Hur lär man sig leva med någon som saknar behov av närhet?

Någon skrev tidigare i gruppen att det låter som att han asperger. Jag tänker också det och han står i kö för utredning. Hans ena barn har den diagnosen. 
Vi kompletterar varandra på det sättet.
Jag är otroligt strukturerad och planerande som person. Väldigt högpresterande både hemma och på jobbet. Har en otroligt hög stressnivå. Jag är lagledare hemma. Jag börjar dock känna att detta tär på mig. Efter alla dessa år börjar jag känna att jag har mer och mer behov av återhämtning. Matlagningen blir mindre och mindre krävande måltider. Somnar tidigare och tidigare. Igår la jag mig klockan 19 t ex. Efter yngsta barnet somnat. Jag har ingen ork över för fritidsintressen och känner också ett behov av att ständigt vara hemma för att hålla familjen på rätt spår. Behöver stötta sambon i mycket med struktur och rutiner. Han lagar aldrig middag på eget initiativ t ex. Jag behöver förbereda skålar med rätt mängd ingredienser och ge instruktioner till hur och när dessa ska tillsättas i maten för att han ska klara det. 
Han spenderar mycket tid med sina egna intressen på hemmaplan. Samma avsaknad av känslor han hat mot mig har han även mot barnen där jag ofta får gå in och förklara. "Du måste lyfta upp och trösta hen om hen är ledsen" eller "Du kan inte bara stänga av teven mitt i en film, förebered istället en stund innan så blir det inte tårar." Jag har fått ta över lämning på förskolan då barnet varit ledsen varje morgon han ska lämna för att han bara typ rycker upp barnet, klär på och förväntar sig att de ska kunna åka och blir stressad när barnet blir ledsen, inte vill etc. Är inget problem för mig med gott om tid på morgonen, förberedelser och steg för steg instruktioner. Men han klarar inte det.

Jag tänker dock att jag inte skulle bo i ett sådant fint hus vi har utan honom. Han ser till att renovering blir gjord, att vi har råd med semestrar på sommaren och att tomten är fin och snygg. Jag hade dock önskat att hans fanns mer under vardagen. Men har förlika mig med att det är utanför hans förmåga och att jag behöver lära mig att leva med att han är sådan. Tänker att stressen och pressen försvinner när barnen vuxit upp och att jag måste hitta ett sätt att överleva tills dess.

För sex år sedan var vi på en veckas semester. Bara han och jag och den veckan är mitt mål. Två vuxna. Inget behov av struktur och rutiner som krävs när man har barn. Vi hade en jätte bra vecka. Tänker att det kommer bli så när vi inte har barn hemma längre.

Är du helt säker på att han älskar dig? Någonstans har jag svårt att få ihop det. Visserligen, mitt ex var också relativt svår där. Men då var det bra i början, det var i alla fall betydligt mer närhet, när relationen var bra i början.  Jag har lite svårt att föreställa mig att man långsiktigt tycker att det är helt okej, utan närhet. Om det nu är bara när ni har sex. 

Helt säker kan man ju aldrig vara.
Jag tänker att alla har olika behov. Han har inget behov av närhet och har svårt att ta im andra perspektiv. Han förstår inte varför andra har det behovet heller.

Jag tror inte man någonsin kan må bra och vara lycklig med en person som inte gillar närhet om man själv är en fysisk person. Och fysisk närhet behöver verkligen inte endast betyda sex. Mitt ex ville inte/kunde inte ha sex och då ville han inte ha någon form av närhet eller ömhet heller. Ett sådant förhållande är otroligt kallt och ensamt och ännu djävligare rent ut sagt, när personen vägrar förstå och spelar helt oförstående. Hur jag än försökte förklara för honom hur dåligt jag mådde, hur ledsen jag var och hur jag led, var han helt iskall, ingenting gick in. Men han kunde sitta och gråta över TV-program som handlade om humlor t ex och han var noga med att släppa ut getingar och flugor som flugit in. Så hans känslor för vad som är viktigt i livet var verkligen mycket märkliga?

Svårt. Och folk kan ju också ha olika uppfattningar av vad kärlek är. Om vi säger så: Det måste ju gå att få ur honom ibland vad han gillar med dig, varför han är ihop med dig. Om han kan svara på det trovärdigt, då kan du vara ganska säker på att han älskar dig. Nu menar jag inte, att du ska fråga honom det rakt ut - snarare när det känns läge. 

Jösses, jag skulle fått spel på en sådan person vare sig som kollega, vän eller partner. Han låter varken särskilt ansvarstagande eller självständig. 

Tycker fortfarande din trådstart är fel, det är inte du som ska lära dig som du uttrycker dig, man är två i en relation och behöver mötas på vägen där det behövs. Om du ser ljuset i tunneln iom att barnen börjar bli stora och snart flyttar ut, fine, men ni ska ju ha en fungerande och harmonisk vardag fram tills dess också.

Kan inte hjälpa att tänka varför du ens vart tillsammans med han och ens sambo för det när du har ett helt annat behov än vad han ger dig 

Vilken totalt innehållslös relation ni har.. Och det du uppskattar med honom är att han är händig.. Inget annat alltså? Du verkar ha väldigt låga krav på vad en vettig relation ska innehålla. Men om du är nöjd så kör på. Personligen så hade jag börjat skada mig själv om jag levde med en sån "man".

Att vara utan närhet av det slaget som du beskriver är inget jag hade kunnat i ett långsiktigt förhållande. Det är en så oerhört viktigt del för mig.

Ett förhållande är som ett hjul, alla bitar måste fungera, alla bitar är inte lika stora men hjulet ska rulla bra ör att det ska funka. Om en del inte finns så rullar inte hjulet. Alltså förhållandet fungerar inte. 

Hade min man varit som din sambo hade vårt förhållande tagit slut för längesedan.

Men om du vet att han älskar dig, varför har du då ett sånt behov av att han visar det på andra sätt?

Jag tycker att problemet här verkar vara att du vill att han ska vara mer som dig, uppskatta de saker du uppskattar, värdera saker så som du gör, visa kärlek som du gör, etc... och det kommer du nog aldrig lyckas med för han ÄR inte som du och kommer heller aldrig bli det. Möjligen kan du tjata och bråka dig till att han ska låtsas men du vet ju i grunden att han inte gör det för att han själv vill det utan för att du kräver det.

Så hon ska anpassa sig efter honom men han inget efter henne?
Aningen skevt

Det som är skevt är snarare dina halmgubbar och egna påhitt.

Det ENDA jag påpekar är att snubben är som han är och det kommer TS aldrig kunna ändra på, det går inte att förändra andra människor, det kan de bara göra själva OM de själva vill det. Så valet TS har är att antingen acceptera honom som han är eller dra.

Att TS skulle anpassa sig efter honom är något DU själv hittat på och det får då stå för dig.