Bipolär respektive i ett skov

Höga doser kan göra att man sover som en sten. Å andra sidan är sömn a och o, och höga doser har tagit bort vanföreställningarna på min anhöriga. Så det blir väl en avvägning där.

Vet inte hur din fru är, men vårt största problem har varit att den sjuke helt saknar sjukdomsinsikt. Han är inte sjuk, och eftersom han inte är sjuk behöver han inte ta medicin.

Alla andra är dumma som inte förstår hoten han är utsatt för. Sjukdomen (återigen, psykossjukdom inte bipolär) går i vågor, vanföreställningarna finns alltid där men sjunker undan eller förvärras, mycket beroende på stress.

Inte stress som mycket på jobbet - det är snarare bra - utan stress med att behöva interagera med människor. Typ gå och handla eller hämta upp barn någonstans. Det räcker med att en bil står parkerad på enligt honom fel ruta så kan paranoian accelerera igen. Då är det ett tecken till honom att han är hotad.

Har idag pratar med sjuksköterskan och han i sin tur med läkaren! 
Dem behövde inte höra något bevis utan det jag beskrivit för dem tydde på att hon har vanföreställningar! Dem litade på mig! 
När hon varit där på möten har hon inte visar några tecken på mani/hypo så dem har tänkt att allt var ok!
Hennes litium nivå låg tidigare på 0.4 men efter ökningen 0.6! Kan vara att dem vill öka den mer men mest vill dem att hon ska ta antipsykotisk! Olanzapin eller abilify!
Nu är frågan hur dem ska få henne att ta medecinen eftersom hon tror dem samarbetar med mig! 

Och hur ska jag göra? Bara jag ställer en mjölk kartong fel så påpekar hon det och menar på att jag gjort en sammanställning som då ska få henne ur balans

Nu har hon inga symptom på mani eller depression utan bara vanföreställningar! Är det ett tecken för 

Schizoaffektivt syndrom? 

Svar till anonym (anhörig)
Hon har heller ingen sjukdom instinkt! Antipsykotisk fick när hon var tvångsvårdad 

Läkaren sa att hon hade en väldigt hög dos och det ska förhoppningsvis inte behövas nu därav lindrigare symtom

Jag tror som du skriver om stress att min fru hade mått bra av vanlig rutin! Nu går hon ut på morgonen för att leta bevis och sammansättningar istället och kollar vilka bilar som kör förbi på vår gata

Det finns ett flertal sjukdomar /diagnoser där det är vanligt med vanföreställningar. Mani med psykotiska symtom nämns bland annat på länken nedan. Är det något som gör att du tvivlar på diagnosen bipolär?

Skickar också en länk om schizoaffektivt syndrom, men hon har varken hallucinationer eller ångest väl?

 https://www.doktorn.com/sjukdomar/schizoaffektivt-syndrom-symtom-orsak-och-behandling/ 

 https://www.netdoktor.se/psykiatri/sjukdomar/vanforestallningar-patientradgivning/ 

 

Nä jag tvivlar inte på den bipolära diagnosen
Schizoaffekti sjukdom är ju bipolär och schizofreni där man är lite mer åt det andra hållet men har båda symtomet! Om jag förstår det rätt!

Tack för länkarna!

Ingen påtaglig ångest!hallucinationer hade hon lite vid första skovet

Däremot tog hon upp en pinne igår och sa att det var en vanilj stång och att det luktade som det! Det var såklart inte det men hon trodde

Ja, så kan det ju vara, alltså bipolär men mer.

Ett tips i all välmening är att försöka fundera en runda över vanföreställningarna - dom kommer ju finnas där så du behöver så att säga lära dig hantera dom för egen del.

Vilka gör dig och familjen något, och vilka spelar ingen roll? När behöver du agera och när kan du låta saker passera? Till exempel pinnen som var en vaniljstång, OK fine. Låt det passera utan kommentar och hon tar förhoppningsvis inte upp det igen?

Om hon däremot säger att hon nu ska polisanmäla grannarna för det är dom som stod för senaste skjutningen hon läste om i Aftonbladet. Ja då behöver du nog agera.

