Är nyfiken. Som tjej själv har jag när jag vuxit upp mest umgåtts med andra tjejer och sett hur det är att ha en syster som tjej, både som liten och som stor.
Har själv en bror.
Kommer vad det verkar få två pojkar själv och är nyfiken att höra hur ni som haft två söner sett deras relation, eller ni som är killar och vuxit upp med en bror. Har de/ni varit nära? Kompisar? Hur blev det som vuxna, är ni/de varandras stöd?
Är nyfiken. Som tjej själv har jag när jag vuxit upp mest umgåtts med andra tjejer och sett hur det är att ha en syster som tjej, både som liten och som stor.
Har själv en bror.
Kommer vad det verkar få två pojkar själv och är nyfiken att höra hur ni som haft två söner sett deras relation, eller ni som är killar och vuxit upp med en bror. Har de/ni varit nära? Kompisar? Hur blev det som vuxna, är ni/de varandras stöd?
Kul att höra! Och nej, såklart kan man inte säga något generellt men då det är en relationstyp jag själv har extremt begränsad ens anekdotisk erfarenhet av är det kul att höra om.
Jag vet mer om systerrelationer som varit bra och tajt upp i vuxen ålder eftersom jag just haft nästan bara tjejkompisar. Så det är väl mest kul att höra att även killar kan ha en nära brödrarelation liksom.
Maken och hans bror, 3 års åldersskillnad. Pratar med varandra kanske tre gånger per år, ses ännu mer sällan och då kanske i max tre timmar. Totalt olika, har inget gemensamt och maken orkar inte med sin bror mer än han absolut måste.
Kul att höra! Och nej, såklart kan man inte säga något generellt men då det är en relationstyp jag själv har extremt begränsad ens anekdotisk erfarenhet av är det kul att höra om.
Jag vet mer om systerrelationer som varit bra och tajt upp i vuxen ålder eftersom jag just haft nästan bara tjejkompisar. Så det är väl mest kul att höra att även killar kan ha en nära brödrarelation liksom.
Mina fem är fortfarande barn, tre pojkar, två flickor, äldsta är i lågstadieålder - m.a.o. lite för tidigt för ett utlåtande 😜 Hittills kommer alla ändå överens med alla i olika konstellationer; rätt könlöst fortfarande (de är ju som sagt rätt små).
Själv växte jag upp med en bror. Vi har alltid varit nära (är det fortfarande), men jag är kvinna, så det hjälper ju inte dig. 😆
Maken däremot - mellanbarnet i en skara på tre bröder. Under uppväxten hade han ingen nära relation till någon av sina bröder, detta berodde förmodligen på åldersskillnaden. Min brors äldre bror är nästan 10 år äldre än honom - hans yngre bror är runt 7 år yngre än honom. De har nästan vuxit upp som tre ensambarn, typ, för ingen av dem har haft ett syskon i samma "stadie". MEN idag är alla vuxna och maken är väldigt nära båda! Vi fick barn tidigt, så våra barn och äldsta makens barn är i liknande åldrar. Vi ses ofta allihop, och bröderna för sig själva emellanåt. De hörs flera gånger i veckan. När någon av dem behöver hjälp/stöd hör de av sig till varandra om inte vi frugor (eller deras mamma) vet hur vi kan hjälpa. Den yngre brodern i skaran är idag nära min man, men inte särskilt nära äldsta brodern. Då var ju äldsta nästan vuxen när yngsta föddes - yngsta har inget minne av att någonsin ha bott i samma hus som äldsta o.s.v.
Tack för svaren, jag hoppas ju att mina killar kan bli varandras stöd i livet - de får ca 2 år mellan sig så de kommer ju verkligen iaf växa upp ihop.
Så fint att läsa att även killar/män kan få en sån relation, även om det såklart inte är en garanti. Min dröm som mamma är ju att de ska känna att de har varann liksom även när jag och mannen är gamla och skröpliga.
Jag har själv bara systrar men jag utgår från min närmaste familj.
Min man har en bror som är 7 år yngre än honom. De har knappt någon kontakt alls trots att de bor i samma stad och vi har barn i samma ålder. Men de är så väldigt olika. Helt olika till sinnet, olika intressen. Så min tanke är att även om de varit täta i ålder hade de inte lekt eller umgåtts särskilt mycket. Min man hade hängt i garaget med pappan, hans bror hade suttit i knät på mamman.
Sen har vi lyckan att ha två söner. De är som kloner både utseendemässigt och i sin personlighet men vi har också väldigt långt mellan dem. Den stora kan erbjuda sig att göra saker tillsammans med den lilla men det sker inte så mycket spontant då den stora går i gymnasiet och sköter sig själv mer eller mindre. Men han är snäll, han låter lillebror vara med ibland.
Jag hoppas att de ska finna varandra på en annan nivå när de är äldre sen, det är min förhoppning.