Att vara singel

Svårt att svara på men ja  lite skillnad är det nog. Eller så inbillar jag mig eftersom jag hört om det sen förr. 
Men visst slutade inbjudningarna till tjejträffarna  komma efter ett tag som singel. Övriga är gifta och fortsätter träffas. 
Alla övriga kontakter försvann också, de vi umgicks med som också var par. Ändå bor jag på hemmaplan. 
Jag umgås bara med en annan singel, medelålders kvinna. 
Funderar på varför. Är jag misslyckad som skilt mig ( blev faktiskt lämnad på ett fult sätt men det var inte nån som reagerade)  är jag ett hot mot deras män, är de rent av avundsjuka....Ingen aning. 

Jag har varit singel sen jag var 24 år. Jag trivs bra med det och ingen klagar. Jag är 40+ nu.

Tyvärr är man som 45årig kvinna helt socialt körd om man inte lever i ett par. Det var en stor anledning till att jag inte ville separera. Visste hur hemskt ensamt livet var innan. Fick under mitt förhållande äntligen bli insläppt i tjejgäng!  Ingen såg på mig som ett hot. umgicks med hur många som helst och trivdes med livet. På jobben visste folk att jag var i ett par och karriären tog fart. Sen lämnade han mig föt en annan kvinna på ett fult sätt. Ingen av våra gemensamma vänner hörde av sig. På jobbet är det obekvämt. Festliga tillställningar? Nja. Folk är livrädda för singelkvinnor. Umgås bara med min kusin och en barndomskamrat. Från stort umgänge med middagar varje helg till 6 månader av att vara på några "fikor." 

Så ser den sociala konstruktionen ut idag. Kvinnor som blir lämnade är social paria. Kvinnor som klampar in och ligger med man i relation belönas med att bli insläppta i gemenskapen. Fy fan. 

Låter lite överdrivet faktiskt. Finns massor med kvinnor som lever som singlar idag. Varför skulle detta vara så stigmatiserat? Tror dig inte riktigt. 

Jag var singel i flera år efter jag och barnen pappa gick i sär. Var då närmare 30 år. Mina vänner behandlade mig inte annorlunda eller uteslöt mig även om de var i förhållande.

Anser att om du blir utesluten för att du blivit singel så är det inga riktiga vänner. Vänner bjuder in en och fortsätter umgås oavsett om man är i förhållande eller singel.

De är väl då man märker vilka ens riktiga vänner är. Detsamma gäller när man får barn. 

Som singel blir jag inte medbjuden på någonting längre. Spelar ingen roll hur många gånger jag bjuder på parmiddag eller rena väninneträffar (folk kommer)  - ingen bjuder tillbaka.

Jag förväntas även att gilla att vara ensam.

I dagsläget har jag bara killkompisar (gubbs) för inte en kvinna är intresserad av hur jag har det så när jag tröttnade på att höra på väninnornas gnäll om karlar, jobb och barn och slutade höra av mig eftersom de ändå aldrig frågade mig om hur jag hade det så har telefonen tystnat helt den med.
Och jag försökte verkligen tala om hur jobbigt jag tycker det är med ensamheten, men det enda de svarar är att åh, vad skönt med egentid. - Jag skulle också vilja ha en helg utan man och barn. 
Spelar ingen roll att jag står bredvid och säger att det kanske är roligt med tystnaden en eller två helger, men år ut och år in är inte ett dugg roligt. De lyssnar inte så jag har slutat berätta...

Kan inte citera så till @yes

Va? Är det sant? Gud vad skönt! Har bara fått en del gifta män som flirtar och trott att man vill inleda affärer. Ungefär som att man skulle gå efter en gift man lol. Och att det "är allt det" 

Till Topic. Nej, har aldrig blivit behandlad annorlunda. Varför? Det är 2023 och inte 50- talet. Då är jag närmare 40 än 30. Sverige har ju flest singelhushåll i hela Europa i alla fall. Det är väldigt vanligt att folk lever singlar idag. I mitt fall är det självvalt. Tycker det är det bästa som finns. För mig. Sen kanske det är annorlunda. Jag söker mig inte till par och folk i relationer. De vänner jag har är de flesta singlar. Finns några i förhållanden. Men vi umgås när det inte träffar sin flickvän/pojkvän. Parmiddagar är bland de tråkigaste som finns i mitt eget tycke. Så missar ingenting. Jag gör hellre andra roligare aktiviteter som passar mig.

Men vad jag kunnat utläsa själv och när man läser här. Verkar det som att det är svårare om man varit gift eller i sambo förhållande länge. Sedan skiljer sig. Blir kanske jobbigt med vänner som är i förhållanden då. Eller om man är van med det livet. Och om man längtar efter det.

Byt vänner för sjutton, om ni blir utfrysta eller behandlade som paria. Var jobbar man då? Undrar jag lol. Folk är bra på nedvärdera sig själv idag verkar det som.  Allt för att få vara "inne" Till vilken kostnad? 

