Sonen blir inte bjuden på kalas. 8 år.

Nej. inte direkt. och Det ser pedagogerna också. T ex. Idag fick jag ett samtal. Sonen ville vara med och spela fotboll. Får ett nej Och glåpord efter sig. En pedagog träder in. Säger att så säger man inte. En kort stund efteråt frågar sonen igen om han får vara med. Nej igen. Han börjar då svära mot dom på samma sätt som de gjort mot honom. Nu säger fröken ifrån till honom. Helt rätt. Men försöker sedan ta honom därifrån vilket han inte vill. O han blir då mer arg och ledsen. Pedagogen ringer och berättar detta för de vet att han pratar hemma (hennes ord) och därför vill hon berätta vad som hänt så vi vet. O i samtalet är hennes fokus: klart att han inte får vara med när han säger dumma saker mot dom, det sa jag till honom. Ja jo. Samtidigt så var det tvärtom en stund innan (och igår och förrgår och dagen innan det också osv). ?Mm ja det är ju olyckligt. Jag vet ju inget om det. Jag brukar inte vara ute med dem. Men nu var jag och därför ringde jag för att berätta. Men jag har ju inte historiken?. Nä, så återigen ett misslyckande i att försöka stötta barnen i dessa situationer och sen ska skuld läggas på 8 åriga barn (inte bara mitt). 

 

Mycket verkar handla om fotboll? Kan du sätta hoonom i en fritidaktivitet och spela fotboll kanske han inte måste forsoka vara med på fotbollen hela tiden i skolan? Han kan ju dessutom bli bättre på fotboll på det sättet, så kanske han får vara med på rasten och spela?

Hur vet ni att det ens har varit kalas i klassen där han inte blivit inbjuden? Dvs där alla.killar blivit bjudna eller hela klassen. 

Kan vara så att de inte har kalas för klasskompisar i hans klass. Det förekommer också. 

Om ni inte kommer någon vart med BUP och vill utreda så överväg att göra utredningen privat. 

Alla ska gå i vanlig klassen? 

Nej, det stämmer då rakt inte. 

Vet att det varit kalas för att barn som är 8 år pratar. Och det handlar inte om att alla blir bjudna Eller inte. Jag har full förståelse för att alla inte blir det hela tiden. Och jag kan så klart inte veta om det är fler i klassen som inte blir bjudna. Så klart. Min uppfattninh är dock att de är ippdelade i 2 i klassen. Det är pedagogernas uppfattning med. De lite mer utåtriktade och de mer lugna. den sistnämnda gruppen är ett litet gäng på 4 personer. Som inte heller blir bjudna el inkluderade i lek osv på skolan. Har god kontakt med en av de barnens mamma (Vars son för övrigt är den enda som bjudit mitt barn på kalas). Men dessa 4 personer har hittat varandra och hittat sin grej liksom. 

och det handlar i grunden inte om kalas hit och dit. Det blev bara väldigt påtagligt nu och det som utlöste sonens ledsenhet när yngre syskonet mer el mindre är på kalas 1-2 ggr i månaden och är väldigt efterfrågad. De är olika så klart. 
der Kanske inte framkom tydligt i ts men dels blir man ledsen av att se att ens barn vill tillhöra men inte får. Men också hur kan vi hjälpa. Inte för att han ska bli bjuden till 100 kalas men så han iaf ska ha en känsla av att ha sin tillhörighet. 

För att det är det som 90% av klassen gör på rasterna. Hade de lekt kull hade det varit det han försökt ta sig in i. Men det är en fotbollsintresserad klass. Nästan rakt i genom. Det är väldigt tydligt och har varit så sen de började i f klass. 
hans brirs Klass är exv inte alls så. Mkt mer variation. 

förstår att vi återkommer till fotbollen hela tiden men det är som sagt det som görs under rasterna. Och han vill vara med. Trots inte intresse egentligen. Men han vill vara delaktig för gemenskapen. På sin nivå. De är 8 år. Är i skolan. 

och tro mig. Vi har försökt prata om att välja andra aktiviteter. Men då har han ingen att vara med alls, enligt honom. 

han vill inte gå på fotboll på fritiden. Han spelar med sin pappa och syskon hemma. Men han är egentligen inte alls intresserad av sporten. Han vill bara vara med för gemenskapens skull i skolan. 

Alla utom de med intellektuell funktionsnedsätnning, jag tänkte att det var allmänt känt och därför underförstått.

Det som saknas är särskilda klasser för barn med andra svårigheter än IF. 

