Många som dras till idrotten, är idrottare är perfektionister. Det finns de perfektionister som är s.k negativa perfektionister, och den tränaren du beskriver låter som en sådan. D.v.s det är rädsla (ilska, aldrig nöjd) bakom.
Både jag och min partner varit involverade i sportens värld, träning. Det blev tydligt att vi var olika. Olika inställning. Han var en negativ perfektionist och jag nästan en positiv perfektionist. Jag tror på glädjen som energi, som gör att man klarar mer, det gör inget om man trillar, upp igen...Fått bättre resultat från barn som är över förväntat enbart pga en attitydfråga.
Jag blir själv påmind, lite ledsen, lite frustrerad när jag ser en negativ perfektionist i farten att "lära" ut till barn, de tar, precis som du uttrycker glädjen ifrån sporten, allt blir bara så strängt och tråkigt. Jag har sett barn som kommer med glädje in och sedan efter en stund av den negativa perfektionisten ser man hur glädjen byts ut mot osäkerhet, för mycket allvar, alltid, klankar ner på sig själva, eller börjar klanka ner på varandra...det blir en negativ spiral.
De har gjort undersökningar på det här, fanns ett program där man studerade människor, och det var där jag fick det svart på vitt att jag haft rätt i min attityd.
Jag tycker man borde belysa detta mer, särskilt i sportvärlden, då som du uttrycker mycket riktigt finns de som inte är medvetna om deras egna problem, attityd, utan tror de gör rätt i att uppfostra barnen i det.
Jag visar allvar, när det är allvar, och då lyssnar alla, har jag märkt, men bara för det behöver man inte vara negativ, skarp. Man behöver inte vara en tävlingsmänniska på det sättet.
Det är som du också beskriver att barnen droppar av en för en eller i grupp, man skyller då detta ofta på annat, och att barnet inte lever upp till förväntningarna, men konstigt är det då, att när jag har haft något så har det varit motsatt effekt, grupperna har växt, när jag sedan har lämnat (av olika skäl och några andra tagit över, har det om igen minskat, det är tråkigt. Jag vill inte banka mig på bröstet men vet tyvärr att det har förekommit mer negativitet, bossande, tävlingsinriktad attityd då.
Överlag tycker jag att man ska lära ut KBT, man ska trycka mer tidigt på det här med självkänsla och självförtroende, hur man ska tänka, disciplinera hjärnan på annat sätt. Det är ett problem i sportvärlden över lag med de negativa perfektionisterna. Om du vill kan du ju ge feedback, men jag kan också den typen, de brukar bara slå det ifrån sig och bli arga på dig istället. Det andra är att man samlar ihop sig ett gäng och ser om andra har samma erfarenhet, tycker som du, och har ett möte med tränaren, tränarna.
Min negativa perfektionist till partner gjorde så att jag tids nog aldrig kände mig bra nog, men han var mer krävande, tuff mot sig själv än han var mot mig. Han måste ha tyckt han var en ängel mot mig (om jag nu jämför hur han var mot sig själv), han sa också till och med att han fick "hålla tillbaka" mot mig. Sanningen var att bakom den här fasaden hade han mycket rädsla i sig (jag har varit sjuk då och då under våra år ihop), och det kom 100% fram som att han var sträng mot mig (...som en dominant pappa...eller diktator...). Han fick lära om sig, men han behövde själv bli medveten om det, komma till insikt och vilja förändra på sitt sätt.