Ni som inte anser att autism finns i olika nivåer

Det är inte jag som har hittat på det resonemanget det är en vedertagen åsikt. Ordet högfungerande är inget som står i någon diagnosmanual det är upp till var och en att tolka uttrycket som de vill det finns inget rätt eller fel. Du tycker det har med IQ att göra andra håller inte med dig. Ingen vill kalla sig själv lågfungerande alltså är alla som är förmögna att uttrycka sin vilja i ord högfungerande oavsett supportbehov och IQ. 

Min erfarenhet är att autister som själva använder uttrycket gör det för att inte andra ska behandla dem nedlåtande (exempelvis prata med bebisröst och ha en klappa på huvudet attityd) 

Det är inte jag som hittat på begreppet och du behöver verkligen inte försöka lära mig att det inte står i någon diagnosmanual. Begreppet högfungerande är en kompletterande beskrivning till de autismdiagnoser som gavs när Aspergers syndrom inte gavs dessa personer (pga ett exklusionskriterium). Högfungerande förtydligar att personen ligger någonstans på iq-skalan över en IF. Hen kan ha svag teoretisk begåvning (70-85), ligga genomsnittligt eller högre till högst. Det handlar om intelligensen. Det är också därför det blir missvisande när icke insatta tolkar högfungerande som att man klarar all ADL utan insats eller stöd, eller väldigt lite stöd. Jag tycker inte det är ett bra begrepp men det har behövts då även många med Asperger hävdade att personer med autism var lägre begåvade, trots att gruppen med autism utan IF inte alls är lägre begåvade än personer med AS. Du kanske kommer ihåg det stora motståndet från flera ?Asperger-communities? mot att fasa ut Aspergerdiagnosen till förmån för AST. 

Det är tidig språkutveckling som är den avgörande skillnaden i DSM-IV och ICD-10 mellan Asperger och autismdiagnoser utan IF, alltså för liten skillnad för att motivera Asperger som ?egen? diagnos, men begreppet högfungerande lever kvar inom fältet för att understryka att det inte finns en IF.

För ytterligare kontext hur det ska tolkas: Se till alla gymnasier som säger sig vara (har varit, när vissa mer och mer använder bara AST) för målgruppen AS eller HFA, och att det är/var precis så de marknadsförde sig. Det är för att förtydliga att man inte kan gå där med autism och IF. 

Betydelsen är alltså inget jag ?tycker?.

Jag har aldrig sagt att du hittar på begreppet. Om du vet att det inte står i en diagnosmanual varför framför du din åsikt som om det vore den enda rätta? Intellektuell funktionsnedsättning har aldrig ingått i autism det är en tilläggsdiagnos. 

Resten av ditt inlägg känns inte menat för mig, kanske tänkte du citera någon annan också? 

Kattvinden: För övrigt så finns Asperger kvar som diagnos ICD- 11 beräknas komma ut nästa år.  

Ovanstående måste dock vara riktat till någon annan då jag skrev fasa ut och inget annat beträffande tillämpningen, jag skrev inte att det ?inte finns kvar?. Hur är det med att tolka skriven text? Är det lika fritt flygande tolkningar som du gör med ordet ?högfungerande?? Det är väldigt otrevligt av dig att påstå en massa osanningar om folks inlägg. Du gav dig ju på TS föräldraskap också.

Och givetvis vet jag att bl.a Försäkringskassa och statistik för WHO:s räkning kodar enligt ICD-10. Lägg din energi på rätt saker, jag kan det här området. 

Och fortfarande: Det är riktat till dig att HFA-begreppet handlar om personer med autism utan IF och ansågs nödvändigt för att förtydliga att alla som är autistiska inte har en IF, vilket personer med Asperger gärna påstod och hade/har ett stort motstånd mot att ?klumpas ihop? med dessa under diagnosen AST (alldeles oavsett att man i vårdmöten behåller den diagnos man fått, men givetvis kommer kodas enligt ICD-11 när det blir aktuellt).

Min erfarenhet är att många av de högfungerande autisterna mår betydligt sämre än de mer stödkrävande. De är tillräckligt "normala" för att gå i en vanlig klass, förväntas passa in något så när bland andra, vill gärna ha vänner och en partner. De är ute i samhället och förväntas klara av saker på egen hand. Verkar tillräckligt fungerande för att omgivningen ska inbilla sig att anpassningar inte är helt nödvändiga. Men det är riktigt, riktigt tufft att försöka vara normal när man i grunden är annorlunda.  Många blir utbrända eller deprimerade, en del redan i högstadiet.

De lågfungerande bryr sig inte ett skvatt om vad omgivningen tycker. De bara är. De förstår inte vad de går miste om. Går raka vägen till särskolan där tusen och en anpassningar görs från första början. Mår ofta riktigt bra, medan omgivningen springer i åttor kring dem för att lista ut vad de behöver när de själva inte kan förmedla sina behov.
Sedan finns det en undergrupp bland dem som har självskadebeteenden, vilket är riktigt jobbigt.

Själv blir jag fortfarande nästan tårögd av att min icke-verbala tioåring på lätta fötter studsar iväg från bilen mot särskolan, där hon blir mött i dörren. Att man kan vara så avvikande och ändå ha det så bra.