Interaktion med någon med vanföreställningar är lite åt att snabbt analysera en uppkommen situation och agera på bästa sätt. Inte svara impulsivt eller reflexmässigt. Ofta kommer man vidare genom att svara undvikande och byta samtalsämne.

Tack

Jo men det har jag märkt! Låtsas som ingenting eller prata om något annat funkar 

Men det är extremt jobbigt då hon hela tiden syftar på att det är jag som bakom allt! 

Ibland vill jag ifrågasätta just bara för att kolla av hur illa det är! 

Jag bara önskar hon kommer gå med på antipsykotisk igen! 

Hur blir det annars? Blir det värre och värre! Kan hon bli riktigt manisk även fast hon går på litium!? 

Hennes verklighet börjar spilla ut på sociala medier! Och hon bryr sig inte att grannarna ser och hör vad hon gör och tänker längre! 
För 2 v sen var det bara diffusa vanföreställningar som hon inte gjordes hörda utan dålde dem!

Hon har ju varit tvångsvårdad innan för psykos! Tycker det borde vara tillräckligt för att automatiskt bli tvångsvårdad igen när man nu tydligt är på väg igen

Min erfarenhet är att psykotiska symtom och paranoia går som i vågor, sjunker undan i perioder och tar fart i perioder. Men egentligen aldrig försvinner helt.

Det som funkar bäst för min anhöriga är vardagsrutiner som lunkar på repetitivt, samma dag efter dag med jobb och hemmasysslor. Så lite stress och så få externa intryck som möjligt, arbete hemifrån, handla på nätet mm. Stress är inte vanlig stress som mycket att göra på jobbet utan mer konstiga saker, som att grannens nya bil har fel färg. Ofta helt random saker, svårt att förutsäga. Men egentligen allt som avviker från den repetitiva lunken.

Att få någon tvångsvårdad är ju väldigt svårt, det ska vara bra illa då. Fara för sig själv eller andra. Försök få henne att acceptera kontinuerlig kontakt med vården är kanske det bästa?

Satan vad jag känner igen mitt ex helmärkliga beteende i dina texter....

Nu har vi efter separationen gemensam vårdnad och barnen bor växelvist, har du några tips på hur man får t.ex socialen och sjukvården att reagera?

Hon har startat flertalet vårdnadstvister och socialen har genomfört ett dussin utredningar efter hennes många orosanmälningar under åren.
Allt slutar dock alltid på samma sätt de som utreder har inga som helst problem med att uppfatta att hennes historier är fullständigt galna, de lägger då bara ner utredningen utan åtgärd...
Ingen reflekterar över hur stor skada en mor med denna störning kan orsaka 2 små barn när hon tillåts härja fritt inom stängda dörrar med sina galenskaper halva tiden...

 

Hon träffar en psykolog varje vecka men hennes läkare har semester nu! Fick reda på att dem försökt få henne att återuppta medicinering av antipsykotisk men hon vill inte! Och då var det i förebyggande syfte! Nu behöver hon den verkligen! Tror inte hon har glömt någon som är i maskopi med mig för att komma åt henne! Allt från företag släktingar sammansättningar i naturen osv! Jag vill nästan att hon gör något dumt så hon åker in på tvång igen! 

Jag känner oxå som dig! Hur kan dem låta en mamma få lov att härja fritt med våra 2 små barn!

Jag har soc inkopplat nu för andra gången. men dem håller mamman utanför pga vanföreställningar. I en eventuellt vårdnads tvist kan jag luta mig mot mina bevis på henne och vad läkaren tycker samt vad soc skrivit i sina journaler! Men det behöver inte hjälpa något!

Jag tycker att om man vägrar vård man behöver för att bli normal så borde man inte få lov att vårda sina barn! 

Hade ditt ex någon diagnos? 

Hon har mig veterligen ingen fastställd diagnos.

Hennes mor är dock dock enligt exet diagnostiserad grovt schizofren och sitter inlåst på något hem.... Jag har aldrig fått det bekräftat från annat håll dock.