Ser det likadant ut i alla klasser (fotboll) eller skulle han kunna byta klass? 

På din beskrivning låter det som att barnen behöver betydligt mer stöd av pedagogerna i sitt fotbollsspelande. De skulle behöva någon som samlar dem, delar in i lag och håller koll på att alla sköter sig. En pedagog enkom för att sköta fotbollen helt enkelt. 

Alternativet tycker jag personligen är att fotbollsplanerna skulle tas bort eftersom aktiviteten orsakar så mycket bråk och slagsmål. Barnen är för små för att sköta det själva. Så små barn behöver vuxenstöd när de är många tillsammans. (Fotbollarna är dessutom störande/skrämmande för andra barn när de kommer farande i full fart åt fel håll - på mina barns skola även inomhus. . .)

Det påminner om min som just när han var åtta. Han har lite ADHD drag men har inte ADHD diagnos. Just när han var åtta till tio år hade vi problem med det sociala i skolan. Han var lite sen med sin sociala mognad, men drogs till de mer mogna kollarna, fotbollskillarna. Ingen av dessa ville vara med honom, han var impulsiv och det funkade inte helt, socialt. 

Att spela fotboll kräver väldigt mycket av de exekutiva funktionerna, och just dessa är outvecklade hos sent mogna barn tex de med ADHD.

 Vår son började med fotboll vid fem, eftersom det var problem så gick hans pappa in som assisterande tränare, så att han kunde styra upp. Men vid tio år gick det inte längre. Lyssnade då när på en föreläsning av professor Gillberg, han sa att det fanns fyra saker som hjälper Adhd barn , med vetenskaplig evidens .
1. Medicin
2. Fiskolja
3 . Arbetsminneträning mha datorprogram
4. Kampsport, bla Karate finns det studier på att det hjälper barn med Adhd

Vår son fick Equazen fiskolja med tillsatt jöttenattljusolja, denna är väl studerad och har effekt.
Vi köpte ett arbetsminneprogram och det hade effekt  Minneslek. När han kört det i två veckor började klasskamrater ringa hem och ville leka. Det svåra är att få barnet att göra detta, för oss krävde det att en förälder satt med en halvtimme varje dag och såg till att det gjordes. Det stod i instruktionerna till programmet att det har effekt, enligt studier, men att man sällan lyckas genomföra behandlingen Det krävs att man gör detta konsekvent fem dagar i veckan i några veckors tid. Vi upprepade efter ett år. Det konstiga var att sonen inte hade dåligt arbetsminne när han började , men att träna arbetsminnet hjälpte honom, han blev mindre impulsiv. 

Vi lät sonen också börja på karateträning, två gånger i veckan. Karate är toppen, de tränar mycket koordination av hela kroppen och de tränar också på att fokusera.

Sen hittade vi också en nyinflyttad kompis till sonen, som också hade lite sociala svårigheter, vi såg till på olika sätt att de lärde känna varandra, bjöd hela familjen på middag, tog med kompisen på roliga saker och det blev bra. 

 

Tack för ditt inlägg. 

låter lite likt min son. pratade med en psykolog som sa att just vid 8 års ålder så är det som tuffast för just de barn som eventuellt har adhd el andra NPF svårigheter. Hon pratade också om mognaden och att en del barn drar ifrån socialt osv. Att det sedan stabiliserar sig lite vid 10 års ålder för att sedan bli tuffare igen i tonåren. Kanske är det verkligen så då. Vi har ju inte upplevt de svårigheter han har som något ohanterbart fram till nu. 

vi ger equazen. Började med 6 kapslar om dagen (i 10 veckor typ) och nu 4. Hur mkt gav/ger ni? 

hade kontakt med bup i dagarna igen men de vill inte ta emot. får se om skolan skickar remiss. De skulle diskutera. 

vill helst inte medicinera men börjar snart se att det kanske är det vi behöver göra för att få ner hans impulsivitet men jag vet inte?

Varför inte fortsätta med 6 kapslar om dagen? 

Ja, om medicin är det han behöver är svårt att veta för oss som inte känner barnet. Jag skulle lyssna på lärare och specialpeagoger som känner barnet och ser hur barnet interagerar med andra barn. 

Det handlar om mognad och vissa barn mognar senare. Det kan skilja flera år i mognad mellan barn i samma årskurs. Som du säger är det nog värst vid åtta år. Min son mognade vid 17 år, då blev han plötsligt jättemogen och ligger nu i tidiga tjugoårsåldern långt före sina jämnåriga i mognad. Han studerar, arbetar på somrarna och är sambo. 

