Tror inte kärleken finns för oss alla.

Snälla, 40 är bara barnet. Men det låter som att du bestämt dig och tja, då kommer du säkert få som du vill. 

Vad folk inte fattar är att de måste sluta känna sig berättigade och inse att först så känner man sig trygg och nöjd i sin ensamhet. När kärleken kommer så är det en bonus i livet. 

Nu var jag 43 år när jag nu fann min kärlek. men tror man att det är kört när man i 40 årsåldern så är det klart man inte hittar någon. 

Det är definitivt inte kört. Allt beror på hur du tänker om dig själv.

Ja men precis. Alla hittar inte rött vid 20-30 års ålder men det betyder inte att det är kört. 

Det finns nästan lika många som lever ihop med personer dom inte riktigt älskar, som det finns personer som inte hittar någon att älska. Det är mycket som ska stämma in om båda ska vara förälskade och lyckliga. Sen finns det de som lever ihop trots att de är rejält dåliga för varandra. Väldigt vanligt är att den ena älskar mycket mer än den andra, 

Att hitta någon som ung innebär oftare att man blir ensam sen. Risken är större att växa ifrån varandra när man inte vet vad man egentligen vill ha ut av livet.. Min mor hittade sin största kärlek efter 45 års ålder, men tyvärr gick han bort efter han fyllt 75 år, Så även om man hittat den man tror är rätt, finns aldrig garantier att man har den kvar genom livet. Sen finns de som aldrig hittar den rätta, och som kanske bara nöjer sig med någon. 

Sant. Och många som lever i förhållanden där kärleken har dött hos den andre går fortfarande i villfarelsen om att bara denne försöker bli bättre så kommer kärleken att blomstra igen, men när den andre plötsligt lämnar, kanske utan förvarning, då som först brukar den som fortfarande kämpar inse hur meningslöst kämpandet har varit.

Jag är snart 60, och mig hände det i alla fall inte. Det har alltid varit samma mönster sedan jag var 13 och förälskad för första gången. Då var föremålet en lärare, och det var naturligtvis helt olämpligt och omöjligt. Men jag trodde väl, när jag kom över det, att förr eller senare skulle jag bli förälskad i någon som även blev det i mig, och sedan skulle vi leva lyckliga i alla våra dagar.

Men det hände aldrig. Jag blev tokförälskad i den ena ouppnåeliga mannen efter den andra. Eller kanske var det just det faktum att jag UPPLEVDE männen jag blev förälskad i som ouppnåeliga, som gjorde att de också blev det. Jag kunde aldrig uppföra mig normalt i närheten av dem, jag blev så generad och blyg...  Så jag har haft många perioder av kärlekssorg i mitt liv, förenat med tråkiga tankar som "han som är så tjusig kan inte vilja ha någon som mig". 

De män som visade intresse för mig kändes alltid hopplöst inadekvata i jämförelse med de män jag blev förälskad i. Jag ville inte nöja mig med dem. Men när jag fyllt 33 gjorde jag ändå det - nöjde mig med en av dem - för att hinna få två barn innan det var för sent. Det funkade också. Sedan skilde jag mig och vi hade i alla år ett hyfsat samarbete om barnen, som är vuxna och självständiga nu.

Jag har försökt intala mig att det till och med var klokt att gifta sig och skaffa barn med någon man inte var passionerat förälskad i - för då blev det heller inga passionerade bråk, ingen passionerad svartsjuka, inga passionerade självmords- eller mordhot... Utan skilsmässan gick lugnt till och vi skildes verkligen som vänner, och har fortsatt vara vänner i alla år. Snart ska vi på en weekendresa till Amsterdam! Jag har kvar hans efternamn, så hotellpersonalen får tro att vi fortfarande är gifta! 

De obesvarade förälskelserna har dock inte upphört, just nu är jag förälskad i en jämnårig man som jag bara träffat i verkligheten en gång, och som jag är vän med på Facebook. Med en rad manliga egenskaper som min exman inte har eller någonsin hade... Gift, naturligtvis.

Jag har gett upp. Men som någon annan redan skrev: det finns annat i livet än man-kvinna-kärlek, och barnen är det absolut viktigaste.

Nej då det kommer du såklart få uppleva om du ändrar inställning tänker jag 
men villkorslös kärlek bör finnas mellan föräldrar och barn men i praktiken sällan mellan vuxna tyvärr även om det är
en fin tanke, vissa krav följer ofta med

Nej, det tror jag inte. Det finns en del incels som är detta av en anledning. Ofta har de autism och vägrar anstränga sig till att bli mer sociala utan tror att de kan fortsätta vara oförskämda och allt ska komma serverat ändå typ. Såna personer får skylla sig själva. De har inte min sympati. 

Den finns inte för folk som uppför sig likt eftersatta puckon iaf. 

Ja, jag tror att de allra, allra flesta kan hitta någon. Fast jag tror att det beror mycket på vad man är beredd att göra för att hitta kärleken. Sedan finns det väl en del knäppskallar som knappt en mamma kan älska, men tror att de är få.