Flickor med autism

Ja vi försöker men det är svårt för hon använder så starka ord. Det är mycket: sämst i världen, dum i huvudet. Jag brukar säga att jag förstår att du blev arg/sårad, men hon återkommer till de starka orden

T ex genom att titta på om ens reaktion verkligen motsvarar situationen som upplevs. Det är inte normalt att bli totalt förstörd och brista ut i gråt för att man råkar spilla ut sin favorityoghurt t ex, då kan man påminna barnet om att situationen faktiskt inte är så allvarlig, att man kan torka upp och köpa ny yoghurt, att andas och inse att det inte är något att gråta för osv. Skulle rekommendera KBT för att göra förändringar på lång sikt. Också så klart att vissa reaktioner aldrig är ok, som att skada andra eller vara våldsam med/mot saker. Tillåter man sig själv sådana reaktioner brukar beteendet bara förstärkas. Det handlar om att lära sig hantera sina känslor som sagt. Hur gjorde dina föräldrar för att lära dig att inte överreagera? Eller om du googlar så finns det så klart massor med resurser, särskilt om du är bekväm med engelska.

Det svåra är ju att det inte handlar om sådana småsaker. Det är oftast vad klasskompisar och sådant har sagt. Då hjälper det ju inte att jag säger att hon överdriver, för det är ju hennes känsla

 Då kan man förklara att det kanske inte var så farligt. Man skall hjälpa barnen klä sina känslor i ord, men man skall absolut inte förstärka något. Inte säga stackars dig och är så ledsen och fy vad hemskt och sådana saker.

Men ge gärna mycket kärlek och kramar och förklara att många barn säger sådant de egentligen inte menar, att man inte får ta allt så allvarligt, du måste ju hjälpa henne att kdämpa sina känslor om de är för starka! Alla får höra negativa saker och kritik och till och med att folk är elaka, det tillhör livet och man måste lära sig att hantera detta och inte bli kränkt och provocerad i onödan.

Det är inte alls frågan om att förminska hennes upplevelser och säga att hon överdriver, det får du aldrig göra! Det gäller att sätta reaktionerna i perspektiv till händelserna. Ja, man blir ledsen om kompisar säger elaka saker men det absolut bästa sättet att ta itu med mobbare är att inte reagera alls, då blir det inte roligt för dem längre och de slutar till slut.

Hon kan ju också vara sen i sin känslomässiga mognad, det var min son, då finns det  en sak som hjälpte oss, mer föräldranärvaro. Att man som förälder är tilllgönglig, ser till att barnet leker med kompisar hemma där man kan vara med och gripa in och förklara för barnet och hjälpa till. Att umgås mycket med barnet, spela sällskapsspel och hjälpa barnet hantera känslor som tex att förlora. Idrott är också mycket fostrande. Ridning är bra för många flickor. Skaffa hund, hjälper många barn.

Ja, det finns statistik på det. Det är känt inom bup och vården. Sök så finner du. Finns bla p3 dokumentär om det eller om det är p1 eller p4.
Det har diskuterats i media emellanåt också, problemet med att bli av med sin felaktiga diagnos.

Ja, barn kan få felaktiga diagnoser. Nej, det är inte många som får det.

Här är ett exempel. Kan vara så många som upp till en miljon barn i USA. Känns som rätt många det. Tekniskt sett "bara" tre promille men om man skulle översätta siffran till svenskt antal medborgare skulle det motsvara mer än 31000 barn. Det är också rätt många.

www.expressen.se/halsoliv/manga-feldiagnostiserade-med-adhd/

Här i Norden verkar siffrorna dock skrämmande höga. Enligt en mindre studie från Norge har det visat sig att upp till 4 av 10 barn, 40 % (!), kan ha blivit feldiagnosticerade. DET är rejält många det! Räkna med felmarginal så är det fortfarande på tok för många.

www.equalsthlm.se/artiklar/norsk-undersokning-visar-manga-barn-med-adhd-har-inte-adhd/

Citat: 

I 51 procent av journalerna var diagnosen ikke sikkert dokumentert.

