Någon som haft en man som missbrukat som lämnat familjen men kommit tillbaka?

Tragiskt att jag är medberoende?
Fortfarande inte ser saker klart och ber er om hjälp med de?
Och du trycker ner mig istället?

Tragiskt för att du inte fattar att det inte är dig det är fel på. Tragiskt för att du vägrar söka proffesionell hjälp. Tragiskt för att du på riktigt verkar tro att han började missbruka för att du inte slavade tillräckligt hemma. Tragiskt för att du envetet försöker vara honom till lags trots att du skadar dina barn på köpet.

Vill du att jag ska fortsätta?

Men hur vet vi att han missbrukar? Tänk så slutade han och började inte igen och bråken berodde på mig och att jag var för "på" eller "intensiv" eller "dramatisk"?

Vad får dig att tro det du gör? behöver verkligen bara få fler ögon på detta.

Det spelar ingen roll huruvida han missbrukar nu eller inte. Det HAN gör nu är fel oavsett. Och det DU gör också.

Ni måste vara ifrån varandra. Du måste skydda dina barn. Inget annat spelar roll. Det finns inget svar på dina frågor som rättfärdigar något av ditt beteende, eller hans. Bort, separera, lämna, noll kontakt helst.

Jag förstår.... Det är bevis var felet är när man lämnar sina barn och bara sticker. inte ens pratat med dem på flera veckor.

Kan jag göra något för att få honom att söka hjälp?
Han är hos sina föräldrar och de köper säkert att jag är "hemsk" och att han bör lämna men de borde ju se beteendet... att han dricker och skiter i sina barn. Men de tar ingen kontakt med mig alls. Trots att jag är helt själv med barnen-

Vad är din uppfattning om situationen kopplat till vad som gått fel och min skuld i de? Hur ska jag tänka?

Nej det kan du ju inte. Det måste komma inifrån honom själv, annars funkar ingen terapi i världen. Lämna hans föräldrar ifred också och försök skapa ett liv för dig och barnen. Räkna med att det bara är ni och ingen annan.

Tragiskt för att du inte fattar att det inte är dig det är fel på. Tragiskt för att du vägrar söka proffesionell hjälp. Tragiskt för att du på riktigt verkar tro att han började missbruka för att du inte slavade tillräckligt hemma. Tragiskt för att du envetet försöker vara honom till lags trots att du skadar dina barn på köpet.

Vill du att jag ska fortsätta?

Du fick reda på missbruket för flera år sedan, och du stannade och skaffa ytterligare ett barn med honom. 

Han tycker det är ditt fel, det är inte samma sak som att det är det. Men naturligtvis har du ansvar för att du stannade. 

Taskigt att döma när man sitter hemma framför laptopen. Vet man bättre, gör man bättre.

Men har man tex haft en dysfunktionell uppväxt så repeterar man ofta sådana relationer senare i sitt liv. Då är det inte sjysst att döma någon som hamnat fel, den kanske aldrig hade förutsättningarna att hamna rätt direkt. Men det kan göra det nu. 

Vet man bättre ska man vara empatisk och hjälpsam. Men det är inte du.

Det är ju därför typ alla har skrivit att ts ska söka stöd och hjälp hos människor som jobbar med sånt. Väljer hon bort det till förmån för att hänga med nollan så gör hon ett aktivt val.

Och nu har hon startat en ny tråd där hon undrar om det finns en chans att rädda förhållandet. 

Stackars barn. 

Problemet är att jag är osäker på om skulden till allt ligger på mig eller hans missbruk.
Kunde jag varit lugnare så hade inte bråken eskalerat? Vad jag för intensiv? Tog jag upp saker på fel sätt? Vad jag för känslig? Helt enkelt, orsakade jag bråken?
Var jag en dålig sambo som tog med jobbet hem ibland?

Försökte laga mat.. städa hemma.. göra det mysigt för barnen och honom, tända ljus... fixa myskvällar, göra det fint hemma... Men någonstans inne i mig var jag sorgsen som att något inte stämde, min glädje fanns inte där.. Nu tror jag det kan ha varit missbruket....

Han var ju så fin när han mådde bra, energisk, glad och sen fanns de de där dagarna där han var sur, lättirriterad... Berodde det på mig eller missbruket? Hur tusan ska jag kunna reda i detta om jag inte vet....

Han skötte tvätt och ibland disk, jag skötte allt annat... Jag försökte i början med passion och närhet men han hade svårt med de, mycket bråk om det men sedan släppte jag det till sist efter 1-2 år. Vi hade trots allt mysig familjetid och väldigt bra men sedan kom bråken som dödade allt.. Han lämnade ju mig för att jag "manipulerat" när jag i hans utbrott och elakheter i bråk sagt att det är slut och kastat ut honom och sedan ångrat mig och sagt att jag inte menade det... Att jag hotat med att de är slut om han inte förändrar sig... etc... hotat och skapat panik i honom vilket han kallar "emotionell misshandel"... jag beskyller mig för det så mycekt men samtidigt visste jag nog inte vad jag skulle göra för att bråken ska upphöra, för att han inte ska bli arg och skrika etc.... Han hade så svårt för känslor....

Hur ser du på det? Var det missbruket som stökade eller jag/mitt fel?