Hon hade under vår tid ihop årlig kontakt med Psykvården, enligt vad hon sa till mig då så var det för att förnya något recept för melatonin som hon behövde för att sova...

Just det där du beskriver om det svart/vita beteendet blir så slående.
När allt går bra så går allt verkligen jättebra.... Vid minsta motgång så rasar allt som ett korthus.
När man är på hennes "goda sida" så blir man behandlad som en gud, allt man gör är toppenbra och uppskattas massor, allt man tycker o säger är helt rätt... När man sen av någon anledning faller över till hennes "onda sida" så är man inte luft värd och precis allt man gör o säger är det mest värdelösa och felaktiga i världen.

Det finns liksom inga nyanser, allt är svart eller vitt, rätt eller fel, du är antingen med henne eller hennes dödsfiende.

Bästa sätet jag kan sätta ord på det är att hon har alla nerver på utsidan av huden, hon känner och upplever precis allt hela tiden med full styrka.
Det är som att hennes psyke balanserar på en tandpetare, minsta vindpust eller annan påverkan åt "fel" håll så rasar allt.

Jag har genom hela skilsmässan och åren efter med vårdnadstvister och socialutredningar aldrig kämpat för att "vinna", jag har har bara haft fullt fokus på att "inte förlora".
Jag har hela tiden yrkat på fortsatt gemensam vårdnad och ett 50/50 växelvist boende.

Uppdatering för dem dem som får push notis på denna tråd

Nu är hon äntligen tvångsvårdad! Dem sista 2 veckorna kunde hon inte hålla tillbaka sin "sanning" utan talade öppet om allt som föregicks i hennes värld och då oxå framför hennes doktor som direkt skrev ett vård brev!

Nu får man hoppas hon stannar och inte försöker skriva ut sig själv och kommer där ifrån för tidigt! 

Ok, ja det verkade ju gå dithän redan för flera veckor sen. Ta dig tiden an nu när du är själv och styr upp din tillvaro som du vill ha den - hennes problem kommer inte försvinna men troligen kommer det gå i vågor med sämre och bättre perioder. Prata med familjen och med dina barn, du behöver ju stöd i situationen. Hur är dina svärföräldrar? Är dom införstådda med dotterns diagnos och svårigheter?

Sätt ramar för dig själv med vad du accepterar och inte. Exempelvis vaniljstången/pinnen kanske kan passera, medan vanföreställningar som  påverkar säkerheten kring barnen inte är ok. 

Ordna också samtalsstöd om du inte redan fixat det. Du behöver det dels för din egen skull, men också för att förstå diagnosen och din frus problematik. Ju mer du förstår, desto bättre kommer du bli på att förutse och parera för dåliga situationer innan dom ens uppstått, och också på att hantera situationer när dom väl uppstått.

Tänk också på att det antagligen kommer ta mycket av din egna energi att ha din fru och hennes problematik ständigt närvarande. Du behöver tid och rum för återhämtning. Hur du gör det beror ju på hur du är, men motion /sport /hobby kan vara bra.

Detta är bara tankar utifrån min egna erfarenheter som anhörig. Känn in situationen och bestäm dina riktlinjer själv. Men jag rekommenderar dig att ta stöd utifrån, familj, vänner, professionell hjälp. Psykisk ohälsa tar energi från alla inblandade.

Du måste gå via advokat, eftersom socialtjänsten inte kan göra mer än råda. När den sjuka parten inte vill samarbeta så kan de inte göra mer än att säga att den friska personen ska ansvara för barnen. Där blir det då så att det läggs ner.

Hur menar du att hon startat vårdnadstvister - vad har hänt med dem? Det är olika saker att soc lägger ner en utredning och att en vårdnadstvist inte fullföljs. 

Min man hade väldigt lik situation med sitt ex, som du beskriver, (många anmälningar till soc) och det blev inte ordning förrän han stämde henne på vårdnad + boendet (barnen hade v.v innan men det fungerade inte så bra). Hon hade i rätten lämnat långa brev med förklaringar, men de där breven snarare förstärkte allt mot henne, än hjälpte henne.

