle gå ihop. I så fall är jag ego, lite i alla fall. Och jag hoppas innerligt att mina döttrar också blir det. 

Men tack igen!