Så är min upplevelse helt och hållet. Ingen som hör av sig och frågar hur man mår, hur man har det, om man vill hitta på något, om man träffat någon ny eller så. 
Trots at jag tröstat människor vid separationer, dödsfall inom familjen, psykisk ohälsa, strul på jobbet, gnäll över barnens skola osv. Jag har alltid ställt upp och alltid lyssnat på folk och alltid bjudit hem människor på mat och dryck.

Kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att jag efter 25 år tillsammans nu lever med en x-make med ny sambo sedan 3,5 år som hatar mig och inte tål se mig någon av dem. Vet inte ens vad jag gjort dem.
Eller att ingen skulle vilja umgås med mig eller varför ingen bryr sig om mig. 

Inte ens mina egna föräldrar eller syskon bryr sig om hur jag har det så jag borde väl vara van, men ensamheten är förjävlig!
Jag försöker sysselsätta mig för jag är en väldigt social människa, men det är även tungt att varje gång vända hem till ett tomt och tyst hus och krypa ned i sängen i ensamheten efter att jag varit iväg på något - ensam...

Undrar om dessa som fryser ut singlar inser att de själva en dag kanske står där? Antagligen inte för det då hade de tänkte lite längre än näsan räcker. 

Till #19
Så är det! Människor som lever ?trygga? i sina relationer har inte en tanke på hur det är att bli/vara singel efter en lång relation, hur det är att ha blivit lämnad framför allt. Det är skillnad på att lämna eller att bli lämnad. Att bli utsatt för otrohet efter ett långt förhållande med småbarn och allt och behöva lämna sitt hem är fruktansvärt. Så lite ödmjukhet vore på sin plats om människor behandlar singlar på ett nedvärderande sätt. Ingen är säker. Vem som helst kan råka ut för saker. 

Nej, jag har aldrig upplevt att jag blivit behandlad annorlunda som singel än när jag varit i förhållande. Är också kvinna men känner inte alls igen mig i beskrivningen som hon som påstår att  man blir behandlad dåligt. När jag skilde mig förra sommaren var den enda riktigt märkbara skillnaden att jag blev tillfrågad om att gå ut och festa hela tiden, vilket jag såklart sällan gjorde när jag var gift.

Jag är superavis på dig!
Alla mina gamla vänner lever i relationer och ingen har lyft ett finger för att få med mig ut alternativt försöka para ihop mig med någon och ingen bryr sig om jag dejtar eller inte heller.
Värst var faktiskt första året då en väninnan lovade at hon skulle fixa nyårsfest och att jag självklart skulle få komma eftersom jag var en av hennes bästa vänner - Jag hade bjudit på andra fester innan...

När det närmade sig i december och jag frågade hur planerna gick så fick jag bara att det är långt kvar, sedan fick jag bakvägen via min yngsta son höra att de inte alls skulle ha fest utan de skulle på annan fest och där var inte jag välkommen.
Jag blev så besviken att jag ringde och ifrågasatte varför hon inget sagt till mig...

Var en av de värsta dagarna i mitt liv faktiskt. En dag där man ska umgås med vänner, familj eller en kärlek och jag stod ensam och tittade på fyrverkerierna och fick inte ens ett endaste Gott Nytt År! -hälsning från någon... Så mycket var allt jag gjort för vänner och familj värt. 
Ja jag tog faktiskt på mig offerkoftan och tyckte synd om mig själv!

Det är ju så extremt stor skillnad mellan att vara i en relation eller singel, det borde du väl veta redan så det går jag inte in på.

Jag tycker att jag blir annorlunda bemött av män jag möter, jag får mycket mer uppmärksamhet nu än tidigare, även av män som inte vet att jag är singel.

Jag har varit singel i åtta år och skulle jag skaffa mig en relation som jag så gärna vill ha, så skulle jag nog ändå ha svårt att vänja mig vid det.

Jag märker ingen skillnad i hur jag blir bemött nu som singel jämfört när jag var gift. Inte märker jag nån skillnad i mitt liv heller. Parmiddagar var inget jag var på varken som gift eller nu som singel. Den enda skillnaden är väl att jag nu lever ensam med barn varannan vecka och det är så skönt. Jag kände mej mer ensam som gift än jag gör som singel. Visst vi levde ju under samma tak men mest som två personer som skötte familjen. Visst gjorde vi praktiska saker i hemmet tillsammans men nån form av vi blev vi nog aldrig. Utåt sett hade vi det bra men jag kände mej ensam även när vi var i samma rum. Jag kommer aldrig att flytta ihop med någon igen. Kanske kan jag tänka mej förhållande nån gång om jag träffar nån det känns rätt med men händer inte det är jag hellre singel resten av livet än i fel förhållande. Jag trivs bra som singel och trivs med mitt liv.