Nog med barn?

Kanske känner man alltid så då. För mig är två normalt eftersom jag vuxit upp så. Men en trea lockar just när andra pratar om en trea, och jag känmer att ?det kan jag inte få?.

Har som du ett rätt vilt äldre barn, som gärna testar balansen genom att ställa sig på en boll på en bok på ett gosedjur i soffan och försöka hoppa därifrån, eller tycker det är kul att springa iväg när vi är ute för att se om mamma tar utmaningen. Han är också helt fantastiskt  kul, nyfiken och uppfinningsrik - en otroligt rolig liten människa - men det är energikrävande att ha honom och ett litet barn samtidigt och jag känner lite som du skriver att det inte är ansvarsfullt att slänga in en trea tätt inpå. De vi har behöver den tid vi har liksom. 

Men det känns ändå som jag får de här sticken av avundsjuka på de med andra möjligheter.

Ja, nog för att mina grabbar har gett mig skavsår i öronen sen de började prata men det är ju kul att höra på allt resonemang, tankar och id+er de har. Nu börjar de bli förpubertala (fyllt 10 år härom dagen) med allt vad det innebär men det är ändå roligare än när de var pyttepyren  Men, oavsett ålder så är det en jäkla tur att de är söta när de sover vissa dagar 

Undrar samma sak! 

Sitter här med två små barn, i ett hus byggt för en tvåbarnsfamilj... mannen har dålig rygg, äldsta barnet är mer vild än tam, ingen hjälp har vi från någon släkt, alla vänner har stannat på två barn och börjar göra roliga saker igen då de värsta småbarnsåren är över - och kåken ska dräneras om och bytas fasad på också ja. All logik talar för att två barn är mer än nog för oss.

Men jag tänker inte på min yngsta som sista barnet. Jag har sparat alla bebisgrejer "utifall". Funderar på var sista barnrummet ska ligga. Vad barnet ska heta. Planerar hallförvaringen efter tre barn. Blir lycklig så fort jag ser en trebarnsfamilj - åh, så härligt!

Antar att jag vill ha ett tredje barn, men borde inse våra begränsningar och låta bli... 

Jag var klar efter 3 barn på 3,5 år. Sedan blev det skilsmässa och en period med rejäl dipp i måendet. Sålde av alla bebissaker. Var helt klar helt enkelt. 

När yngsta var 6 och jag varit i en ny relation i 4 år kom nummer 4 och därefter nummer 5 knappt 2 år senare. De sista två barnen, som aldrig liksom fanns i min planering eller livsplan, gör mig så lycklig varje dag. Jag är så tacksam att de kom till oss. 

Jag har två. Det är dels var jag föreställt mig, och jag har inte haft samma längtan sen. Rent krasst ser jag mest nackdelar med en trea, rent praktiskt (plats, tid osv) och inte lika lätt att se vad det skulle ?tillföra? även om hen såklart skulle bli djupt älskad om det trots allt skulle bli en. 

Visst händer det att tanken slår mig/oss att det vore mysigt med en till. Men framförallt tror jag det är rent nostalgiskt: yngsta är 5 och vi börjar lämna småbarnstiden bakom oss. Jag kan se att det vore mysigt med en bebis (i en vecka eller nåt) men ingen längtan efter ett till barn i längden. Då har jag ändå inte tyckt mest om bebistiden jag heller. Så det tror jag mest är nostalgi, jag har alltid haft svårt för saker som tar slut. 

Dessutom tror jag inte vi skulle orka en trea.

Och så känns det så främmande, tanken på att Vara gravid igen. Gravid, bebis, öppna förskolan, blöjor? helt enkelt som nåt jag lämnat bakom mig. 

Jag visste det när jag födde min sista. Jag vill aldrig genomlida en till förlossning. Inte för att det var något speciellt med någon av dem utan det var två helt oproblematiska förlossningar men jag vill aldrig uppleva den smärtan igen. Ser jag en söt bebis och får lite bebisfeber så dämpas den väldigt snabbt när jag tänker på en till förlossning. 

Sedan är det mycket praktiskt som gör att jag bara ser nackdelar med att skaffa ett till barn. Boende och bil är två av dem. Men mest är det tiden. Ju mer barn man har desto mindre enskild tid får varje barn, vilket är rätt logiskt. 

Jag brukar även tänka långsiktigt. Vad det innebär med en till. En till som behöver mig och min man. Som kommer vara liten, som kommer behöva pottränas och skolas in på förskolan. En till som måste lämnas innan jobbet. Som kommer behöva hjälp med läxor, ett till utvecklingssamtal att gå på och en till som behöver ta sig iväg till eventuella träningar eller andra aktiviteter. En till att oroa sig över.

Det är en till individ som kommer behöva uppmärksamhet, tid och engagemang. För mig är det inte så lockande helt enkelt utan jag känner att jag vill lägga den tiden på de två barn jag redan har.

Jag har två och hade gärna haft fler barn om vi haft råd.

Hade velat haft det tredje barnet ca 2-3 år efter den sista. Stskonskaran blir ju mer dynamisk med tre eller fyra  barn.

Nej, men man ska bo tillräckligt stort, har råd med stor bil, tid hinna med deras aktiviteter. Jag hade inte fixat det heller med heltidsjobb. 

Så vi landade på två barn och det fick vara bra så. 

Vi fick vår trea förra året. Vi hade kommit ur småbarnsåren med de stora som då var 5.5 år och 8 år. MEN, jag har hört så många som ångrar att dom inte skaffade en trea. Och jag är så glad för vår lilla trea. Hon gjorde verkligen att det blev en annan dynamik i familjen. Det känns mer som en familj med mer liv och rörelse sedan hon kom. Och vi tänker att man ångrar ju aldrig ett barn men man kan absolut ångra att man inte skaffade ett. 

Fast det sista är ju en sanning med modifikation om man faktiskt inte orkar tre i verkligheten. Man kanske inte ångrar barnet i sig men man ångrar sitsen.

Hur menar du med mer dynamisk?

Jag tänker "mer liv", olika personligheter    3-4 barn kan bli olika konstellationer och umgås tillsammans eller till exempel parvis.