Känns som om jag förlorat mitt barn

Det första jag tycker du ska göra är att se över en flytt tillbaks till där din familj och nära bor. Att gå kvar här och älta och gråta med hans mamma kommer bara att dra ut på plågan. Han har gjort slut, och varken han eller barnet kommer tillbaks till dig. Även om han skulle göra det så kommer det inte att bli som förut. 
När du landat i detta, så kommer du träffa en kille och väldigt troligt skaffa barn. Barn som ingen kan ta ifrån dig från en dag till en annan.
Även om det känns jäkligt nu, så kommer det förvandlas till ett fint minne att bära med dig.

Jag tror det är bättre att låta bli, för det kommer bli traumatiskt för både dig och framförallt barnet.

Mycket bekymrad kring hur lämpliga dessa föräldrar är som tar hänsyn till mammans känslor och inte hur detta påverkar sonen. 

Jag får inte riktigt ihop hur det blivit så för dig. I rasande takt har du blivit "styvmor", utan att barnets pappa ens lyckas flytta ifrån sin mamma. 

Jag kan tyvärr bara beklaga att du "offrat" tid, engagemang, utbildning och jobb! Och jag förstår att du lider, utifrån att du ju knutit an till barnet.

Tyvärr tänker jag att detta säger en hel del om hur denna man är, och fungerar. Och om vilken relation han har till sin mamma. 

Jag tänker att du bör fokusera på att komma igen och försöka må bra, trots detta som hänt. Du kan naturligtvis inte bo kvar hos ditt ex's mamma i evigheter, men ni kan ju inte drömma ihop en verklighet som inte finns.

Troligen faller bitarna på plats framöver. Oavsett så får försöka gå vidare och ta med dig det du lärt dig.

Beklagar verkligen det du är med om! Förstår att det är väldigt tufft. Tycker du verkar vara en fantastisk bonusmamma som tagit dig an barnet så bra. Det pappan och biomamman gör mot barnet är fruktansvärt. Tänker på hur dåligt det är för ett sådant litet barn att bli separerad från sin tryggaste person. En 2 åring tar inte hänsyn till vem som är biologisk mamma, han älskar den som tagit hand om honom. Tycker dom är egoistiska. 

Jag har två barn med ett ex. Minsta barnet har aldrig bott med sin biologiska pappa. Den relationen tog slut ganska tidigt i graviditeten och jag hann att träffa en ny kärlek innan det barnet föddes. Den mannen har vart en del av flickans liv från start fastän han inte är biologisk pappa. Han är den som nattar henne, den som ger henne trygghet, den som finns där när hon behöver. Han önskade att det var hans barn. Jag var ärlig och angav rätt fader. Hon får umgänge med sin biopappa, dock är han inte så engagerad än. Det känns jobbigt för min nyvarande kille att exet har barnet. Jag har ensam vårdnad om henne. Men hon har rätt till ungänge med sin pappa. Men en sak är säker. Skulle relationen ta slut med min nuvarande kille skulle jag ge lite av min umgängestid med barnet till honom. För flickan är liten och hon älskar min sambo. Det är den manliga förebilden hon träffar mest. Skulle aldrig vilja vara så elak och egoistisk mot henne att jag skulle ta bort den tryggheten från henne. Man bör alltid tänka på barnet bästa och det är inte för barnets bästa att förbjuda umgänge. 

Jag själv hade en bonuspappa från att jag var 7 år tills jag var 15 år. Jag bodde då hos mamma på heltid och hos min biologiska pappa varannan helg. När mamma och bonuspappa gjorde slut så valde han att försvinna. Det var oerhört jobbigt för mig, för han var som en fadersfigur. Han var den som tog hand om mig så det var tufft när han bara försvann. Idag är jag över 30 oh tänker på min bonuspappa än idag ibland. Jag saknar honom. 

Hoppas ditt ex och biomamman tillslut förstår hur illa dom gör sin son och tänker om. 

Mm, jag har varit den där bonuspappan. Till två underbara barn som jag var närvarande med från det att de var typ 2,5 respektive ett halvt år till att de var 4 respektive 6 år. Sen lämnade jag deras mamma, delvis för att rädda min egen dotter från henne (för hon var tyvärr inte alls snäll mot min dotter och det gick inte att prata om saken) och jag har bönat och bett om att få träffa barnen sedan dess men hon träffade en ny man ganska snart därefter och han vill inte att jag träffar barnen. Jag älskade dem som om de vore mina egna och gör det fortfarande även om det nu gått 5-6 år, men jag undrar ju hur det blev från deras perspektiv. Det kommer nog aldrig att sluta göra ont.

Till TS: så oerhört brutalt både mot sonen och mot dig att göra som de gjort. Fruktansvärt. Lider med dig.

Eller 7 och 5 var de nog när jag försvann ur bilden. Rätt ska vara rätt.

Svår sits.Men med tiden kommer du att förstå saken bättre och det kommer att kännas bättre såklart.När du får egna barn så förstår ännu bättre.

Vad kommer hon förstå bättre när hon får egna barn? Förstår inte alls vad du menar

Jag tror det bästa för dig är att sörja och sedan gå vidare. Fundera över hur du vill att ditt liv ska se ut. Var vill du bo, vad vill du jobba med, vad vill du ha för familj osv. 
Du kommer aldrig få tillbaka det du mist men du kan få en mycket bättre framtid än det liv du har nu. Med tiden kommer sorgen att blekna även om den aldrig kommer försvinna helt. 

Även om det känns hopplöst så försök göra det som krävs för att du ska få ett bra liv igen. Tillåt dig att sörja men akta dig för att fastna i ältandet och hoppet att återfå något som är förlorat. Även om deras förhållande spricker och ni blir tillsammans igen så kommer du aldrig kunna lita på att mannen inte gör samma sak igen. Han gjorde det här mot dig och har visat hur lite han värnar om dig. Det är toxiskt att leva så, det kommer inte bli bra för vare sig dig eller barnet. 

Jag förstår din sorg men råder dig att inte nära något falskt hopp. Du har förlorat ett barn som du knutit an till och det är en enorm sorg men barnet lever och har det bra. Du lever och kan få det bra igen. Det kommer att bli bra

Stackars dig, stackars barn. Skulle gissa att barnen är minst lika ledset och traumatiserat som du är nu. Okunnigt att göra övergången så abrupt. Tänker det hade behövts tid och en långsam introduktion av biomamman till barnet. Så de byggt relation, medan du var kvar. 

Orsaken till att du inte får träffa barnet är förmodligen att det är ledset och saknar dig. Då blir det jobbigt för biomamman och att klippa blir d n enklaste lösningen. 

Jag tog själv min son från hans fostermamma på ett abrupt sätt. Det var det värsta jag gjort, men adoptionsbyrån hade det upplägget. Inget jag kunde påverka. Vi har kämpat mycket med trauma och separationsångest genom åren. 

Tack för att ni delar era historier. Det hjälper mig att se det ur en annan synvinkel. Det känns skönt att jag inte är ensam i det här, misär behöver sällskap. Jag ska titta på ett andrahandskontrakt idag, om jag kommer ifrån svärmodern så påminns jag inte hela tiden av det.  Behöver nog nån egen grund att stå på också.