Vad har hänt med min vän?

Vad ska du göra menar du? Hon styr ju över sitt eget liv.

Man har väl som vän något slags skyldighet att göra något när en vän drogar sig och förstör sitt liv? Hon har blivit too much med de här antidepressiva. Pratar sjukt mycket och frenetiskt, mest om sig själv, skryter och spelar över. Dessa antidepressiva har liksom tagit bort spärren för sund ödmjukhet och har gjort henne till superego. Hon som bara ville komma upp från en deppig tillvaro och må normalt har blivit som en amfetaminist med adhd. Det är pinsamt att ha med henne på fest. Hon har börjat dricka ofta och mycket och alkohol spär på hennes frenetiska sätt. Hon skämtar överdrivet och gränslöst och beter sig som en vandrande stand up comedian show som går på uppåt-tjack. 

Hon har blivit pinsam! Ska man inte göra nåt? Ska man låta en person bli personlighetsförändrad? Vad ska man göra? 

Jag tror nog inte är dom antidepressiva pillrena som gör henne personlighetsförändrad, utan hennes mående.

Varför skulle det vara antidepp som är problemet?

Obs! Lekman här, ej läkare eller sjukvårdspersonal. Har hört att om man har bipolär sjukdom kan man få maniska skov av antidepressiv medicin. Kan det vara något sådant som har hänt?

Jag undrar just om det kan vara de antidepressiva som gjort henne såhär? Manisk - precis! men ändå mörka tankar som hon anförtror mig, att hon inte orkar leva men gör ändå massa roliga saker. reser, köper kläder, festar mycket och skrattar galet mycket. Jag fattar inte vad det är med henne och hur jag kan hjälpa henne? Jag lyssnar när hon anförtror om de mörka tankarna men hon vill inte ha långsiktig hjälp, bara festa och ta tabletter. Det är ju inte hållbart, hon kommer ju att rasa snart är jag rädd.

Jag känner igen beteendet från mig själv när jag var i 20-årsåldern. Då hade jag depressionsproblem som jag hanterade genom att leva på max och alltid ha roligt. När livet slappnade av så kom det dåliga måendet ifatt så jag jagade kickar, fester och "kul" hela tiden. 

Mina depressioner har jag i efterhand insett var en biverkning av minipiller. Däremot gjorde det egentligen ingen skillnad om jag åt antidepressiva eller inte (tror jag, har känslan av att de mer fungerade mest psykologiskt i att om jag åt dom så kände jag att jag tog tag i måendet och försökte må bättre och egentligen hade nog sockerpiller funkat lika bra). 

Brukar säga att jag hade extremt roligt på den tiden för jag behövde ha roligt för att inte känna att jag var olycklig. Nu kan jag leva tråkigt för jag är lycklig i grunden.

Den här vännen är över 40!! Har man och barn. Tar p piller och medicin mot högt blodtryck och antidepressiva och dricker mycket! (Hon dricker nog mer än jag ens ser/vet) Jag kan inte prata med hennes man tyvärr. Jag undrar hur hon orkar jobba heltid och hålla igång såhär! Undrar hur arbetskamraterna uppfattar henne. Hon är enligt sig själv - sjuuukt social och rolig! Har alltså ingen självdistans, beter sig pinsamt och galet energiskt. Pratar och skämtar och gestikulerar överdrivet så man blir utmattad efter en fest med henne. Kastar ur sig komplimanger och skämt och skryt. 

Jag vet ju att där innanför botoxansiktet är hon inte helt frisk. Hon mår dåligt! Hon mediciner med antidepressiva läkemedel! Ska det inte följas upp? Ska hon inte få terapi? Eller ska man äta piller år efter år och bli galnare? Ska jag ge upp henne? Låta henne vara sitt nya skitroliga jag som ingen tar på allvar? 

Du kan ju inte tvångsinta henne. Du kan undvika henne om det blir för mycket för dig. 

Jo jag förstår att hon är betydligt äldre men tror inte åldern har betydelse i beteendet att man lever som att enda sättet att klara av att vara är att ständigt "ha roligt" och söka kickar (bekräftelsekickar, adrenalinkickar o.dyl.) och när man slappnar av och inte är det flowet så äts man upp av mörkret.

Vilken hjälp hon behöver vet jag inte, ville mest bara försöka förklara vad beteendet i sig kan komma från med att man ständigt skrattar och "lever ut" när man egentligen mår skit.

Tyvärr är det så att många läkare skriver ut antidepressiva som om det vore godis. Inga samtal ohc ingen uppföljning. Det är hemskt!

Varför kan du inte prata med hennes man om det?

Tack för era bra svar! Det är nog så att hon är ett exempel på den gråtande clownen. 

Jag kan inte prata med hennes man för jag tror inte att han skulle bidra med någon hjälp. Jag tror att om han får veta hur andra tänker om henne skulle han börja klanka ner på henne. Inte världens mest skärpta snubbe.

Om det är så som du skriver om hennes gubbe så har hon en jäkla uppförsbacke för att kunna ta sig ur användandet av piller och faktiskt kunna göra jobbet för att må bättre psykiskt. Såna gubbar borde plockas bort ur ekvationen

Ja usch! Han är en extra börda för henne tyvärr.
Tyvärr orkar jag inte med henne på samma sätt längre, och jag vet inte hur jag ska hjälpa henne. 

Jag måste nog bara släppa det här. :(