Ger det fördel med barnen att behålla boendet vid skilsmässa?

Läs de två föregående inläggen så ser du sammanhanget jag skrev i.

Ja du skrev att dina föräldrar gjorde så. Finns väl ingen motsägelse till det jag skrev.

Och du har blandat ihop hus med hyresrätt.

Har den ena inte möjlighet att köpa ut den andra får hen ej huset , eftersom att man kan kan inte köpa ut sin make/maka ekonomiskt även om hen har barnen.

Tror väldigt få skilda (promillenivå) går med på den.

Det är ju inte direkt elakt mot barnen att föräldrarna skaffar sina egna boenden. Man måste ju visa att man kan komma ur en separation på ett hälsosamt sätt och fortsätta med ett normalt liv. 

Ja, de vill inte göra det som är snällast mot barnen, utan det som är snällast mot sig själva i första hand.

Jag skrev inte att det var direkt elakt.

Är barnen äldre är det inte ens säkert att de vill hålla på med varannan vecka. Tror ingen jag kände under gymnasiet gjorde det t.ex., vilket är fullt förståeligt. De bodde hos ena föräldern och hälsade på den andra på helgerna eller så.

Det är ju inte heller snällast mot barnen att föräldrarna flänger fram och tillbaka heller. Det är ju bättre att vara en bra förebild för dem och bygga ett nytt, stabilt liv efter en separation. 

De kan ju t.ex. inte heller skaffa en ny partner om de ska hålla på sådär, och det är ju inte ett hälsosamt sätt att leva, eller en bra standard att sätta för barnen.

Så föräldrarna ska leva ett stabilt liv, men inte barnen, haha! De ska flänga fram och tillbaka, och leva ostabilt (enligt dig då, för du tycker ju inte det är ett stabilt liv för föräldrarna att leva så)

Sen var det TS som skrev någonting om vad som är snällast för barnen, att bo kvar alla i samma hus, inte jag.

Nja, grejen är ju att de vuxna är ju vuxna. De måste ju få gå vidare. Det blir ju rätt omöjligt att träffa någon ny om man delar hem med ens ex. Personligen känns det som att man gör barnen en otjänst att hålla på så. Man kan ju visa att man fortfarande kan vara en trygg vuxen fastän man bor på nåt nytt ställe.

Barnen behöver inte alls hålla på med vv, de flesta äldre barn slutar ju ändå med det rätt snabbt.

Nej, man måste inte få träffa någon ny, många lyckas aldrig träffa någon alls och får göra det bästa av situationen, man kan leva ett lyckligt, stabilt och värdigt liv utan en kärlekspartner. Dessutom kan man vara särbo. Jag har aldrig påstått att man inte kan vara en trygg vuxen och bo ett nytt ställe.

Jaha? Återkom när TS barn blivit äldre och slutat behöva flänga varje vecka då, eller är det aktuellt nu menar du?

Njae, det var någon som påstod att det var snällast mot barnen att föräldrarna flängde mellan originalhemmet och ett andra boende och då påpekade jag bara ironiskt att det i så fall är ännu snällare (och billigare) att alla bara bor kvar i samma hus.

Min grundfråga för tråden är om det ger fördelar att vara den som blir kvar i originalboendet.

Det var fortfarande inte jag som skrev att det är snällast att bo kvar alla i samma hus, så det kan ju föregående skribenten diskutera med någon annan än mig, därför påpekade jag att det var inte jag som skrev det.

Det kan egentligen bara barnen i fråga svara på, vad som gäller för just deras boendesituation. Alternativt barnens föräldrar, de borde iallafall känna sina barn så pass bra att de vet vad de skulle föredra.

Min pappa tror än idag att anledningen till att jag, då 18 år, inte flyttade in med honom och hans nya fru och hennes barn i ett hus med för få rum... berodde på att mamma fick behålla mitt barndomshem. Beslutet hade naturligtvis inget med dem att göra. Jag var tonåring och på väg hemifrån, övervägde det inte ens som ett alternativ att flytta in hos dem och de erbjöd inte heller(!). Hur skulle jag veta att de ens ville ha mig där när de fyllde alla rum med andra barn och aldrig frågade? Kändes märkligt att få veta 7 år senare att de blev sårade av detta och beskyllde min mamma för att hon fått huset och mig för att jag inte umgåtts mer med dem under mitt sista år på gymnasiet. Tror de fick en väldigt felaktig bild av hur mycket jag umgicks med min mamma under samma tid (dvs. knappt alls).

Pappa verkar också tro att det där med barndomshemmet är anledningen till att jag umgås mer med mamma nu i vuxen ålder. Detta trots att jag bodde närmare(!) pappa i flera år och han aldrig hörde av sig eller föreslog att vi skulle göra något eller bjöd in mig ens till födelsedagar, utan jag fick sköta hela relationen. Samtidigt som mamma flyttade från mitt barndomshem till en liten lägenhet, men hörde av sig hela tiden, föreslog aktiviteter, hälsade på och bjöd in mig till sig och i största allmänhet visade att hon ville umgås med mig.

I 30-årsåldern har jag flyttat långt bort från båda och fått egna barn. Pappa har hälsat på exakt en gång på fem år och det var när första barnet döptes, han är pensionär med hälsan kvar och all tid i världen. Mamma hälsar på tre-fyra ggr per år, hon jobbar fortfarande men snackar sig varm om pensionen när hon kan hitta på fler grejer med oss. Jag hälsar på dem en-två ggr per år och delar diplomatiskt min tid 50/50 mellan båda föräldrarna men ibland frågar jag mig varför... Älskar pappa och tycker att både fru och barn är fantastiska, alla är jättetrevliga när vi väl träffas, men kan inte undgå att känna att de stjäl tid från den förälder och morförälder som faktiskt engagerar sig.

Varför är detta relevant för tråden? Vill bara ge nyskilda perspektiv på att barndomshemmet inte är allt. Barn vill ha din tid och engagemang. Även sura tonåringar och upptagna vuxna barn. Kom ihåg det så löser sig förhoppningsvis relationen med era barn trots skilsmässa. Ni klarar det här