Ingen kvinnofälla utan livet

En annan fördel om båda jobbar deltid - en möjlighet som jag ibland ångrar att vi inte tog när barnen var små - är att båda inte bara får mer tid och ork för barnen. Man får också mer tid och ork för varandra.

Detta ska inte underskattas. Och denna tid får man inte om pappan är borta mycket, även om mamman sköter markservicen. Det är dessutom tröttande, att ha hela ansvaret själv. När föräldrarna väl ses vill de kanske olika saker.

Par har glidit ifrån varandra för mindre. Äktenskap har spruckit för mindre. Har man jobb man till stor del kan sköta hemifrån är det kanske en annan sak, då är det lättare att pussla och ses även om den ena jobbar mycket. Men så är det ju inte alltid. 

Pappans anknytning till barnen då? Om han jobbar heltid antar jag att han inte heller får träffa dem? Bryr hansig mindre än du?

Jag har svårt att förstå detta.

När kvinnor kommit ut på arbetsmarknaden och tjänar tillräckligt för att kunna välja att vara hemma mer med barnen så är det fel och ojämställt, jämställdhet är att vara lika, göra lika 50/50 oavsett om man vill eller inte, vi måste ta ett gemensamt tar ett ansvar för kvinnofrågor och man måste motverka könssegregeringen på arbetsmarknaden och fler kvinnor behöver programera fast de inte vill.

Det är som på genusdagis där fröken styr den 'fria' leken men när sura män undrar var jämställdhetssträvan tagit vägen, och undrar om inte kvinnor börja ta initiativ och varför män fortfarande ska ta huvudansvaret för försörjningen?, då är jämställdhet att få göra som man vill.
Det är män som ansvar för mansfrågor som t.e.x varför pojkar halkar efter i skolan (inte forskare) men feministerna har tolkningsföreträde och kunskapsauktoritet och kvinnor vill faktiskt inte ha 'manliga' lågstatusjobb.

Man har konsekvent inkonsekvent olika syn på vad jämställdhet är beroende på situation och kön.

Om man ska få till förändring på systemnivå, exempelvis att det inte ska vara vita medelålders män (eller t.o.m. gubbar 70+) som beslutar om abortlagar i USA, tror jag vi måste hjälpas åt. Kvinnor måste i större utsträckning finnas på maktpositioner och i det offentliga rummet för att vi ska få till förändring. Och det kommer inte att ske genom att männen gör karriär och drar in pengar och kvinnorna är hemma och tar hand om hem och barn.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra lite. Varför ska kvinnan gå ner till 50%? Varför inte jobba 70% och mannen 80%? Det är en kompromiss som bidrar till förändring (och kan ge andra fördelar).

Det behöver inte vara millimeterrättvisa, hemarbetet kan man delas upp efter intresse och förmåga (själv gillar jag att tvätta och min man fixar mer traditionellt "manliga" grejor). Men att båda bidrar (i ungefär samma utsträckning) till att ta hand om barn och hushållsarbete tycker jag är viktigt, bl.a. för att vara goda förebilder för sina barn (och inte bara en lekpappa som någon skrev).

Finns säkert många skäl till att en del ser saken på annat sätt.
Tror att en del kvinnor propsar på att vara hemma, så det är inte alltid mannens "fel". Lättare att följa det traditionella.
En del skiter i att bidra till förändring, man vill göra det som passar ens egen familj bäst (ekonomi, kvinnan vill inte jobba, mannen vill inte vara hemma eller vilka ursäkter som kan finnas).
Tänker att en hel del någonstans tycker att kvinnan biologiskt passar bättre för att ta hand om  barn och hem och mannen ska försörja familjen.

Förändringar tar tid och är jobbiga. Det är ju faktiskt bara 100 år sen kvinnor fick rösträtt och det var en lång och jobbig process att nå dit. 

Du har aldrig tänkt, att alla kanske inte vill ha denna förändring. Du menar att folk ska offra sig och sina barn, för något som de inte själva tror på eller vill ha?

Detta är för övrigt så typiskt svenskt. Alla människor måste tycka lika, leva efter samma modell. (Utom invandrarna förstås; där går det bra att kvinnorna gifts bort vid 14 års ålder och föder ett barn om året tills klimakteriet sätter stopp, och aldrig någonsin yrkesarbetar - och ofta inte deras män heller.)

I andra länder är det inte så, där lever folk som de själva vill. Jag har t.ex. starka band till Tyskland, så jag vet hur det fungerar där. Där bor i samma villaområde familjer där mamman är karriärkvinna, och en nanny bor i huset och sköter barnen, en städerska kommer ett par gånger i veckan och tar hand om städning och tvätt etc. - och familjer där mamman är hemmafru och sköter barn och hem. Detta är ingen konflikt; karriärkvinnorna och hemmafruarna bråkar inte om detta, beskyller varandra eller ser ner på varandra. 

I DDR däremot, var det så att kvinnorna pressades att yrkesarbeta för det allmänna bästa (femårsplanerna som måste uppfyllas), och så gott som alla barn gick på Kindergarten (daghem) där de utsattes för "kollektiv fostran". Detta levde sedan kvar ett antal år efter att muren föll, på grund av att de äldre myndighetspersonerna - t.ex. motsvarigheten till våra BVC-sköterskor - fortsatte att göra en nuisance av sig själva, då de inte kunde tåla att männen nu kunde förtjäna bättre, så att fruarna kunde vara hemmafruar precis som i Väst. De försökte pressa in barnen på daghemmen med diverse hot om att kontakta Jugendamt (socialen) annars o.s.v.. Ordnung muss sein. Känns det bra att du förespråkar DDR-modellen?

Fortfarande 100% upp till ens eget tycke och smak att söka den typen av tjänst och hamna i det ekorrhjulet. Merparten av arbetsmarknaden ser inte ut så vill jag hävda .

Skummar igenom inläggen och det jag läser är väl att kvinnor är lockade av kvinnofällan och försöker ignorera det faktum att det är en fälla (som säkert känns bra för stunden) Då kanske man ska propagera för andra förändringar i samhället så inte kvinnor står där med mindre ekonomisk makt när skilsmässan är ett faktum?

Mitt gymkort kostar mer än ett underhåll, det är fasen inte mycket deg.

Det är inget fel att lägga upp livet så här.Men jag undrar varför du undrar och lägger upp detta på familjeliv?

Du och din man har det gott ställt och då kan man göra lite som man vill. Du är också välutbildad. Mycket pengar i familjen. Lågt belånat hus.

Eftersom du har 30 år kvar till pension och ditt äldsta barn är 15 år - så fick du barn när du var 20 år och har lång tid kvar att jobba och spara till pension.

Det är inte så många som kommer att känna igen sig här. De flesta måste jobba hårt och betala skatt för att få det att gå runt. Flr att ens ha råd att ha ett hus nuförtiden.

Jag tror du är en man egentligen som har en pilitisk agenda. Låter som en drömtillvaro så klart. att jobba 40% - men alla har inte de partners som kan kompensera ekonomiskt.

För övrigt är barnbidraget till barnen och ska inte räknas in i kvinnans inkomst.

Det jag tror många missar är att barnbidraget inte räcker till allt barnen behöver utan man använder även sin egen inkomst till att försörja dem, därav att man lätt räknar in det i hur mycket man har att röra sig med varje månad. 

(men det finns säkert de som använder det till sig själva också)

Och ja att kunna jobba 40% och ändå få ut ca 16000(vad blir det, en heltidslön på närmare 60??) och bli hjälpt av partnern och ha så låga utgifter låter ju jättehärligt. Lite av en skryttråd?