Men i åttaårsåldern och hela mellanstadiet hade han stora svårigheter i skolan, framför allt det sociala. Då  han ändå en snäll kille I grunden , med hög intelligens och fördelaktigt utseende. Men allt det där spelar ingen roll i skolan om man inte har den sociala mognaden. 

Jag är skeptisk till medicin men om alternativet är utanförskap så tror jag det är värre. Det skadar självkänslan något oerhört. 

Det som hjälpte min son mest med Impulsiviteten var programmet Minneslek Flex . Många kommuner och skolor har licens till detta. Fråga om din skola har licens.  jag tror att du som förälder bör sitta med när hanjobbar med detta. 

Det som hjälpte på högstadiet var att vi bytte skola. I ett vanligt kommunalt högstadium tror jag inte att han utvecklats så bra som i den friskola vi valde. Friskolan gav mer utrymme för individualism och utveckling för individen. Jag kommer också ihåg att jag köpte en del fina mörkeströjor , det hjälpte honom lite med självkänslan som var skada av det utanförskap han kände på mellanstadiet. 

Mycket idrott är också bra tror jag. Ökar koncentration, minskar impulsivitet, stärker självkänslan. Karate tror jag är extra bra , tränar fokus, koncentration och därmed minskad impulsivitet. 

 

Vi gav normal dos equazen, sonen äter det fortfarande idag på universitetet. En annan sak att tänka på är mineraler, speciellt zink är ofta lågt hos barn och ungdomar med adhd. Jag gav i tonåren min son en multivitamintablett för tonåringar från apoteket med bla zink och andra mineraler, och upplevde en positiv effekt. Zink finns framför allt i nötkött. Zink är oerhört viktigt för hjärnan och nervsystemets utveckling. Men man skall helst inte ge enstaka mineraler, det är oftast bättre att köpa en multitablett så att man får mineraler i balanserade doser.
Utöver en multivitamintablett för barn, så spelar kosten roll. Ge näringsrik mat med mycket frukt och grönt, samt kött och fisk. Lax är bra med både omega 3 och vitamin d.

Håller med dig helt. Utanförskap är värre! 

det är som att du beskriver min son. Är genomsnäll, så godhjärtad, vill så väl och tänker på andra. Skulle aldrig gå in i en affär och köpa något till sig själv och inte tänka bpde på sitt syskon och andra också. Men impulsiviteten och svårigheter i det sociala tränger igenom för mkt och då spelar, som du sa, inte det andra så stor roll för kompisar. De hinner inte se bakom det. Kan man inte heller begära i denna ålder. Fint utseende el kläder heller. Han klär Sig (jag klär honom. Han bryr sig inte än) alltid rent och prydligt osv och har fina men bekväma ?senaste modet? kläder, vad nu det kan innebära För stunden.

ska definitivt se om karate kan vara något. Har föreslagit det innan men han tycker det ser läskigt ut att sparkas liksom. Hans synvinkel. 

tack för tips om minneslek. Känner till Cogmed Robomemo sen tidigare. Men behövs licens osv för det med. Vi har inget emot att sitta med honom den tid som behövs.

tack för alla tips och input!  

Ja, Karate låter tufft och jag hade aldrig i mitt liv på den sporten om inte professor Gillberg hade nämnt denna , att det fanns vetenskaplig evidens för att det är bra för barn med NPF.

Men det visade sig vara toppen. Sonen var nio år när han började och i de lägre åldrarna är det inte alls någon tuff sport och man sparkar absolut inte på varandra. Han höll på med det två gånger i veckan, i flera år,  men sen blev det dags för en tävlingsgrupp och då blev det tuffare och då slutade han. Men för de mindre barnen är det absolut ingen tuff sport. Försök att få honom att testa! 

Jag tror att simning, crawl också kan vara jättebra träning, för din son. 

Nu var det väl inte dig jag frågade... 

Spelar det någon roll ? Att jag råkade citera fel?

Ja, eftersom frågan inte var till dig. 

Ska definitivt testa! Som du säger. i de lägre åldrarna är det väl inte fokus på sparkar osv. 

simning går han på. men Vi är en bit ifrån att börjar crawla osv. Men det är på g. :)

Det är väl inte konstigare än att kolleger inte bjuder alla på fest.  Man väljer vilka man bjuder.  

blir man inte bjuden så blir man inte det.  Det kan finnas många orsaker. En kan vara att man inte är omtyckt. 

så är livet. Tyvärr hårt men sant.