Min sambo har ”ingen fritid”

Både jag och min man har behov av tid borta från familjen, tid för sig själv, tid för egna intressen. Och det trots att vi älskar varandra och trivs även med familjetid.

Och i synnerhet när barnen var små och det var intensivt med passning, hämta, lämna, man gick mellan jobb och jobb hemma med familjen.

Så, jag kan känna igen det han säger. Han behöver troligen en liten andningspaus, en stund ifred, bara för sig själv. Du kan ha andra behov, och känna att familjelivet ger dig det du behöver. Finns inget rätt eller fel, men det är viktigt att man kan få sina behov tillgodosedda då och då även i en relation och i familjeliv.

Tycker framförallt illa om hans kommentar. Så säger man inte till en människa man älskar och respekterar. Håller med om att hobbies kan vara olika. Vad jag menade var att det finns människor som är spelberoende och som fastnar i den besattheten, snarare än att vilja vara med sin familj. Tycker att det hela låter lite så men kan så klart ha fel. Vad han gör på fritiden speglar också hans personlighet mycket...

Jag håller med om att det var en väldigt olämplig kommentar och säkert mycket sårande att höra. Men ts säger ju ingenting om spelande, det är bara antaganden i tråden. Med tanke på vad mannen sagt låter det i mina öron som depression, vilket så klart kan vara kopplat till spelberoende men också bero på mycket annat. 

För att ett par ska överleva småbarnsåren så måste både få chansen att må bra. Och faktum är att fritiden är väldigt begränsad då. Att han dessutom jobbar oregelbundet gör det ännu svårare. 

Han sätt att uttrycka sig är rätt hemskt faktiskt.
Samtidigt så verkar du sakna förståelse för ett behov att ha egentid (alltså inte ägna all fritid ihop). Jag som är introvert hade det jobbigt under småbarnstiden just därför. 

Så om ni vill fortsätta kämpa för er relation så behöver ni hitta en kompromiss där ni båda får en del av det ni vill ha. Och där ni båda kommer känna att ni försakar något just för att den så kallade fritiden är rätt begränsad. 

Hitta tider då han får hitta på något utan ert barn och detsamma för dig då han har barnet. Och hitta stunder då ni hänger alla tre. Ha förståelse för att alla tre varianter behövs. 

"Barn" och "Egentid" är två ord som inte bör nämnas i samma mening. Fattar man inte det så bör man köra med dubbla preventivmedel! I värsta tänkbara fall blir ts' sambo ensam med sitt barn. Då kan han gapa om "egentid"....
Samt galet att jobba oregelbundet och anse att man inte får egentid. Min sambo jobbar oregelbundet och vi ses ju aldrig!

Väldigt konstig inställning. Det är klart man kan få egentid även som småbarnsförälder. Det handlar om prioriteringar. Det är inte bra föräldraskap att fullständigt försumma alla egna behov.

När han jobbar kväll så har ha förmiddagen ledig och egentid

Håller med, egentid verkar vara något nytt. Hörde aldrig något om egentid för några år sedan

Att jobba oregelbundet eller på udda tider är kanske inget man riktigt väljer. 

Konstigt att du och din sambo aldrig ses när jag och min särbo ses rätt ofta trots att jag själv jobbar oregelbundet och han dagtid och oftast kommer hem tidigast 17. Ändå hinns det med annat med. 

Jag säger inget om egentid eller inte egentid.
Där är man väldigt olika. Men att uttrycka att man inte känner glädje av sin partner eller sin familj, och att man behöver en paus. Det är lite ledsamt tycker jag. 
Bara dra är ingen lösning men har du frågat rakt ut om han vill leva med dig? Eller vad vill han? Vad önskar han?
Han har en partner och han har familj. Är det något specifikt som han hade väntat sig/förväntat sig? Eller något som han upplever extra tufft?
Kanske behöver ni gå i familjerådgivning för att få hjälp att få ur er hur ni känner. 

Jag kan bara kort beskriva hur vi funkar. Vi är två föräldrar och två barn.
A = jobbar oregelbundna tider och har därmed alltid tid i hemmet där hen är själv. Hen chillar, fixar, städar, laddar batterierna medan övriga familjen är på jobb/skola. Har aldrig flaggat för behov av egentid i vardagen men prioriterar att åka iväg och fiska med vänner en långhelg i halvåret ungefär.

B = jobbar måndag-fredag kontorstider. Sällan hemma ensam pga den lediga tiden är liksom "alla andra" också oftast hemma. Stort behov av micropauser och att gå ut och springa eller "komma bort" kanske 2ggr vecka. Men kan också skärma av och till exempel ha på en ljudbok medan man lagar mat eller hänger tvätt så det blir också stunder för sig själv.

Familjelivet går i vågor, ibland är det mycket på jobbet och då kan bägaren rinna över så att inget känns kul om barnen samtidigt är sjuka eller så. Men grundläget i oss båda är ju att familjen ger oss glädje. Jag ser fram emot att komma hem och jag har ju valt min man. Basen i hemmet är liksom ljus energi. Hade min man uttalat att han inte kände någon glädje ihop med oss eller ville bort hade jag blivit jätteledsen. Det hade vi behövt reda ut.