I 46 procent av journalerna var det ikke gjort en differensialdiagnostisk vurdering, det vill säga att flera möjliga diagnoser blir utvärderade.

I 38 procent av journalerna tydet opplysningene på at barnet ikke oppfylte kriteriene for diagnose.

Dokumentären som nämndes innan kan vara från P4 Värmland: sverigesradio.se/artikel/hundratals-barn-kan-ha-fatt-felaktiga-diagnoser

Berättades om bl.a. här: www.expressen.se/ledare/linda-jerneck/allvarligt-svek-nar-barn-far-felaktiga-adhd-diagnoser/

Citat: ?Utredningarna har gått på löpande band. Min uppskattning är att man överdiagnosticerade i 30-50 procent av fallen?

Jag har en son med autism och adhd, men var själv en flicka som växte upp med odiagnosticerad autism och adhd.

Vi har båda innan vi fick rätt diagnos blivit diagnosticerade med social fobi. Vi har gått i KBT för social fobi som inte har hjälpt oss. För oss blir det så att i sociala sammanhang blir vi väldigt trötta och till sist utbrända om det inte finns utrymme att dra sig undan ibland. Vi har svårt att förstå andras intentioner och vad de egentligen menar om de inte är väldigt tydliga. Vi måste aktivt tänka på hur vi ska kommunicera, vilket oftast kommer naturligt för en neurotypisk.

Rent praktiskt kan det sociala bli väldigt jobbigt på ett arbete eller i skolan då vi inte heller har ett automatiskt sätt att göra vardagliga saker på, varje arbetsmoment behöver vi aktivt tänka på hur vi gör det. Tex diskar jag inte på automatik på jobbet, jag måste aktivt vara närvarande samtidigt som jag måste vara social. Det här är väldigt svårt för mig.

Både jag och min son är över snittet i intelligens, men kan ändå ibland missa när andra blir sarkastiska eller missförstå andra på många sätt.Vi kan rent teoretiskt mycket, men det andra känsligheterna/svårigheterna tar så mycket energi att det ibland är svårt att utnyttja den intelligensen. Vi är även bland annat ljud och ljuskänsliga, om det är starka lysrör på när jag ska arbeta blir jag distraherad av ljuset (och ljudet) av lysrören och får svårt att fokusera. Tänk dig att arbeta medan någon flickrar en ficklampa i ögonen på dig, samtidigt som det surrar högt så du har svårt att höra, så tror jag att det kan beskrivas.  

Jag var både känslig och blev lätt ledsen som barn, jag hade svårt att få vänner, eller att orka behålla de jag hade, så är det även idag. jag blir ofta lätt omtyckt inledningsvis, men när sedan nya eventuella vänner vill hitta på saker så orkar jag inte, jag kanske orkar umgås någon gång i månaden som bäst. Jobbar jag heltid orkar jag enbart jobba, jag orkar inget annat, jag kan inte umgås, träna, ibland inte städa och diska. Och jag upplevde även skolan så, jag behövde sova varje dag efter skolan pga detta, eller sitta ensam i någon timma ostörd, vilket var nästan omöjligt i en stor familj. 

Tack för att du berätta!
Känner igen en del, men inte att hon är trött efter skolan eller lek. Hon kan fortsätta hur länge som helst
Hon förstår ironi o skämt. Störs inte heller av ljud eller ljus.
Ska bli intressant att få veta vad det kan vara

Jag förstår också ironi och skämt och var inte medveten om att jag var känslig för stimuli som barn, det var mer att jag blev irriterad och arg av det, utan att kunna härleda det till något.

Det finns absolut en väldigt stereotyp bild av vad autism är, som passar en medelålders gravt autistisk man, men kanske inte någon mer högfungerande person, och särskilt inte kvinnor. Jag känner ingen högfungerande autistisk som inte förstår skämt och ironi.

Ja jag har börjat förstå att det finns många fördomar kring autism. Det är därför jag vill lära mig mer och skriver här.
Det är mycket möjligt att det är vad min dotter har

Av det lilla du beskriver låter det som adhd, men jag vet för lite om henne och är inte läkare.

Ja det är det jag sökte för först, då det finns i familjen