Hur illa får en 18 åring bete sig?!!

Många trådar om "bonushelvetet" finns det i detta forum men denna tråd slår det mesta. Flippa ur och köra påverkad? Hon är ju rent livsfarlig, hur kommer det sig att hennes beteende har tillåtits eskalera på det sättet? Kan ni inte hitta en samtals-kontakt med pondus, en kurator, som talar förnuft med henne? Jag tycker rent allmänt att det låter som om pappan har varit för slapp och överseende; nu är hon arton år och detta beteende har väl inte manifesteras först nu. Familjehem? Stödfamilj? Annars måste TS separera, men vad är det som säger att inte mannen kan flytta  och TS behålla huset? Köpa ut mannen, bo kvar med sin verksamhet så kan mannen söka en lägenhet och bo där med dottern. Under min "Intermaritala" period dök det upp killar med barn sen tidigare, jag som barnfri skulle aldrig någonsin ha flyttat ihop med någon "farsa". 

Flytta ut och prioritera dina barn.

Du måste först och främst prioritera dina egna barn o h din relation till dem. Här låter det som att du behöver bo ensam med dem varannan vecka. Övrig tid kan du ju vara med din sambo och hjälpa till kring dottern. Men din prio nu Måste vara att återställa relationen till dina barn. 

Det är ju inte ett dugg normalt att bete sig så. Frågan är ju vad har gjorts hittills mot detta? Nu är hon myndig, men det måste ju ha varit problem tidigare? Har de varit på BUP, har tjejen någon diagnos? Om inte så finns det ju större risk att det bara fortsätter så här.

Ofattbart att du har levt med detta i fyra år. Varför är ni inte särbo? 

Tänk på dina egna barn. De vill ju inte ens komma till dig?

Tonåringar kan vara jobbiga och syskon kommer inte alltid överens, inklusive styvsyskon och bonussyskon. Men den terror hon utsätter hela familjen för, är oacceptabel. Det hade inte varit ok för biologiska syskon att utsättas för det heller. Antingen hade man flyttat på henne, eller också syskonen.

Det är uppenbart att flickan behöver hjälp, men du måste i första hand tänka på dig själv och dina egna barn.

Varför flyttade ni ens ihop från början? Eller var hon inte lika svår för fyra år sen?

Det är faktiskt oansvarigt att du har låtit dina egna barn leva med detta varannan vecka i fyra år. Jag utgår från att de inte är vuxna än, eftersom de bor eller har bott vv.

Jag kanske tänker helt fel nu, men kan inte Soc eller annan instans hjälpa henne med eget boende nu när hon är 18 år? Det är det kanske både hon och pappan, ni behöver? Där ska vara någon skiftning mellan barn och vuxen och hon kan vara berättigad till ett annat stöd om hon får eget boende, be pappan kolla upp. 

Hade det inte funkat så hade jag splittrat boendet från pappan och dottern med de anledningar du angett. Att din främsta skyldighet är mot dina barn, deras hem med dig ska vara tryggt och säkert. Att du måste tänka på dina barn först, annars kanske du riskerar att de vill vara mer eller helt hos pappan och att hon inte får sabba mer av deras uppväxt, hon har sabbat vad hon ska. 

Var sedan ett fortsatt stöd till pappan. Jag tror om ni får eget boende och andas ut så blir det en uppåtspiral. 

Jag tänker att du troligen har en ganska bra aning om hur illa det kan vara, utifrån att socialtjänsten VARIT inkopplad, men inte är det längre... Ang. hur illa en 18-åring får vara..  

Hur mycket du utsätter dig själv och dina barn för är liksom en annan fråga. Jag tänker att det är dags att snarare fundera över detta än kring hur illa det kan tänkas bli?

Jag läser inläggen i detta forum sporadiskt och konstaterar att för tillfället finns flera trådar som rör hopplösa  "bonusfamiljer", en tillvaro framför  allt för kvinnorna och deras barn sedan tidigare, som verkar vara ett rent helvete.                                   I likhet med andra i tråden undrar jag förstås varför kvinnor flyttar ihop så tidigt och oöverlagt när det finns barn med i bilden? Jag undrar också ibland varför barnalstrandet måste ske så tidigt i förhållandena? Svaret är förstås att de är så "käära", men varför inte välja med huvudet i stället för hjärtat?                                                                         Ingenstans i världen, möjligtvis i de nordiska länderna, har kvinnor så goda möjligheter som i Sverige att skaffa utbildning och göra karriär yrkesmässigt. Vi kan utveckla våra intressen, vi kan resa och vi kan skaffa egna nätverk. Varför äventyra dessa  möjligheter och välja en ofta ojämlik hembiträdetillvaro och ett alltför tidigt föräldraskap?

Bli särbo.
Träffa mannen utan hans dotter

+ en till sak om situationen helt urartar där hemma med henne så ring polisen. Då måste ni också våga göra det. Även om det kan kännas hemskt. (jag vet, det är hemskt). Då kan det bli snabbare tal om eget boende för henne med utsedd soc-tant osv senare. 

Det låter som om hon har en eller flera diagnoser. 

Hur som helst skulle jag inte orka med den typen av liv - vi lever bara en gång - så jag skulle flytta och leva ett liv i lugn och ro precis som jag önskar.