Hur motivera vuxen till utredning eller stöd för NPF?

Vet inte om det är till så mycket hjälp men en utredning tar extremt mycket tid och energi, man måste öppna sig och vara ärlig, om han inte verkar förstå problematiken så känns det svårt att få personen motiverad till att söka hjälpen 

tror inte man diagnotiserar asperger längre utan man använder autism.

kanske det går o sitta ner o bara ha ett djupt samtal och fråga om saker och försöka förklara. Typ berätta om något och fråga hur hans reaktion eller lösning skulle varit sen motivera varför du tycker det är ett problematiskt sett att hantera det. 

 

Vad skulle utredningen leda till rent konkret? Vi säger att han genomgår den och får diagnos/diagnoser på papper. Kommer något att förändras i hans beteende och i ert liv? Kommer han med diagnos på papper förstå det du gör för honom och vilja ändras?

Problemet är ju inte att han inte är utredd, problemen är väl att han själv inte söker och använder verktygen som behövs för att fungera. Och om han inte gör det nu, kommer en diagnos ändra detta?

Stöd är jättesvårt att få, särskilt som högfungerande. Det finns ju så många som inte är det som knappt får den hjälp som behövs.

Missförstå mig inte, det kan ju vara jättebra att genomgå utredning. Men det kommer ju inte vara en mirakelkur som fixar alla era problem. Tvärtom, det kommer ju inte förändra något och det känns som att du har det som livlina. Bara hsn får diagnosen så kommer saker bli bra.

Du får försöka prata allvar med honom. Sätt er tillsammans och skriv ner alla rutiner som behövs. Även om det är middag på ett rullande schema och en instruktion på väggen jämte tvättstugan. Har ni det så behöver han ju inte fråga om middag eller tvätt. Kör att måndag är det kulör 40 tvätt, onsdag vit 60 tvätt osv. 

Sedan, han kommer ju inte ändra sig eftersom han inte kan. Han kan lära sig rätt saker att säga eller bete sig men det kommer ju aldrig komma naturligt. Så det får kanske vara så att du tar det känslomässiga med barnen? I gengäld kanske han kan ta det praktiska, med hjälp av scheman och rutiner som ni skriver ner?

Frågan är varför du har attraherats av denna man och blivit tillsammans med honom.

Jag föreslår att du ansöker om att få en utredning då det är väldigt vanligt att båda två i ett par har diagnoser. 

Din sambo kommer vara samma person med en diagnos på pappret. Det är liksom inte som att få reda på att man har eksem och får en salva som tar bort eksemet. Autism är ett sätt att vara på och fungera. Det är mer omgivningen som måste förstå, han tycker inte vissa saker behövs. Och rent krasst vet jag massa pappor som inte haft snack om blommor och bin med sina tonåringar som ett exempel. Inte mammor heller för den delen. 

Om man får en diagnos så kan man få stöd och hjälp med scheman, rutiner osv.

Det fetade är viktigt för om han inte märker av problemen alls är det svårt att se vad en diagnos gör för skillnad. Om han inte reflekterat över det när sonen fick diagnos, när skulle han?

 

Det brukar dock finnas stor förbättringspotential och stöd i att hantera bristerna så där håller jag inte med. Är väl som allt annat, först måste man inse att problemen är problem.

 

 

Men vad förväntar du dig av en diagnos? De svårigheterna som han har kommer inte att försvinna. Om det vore mest ADHD, så kan medicinering hjälpa en del. 

Nu maskar han, men antagligen gör han det mot bättre vetande. Kan inte tänka mig att han inte förstår. Han försöker ju dölja det. Han kommer ju aldrig att kunna det "bättre". Lite långsamma förbättringar genom livserfarenhet - visst. Men är det är små steg. 

Sen vet jag inte... "Han har noll socialt umgänge. Specialintressen han snöar in på som påverkar familjen negativt. Kan inte kommunicera eller läsa av andra människor. Förstår inte andras känslor. Han är super snäll och menar aldrig något illa, men det blir ofta väldigt fel."

låter mer som P än en person som TS skulle fallit för. En stereotyp bild av autism.

Båda föräldrarna behöver inte vara den ungarna vänder sig för de eventuella personliga frågorna och det är inget som sker hela tiden precis.

 

Varför vill du att han ska få en diagnos (om han nu ens skulle få det)? Tror du han kommer att ändra sig bara för att han fått en diagnos? Tror du det blir lättare för dig? 

Han har uppenbarligen klarat sig fint utan en diagnos och kommer troligen  att klara sig fint i fortsättningen även utan. 

Vi pratar om en man som är 40+

Och problemet verkar ju vara att han är socialt inkompetent och inte kan hantera barnens känslomässiga behov. Hur löser du detta med ett schema och rutiner? 

Jag har tillräckligt många autistiska personer i min omgivning för att veta att det går inte att hantera den typen av svårigheter med scheman om rutiner. 

Som en autistisk vän som absolut inte förstod problemet med att säga till sin flickvän att hon skulle banta för att det skulle göra honom mer upphetsad. 

Han förstod inte varför detta va sårande. Problemet för honom är ju att man inte kan säga att han inte får kommentera sin partners kropp. Om man säger så tänkte han att han aldrig fick säga om någon var snygg heller. Han gjorde ingen skillnad på det, det fanns ingen skillnad. Han kunde inte ljuga, det var fel. 

