Bråk över kaffekopp

När barnen var små kunde vi fastna i sånt där tjaffs. Sen insåg jag att för att det äska bli bråk över en kopp krävs två, så jag slutade ge reaktion. 

Hon var väl i svackor ibland när det var tufft att vara hemma, jag gav henne det utrymmet utan att ge en motreaktion, och det gav mig bra verktyg att hantera tjaffs. Ta inte betet, ge henne en kram och fortsätt med ditt 😎

För när du är i obalans får du valuta för din ansträgning

Hade min partner gått i taket över en kaffekopp så hade jag undrat vad för psyk jag blivit tillsammans med.

Låter märkligt att kanalisera sitt missnöje med relationen genom att klaga på en enda felställd kaffekopp och sluta att jobba i 9 månader, istället för att tala om vad som är så otroligt fel att man agerar så vansinnigt.

Hen där hemma gått och retat sig på dig hela dagen och avser lära dig något/avser söka konflikt.

Hen där hemma har ett problem, ngt olöst med dig.

Otroligt jäkla barnsligt spel!

Men vad är det för nolla du lever med? Är han ekonomiskt oberoende eller försörjer du honom också? Varför tar han inte allt hushållsarbete om han nu bara går hemma? Hur kan han vara stressad om han inte ens jobbar? 

Hahaha jag bor också med disk-hitler 😂 det är dock bara köket som är det viktiga för h*n att det är ordning i. Diskussione har kommit upp vid flertalet tillfällen. Om nån i hushållet glömt eller kanske inte plockat in sin disk på en gång. Jag har då poängterat att jag ofta städar köket för dennes skull. För att göra denne person glad när h*n kommer hem från jobbet. Sen har jag poängterat att det är ett område som är viktigt för just den. sen har jag ställen som jag uppskattar ordning på, tex kläder på golvet på ett visst ställe i huset. Det är tydligen inget som är viktigt att visa hänsyn till. För vad jag ser nu så ligger det återigen kläder på golvet precis där. 

samma person tycker också att jag skämmer bort andra mindre individer i huset om jag städar deras rum nångång eller ibland plockar nån disk efter dom. Men verkar inte känna sig bortskämd själv om jag hänger upp kläderna på golvet, på kroken som denne önskat få monterad på väggen, precis ovanför klädhögen. Märkligt va hahahaha

Disk-Schicklgruber om vi nu ska vara lite seriösa.

Förvånad och irriterad. Ingen i familjen är sådär småaktig, utan står det nån kopp på bänken så plockar man i den om man ändå håller på, Vi alla gör det åt varandra, inga problem.

Om min partner hade uppfattningen att man alltid måste ställa sin egen kopp, och liksom väntade in att man skulle ta hand om den så skulle vi nog inte hålla som par i längden. Jag ser det som en härskarteknik.

Om det var så att min partner aldrig gjorde sin del av hushållsarbetet generellt så skulle jag ta upp det till diskussion, men allmänt då, inte om en kopp, utan om hur vi ska ha det med sysslorna i hemmet. 

Så din relation till din man är att han läxar upp dig för en kaffekopp, parkerar sig i soffan och jobbar inte, du lagar mat och tvättar och städar och du tycker att han är värd att stanna med för att han är "jättefin med barnen"?

Ni lär barnen att det är mamma som ska slava i hemmet och pappa sitta på röven genom det beteendet. Det spelar ingen roll vad ni säger för barn gör som vuxna gör. 

Under pandemin fick min man jobba hemifrån medan jag snällt fick vara på plats på jobb. När jag kom hem var maten igång och tvätten tvättad. min restid till och från arbetet räckte för att han skulle fixa en hel del av hushållsarbetet. 
Din man har hela dagen på sig att fixa saker i hemmet men gör INGET....

Varför sitter han hemma och pillar navelludd istället för att arbeta?

Exakt så!

Det låter helt hjärntvättat, men tyvärr är det inte ovanligt. Ribban sätts så otroligt lågt, tio helt oacceptabla beteenden ursäktas med en bra (högst generisk och grundläggande) egenskap. Och precis som du säger är det genom att tolerera sånt beteende som det lever vidare i generationer och blir till norm.

Jag menade att det låter ju som att problemet kunde vara att hen tycker du gör för lite, eftersom han klagade på en liten skitsak som har med ansvar hemma att göra, MEN inte att det behöver vara grundorsaken. Det var därför du skulle fråga typ Vad är du arg för, egentligen?

Jag tror fortfarande att något annat ligger bakom, och att du inte kommer framåt genom at säga Det går inte att tala med hen.  Då är ju du den som ger upp. Vadå "går inte" att tala med honom? 

Sätt er ner, säg att ni behöver prata ut eftersom hans beteende indikerar att något är fel, och om inte du de facto är grundorsaken till den känslan, vill du helst inte ta emot all sk1t som kommit av den.

Testa en diskussions-teknik, om ni kommit ifrån varandra och inte klarar av att kommunicera ordentligt. Min favorit är att man turas om att tala, och sedan ska motparten upprepa vad man sagt (utan värderingar/svar på tal eller spydigheter). Efter att du då sagt "Ja, det där var det jag sa", är det hans tur att prata, och för dig att LYSSNA och upprepa sakligt vad han lagt fram.

Lycka till

Det går ju inte att leva med en sådan person. Jag skulle bryta förhållandet. OM det inte går att tala allvar med personen, och få honom eller henne (jag gissar på henne i det här fallet...) att inse hur oresonlig hon är. Dessutom gissar jag även att det inte bara är på denna detalj som det märks? Skaffa i alla fall inte barn med henne, för ska hon ha millimeterrättvisa då också så blir er situation omöjlig.

Hur försörjer hen sig?

Just i det tillfället, om det bara var en gång, skulle jag fråga vad det var att ens nämna, sen skulle jag ställt den i diskmaskinen. 

Det skulle inte ha blivit något bråk iaf. 

Om det ofta hände att att han tyckte att han behövde påpeka vad jag gjort/inte gjort skulle vi ha en diskussion om det, våra förväntningar på varandra och på städnivån hemma.