Min man fick vårdnaden + boendet och hon enbart visst umgänge. Detta gjorde att hon tog emot vården på ett annat sätt (hon var bla inne på tvångsvård hos psyk) och efter det har det blivit bättre. Åren har gått nu och hon får hjälp med medicinering, arbetsträning och har kunnat bygga upp visst umgänge med barnen. Inget av det hade skett om hon inte hade förlorat i rätten (tror jag), så summa summarum blev allt bättre när det fanns en skriftlig dom att utgå från. 

Så ge inte upp, men gå via advokat. Det blev så annorlunda här när det steget togs. 

Det blev en vårdnadstvist i samband med vår separation, hon höll barnen ifrån mig och hävdade att jag inte var kapabel att ta hand om dem.
Hon yrkade att hon skulle ha enskild vårdnad och barnen boende hos sig, jag yrkade på fortsatt gemensam vårdnad och ett växelvist boende.

Jag hade egentligen föredragit enskild vårdnad åt mig och barnen boende här mestadels, fast med ett regelbundet umgänge med deras mor.

Det är dock idag mycket svårt att få rätten att döma enskild vårdnad om inte ena parten är direkt och uppenbart olämpligt som vårdnadshavare.
Detta gäller både män och kvinnor, men som man kände jag även att jag i sammanhanget kämpade från underläge redan från start.
I samråd med mitt juridiska ombud så beslutade vi att yrka på det som rätten mest troligt kommer döma och det som egentligen är bäst ur ett barnperspektiv (om båda föräldrarna är friska och lyckas samarbeta).

Domen landade alltså i fortsatt gemensam vårdnad och växelvist boende.
Deras mor överklagade givetvis upp till högsta instans. När beslutet vunnit laga kraft så stämde hon igen bara nån vecka efteråt, men rätten valde att inte ta upp det.
Jag vill även nämna hör att hon drev sitt eget fall efter att ha sparkat sitt ombud dagarna innan huvudförhandlingen, så alla överklaganden och den nya stämningen var skrivna av henne själv, de var av typen wall-of-text, 2-3 sidor av svammel och känsloargument.

Under åren efteråt så har jag fått ett dussin telefonsamtal från Soc där de berättar att de fått in en orosanmälan gällande barnen. De flesta tas inte upp efter att de genomfört samtal med mig, men 3st går vidare till utredning under ca3års tid.
Samtliga slutar med att utredaren lägger ner ärendet. De konstaterar att det som påstås ha hänt egentligen inte alls är så allvarligt och att den bakomliggande orsaken istället är deras mors bitterhet och hat mot mig.

Det som till slut fick stopp på vansinnet (nu ca 3år sen sista utredningen) var att den handläggaren som höll i sista utredningen blev redigt förbannad och satte ner foten.
Hon berättade aldrig för mig exact vad hon sagt till exet.

Det där låter ju dock som något helt annat än TS historia. Han beskriver en partner som lider av vanföreställningar och är klart psykotisk. Du beskriver ett ex som är bitter och hämndlysten. Eller har hon också uppvisat psykotiska symtom?

Det jag från början kände igen här var detta med att det hela går i skov.

Nu senaste åren har det blivit otroligt tydligt. Det kan nu ibland gå 3-4månader utan att jag hör pip från exet, barnen flyttar fram o tillbaks, bytet sker genom att ena lämnar o andra hämtar på skolan/fritids.

Sen utan att det hänt något nämnvärt kring barnen så exploderar inboxen på mailen som vi använder för kommunikation, under 1-2 veckor så kan jag ibland få upp mot 10 mail om dagen. allt de går ut på är i princip att spy ur sin bitterhet och hat... Förklara för mig hur oduglig jag är på alla tänkbara sätt och hur synd det är om henne på alla tänkbara sätt....

Sen blir det knäpptyst i flera månader igen...

Ok. Ja, jag kan ju inte diagnosticera folk, men det låter ju helt klart som om ditt ex lider av psykisk ohälsa av något slag. Om jag får spekulera, så gissar jag att hennes mående går upp och ned, och att det är när hon mår som sämst som hon beter sig som en röv. Hur var hon när ni var tillsammans?