Lär man honom en social situation kan en annan social situation se ut på ett helt annat sätt?.

Lite exempel på detta kan vara att prata om sex och samtycke?. Att förklara för någon som verkligen inte kan  känna in stämningen kan detta bli svinsvårt.

Ett par kanske hör en rolig låt på radion och börjar skämtdansa, pussas och så leder det till sex. 

Vid ett annat tillfälle känns det kul att ligga direkt efter ett bråk och vid det tredje tillfället efter att man lagat mat ihop?.

För vissa kan detta bli sjukt komplicerat om man vill se mönster? Typ att någon följer med än hem måste ju betyda att personen är intresserad och då vill den ligga? Det här går inte att lära sig mekaniskt. Helt omöjligt.

Samma sak här, vad ska jag säga om mitt barn säger den här meningen? 

Jag vill ha sex med min kille, vad tycker du jag ska tänka på.

Och så lär sig den personen vad den ska svara?. Mekaniskt. Utmaningen blir ju att en sån frågeställning aldrig kommer att komma på det sättet och om improvisationsförmågan är riktigt låg så spelar det ingen roll?. 

Så jag föreslår att vi låter människor vara som de är istället. Mannen verkar ju klarat sig i 40 år utan diagnos. Barnen får ställa sina frågor till någon annan. Eftersom mamman verkar ha en stort socialt nätverk så kan hon ju be sina vänner att ta dessa snack med hennes barn istället, man hjälps väl åt? Pappan är säkert bra på många andra saker. 

 

Jag kan förstå din vilja till en satt diagnos, för att din partner i någon mån ska vakna upp och få en insikt.
Problemet är väl att det inte alls är säkert på att han gör det. Och vill han inte, finns risken att han påverkar utredningen på ett sådant sätt att det ändå inte var mycket värt att göra den.
Den person du beskriver har det förmodligen hyggligt bekvämt i dag, att det inte finns någon motivation att ta tag i saker. 
Hos en del vänner i liknande situation kan omskakande händelser väcka upp personen. Men ibland inte.

Jag tänker att en diagnos skulle ge honom mer insikt och att en anledning till att han inte vill ha en utredning är för att han inte vill få bekräftat att han är "annorlunda". Han vet det nog själv innerst inne, men lever i förnekelse.

Jag har pratat allvar med honom flera gånger. Försökt ge konkreta exempel t ex men han kommer med olika försvarstal. Vi har varit tillsammans i många år och jag har fått dra ett stort lass i hemmet. Jag har under dessa år aldrig hört honom ta ansvar, be om ursäkt för något som blivit fel eller liknande utan han skyller systematiskt ifrån sig. Vill gärna vända det till mig. T ex om jag påtalar att det blivit fel i konversationen med ett av barnen kan hans svar vara "Varför pratade inte du om detta med denna istället?" Istället för att ta ansvar att det blev fel och be om ursäkt. När jag försöker hjälpa med rutiner och struktur struntar han i att använda verktygen.

Jag tänker att det finns ett motstånd i att få "på papper" att han har en diagnos för med det kommer ett ansvar att göra en förändring. Det är lättare att låtsas som ingenting och skylla på mig, än att faktiskt ta tag i de problem som finns. Han vet ju att ett liv med diagnos kräver struktur, rutiner, att leva ganska inrutat, att han skulle vara tvungen att prioritera bort specialintressen för att vara en mer närvarande pappa, att ha larm, scheman etc för att få ihop rutiner osv. Han vill helt enkelt inte det, för han förstår inte att andra mår dåligt av hans nuvarande beteende och förstår inte andras känslor. För honom är det inget problem. Han kan ibland säga "Det enklaste skulle vara att bo själv" t ex. Han förstår inte konsekvenserna för familjen, utan ser endast sina egna behov.

Varför tror du att en diagnos skulle ge honom insikt? 
Och varför tror du att han skulle ändra sig och allt skulle bli bättre med en diagnos? 

Gör en utredning eller så flyttar vi isär.

Problemet är att han är lat, bortskämd och egoistisk inte att han eventuellt skulle ha autism. En utredning löser inte era problem din sambo kommer inte ändra sig bara för att han gör det risken är tvärtom att han skyller på diagnosen och tycker att han har gjort som du ville och att du borde vara nöjd med det. Du kan inte förändra honom bara sig själv du måste bestämma dig om du ska stå ut med hur ni har det nu eller om du behöver göra något åt situationen. Ställ ultimatum och lämna honom om det behövs. 

Jag läste någonstans att en diagnos hos autister ofta leder till mer insikt och att diagnosen lite blir en bruksanvisning för vilka specifika svårigheter en person har och därför kan vara vägledande i vilket typ av stöd personen behöver. 
Jag tänker att han skulle vara tvungen att sluta skylla ifrån sig och faktiskt se och ta ansvar för att han har svårigheter.
Jag tänker att han levt så länge och lärt sig verktyg för att maska sina svårigheter att han själv genuint tror på att han inte har svårigheter. Han fungerar exakt som sin son och ibland kan jag ge konkreta exempel på det. Han säger aldrig något då och jag vet inte vad han tänker när jag ger sådana exempel. Jag tänker att han har så svårt att reflektera att han inte ser ett mönster i sitt beteende.

Då måste man själv vilka ha en utredning och vara motivetad för det. Vill man inte det så spelar diagnosen ingen roll.