I en annan tråd så uppmanas män att inte haka upp sig på att det är just en kvinna han pratar med, han ska istället se henne som en människa, en person.
När ni kvinnor pratar med män, känns det annorlunda mot när ni pratar med kvinnor? Tänker ni att han är en man, det kanske finns en annan spänning där. Eller tänker du att det är som att prata med en kvinna, det är ingen skillnad? Tänker du att han är en människa, en person?
Jag gör ingen skillnad på kön när jag pratar med människor. Däremot finns det andra faktorer som påverkar vad, hur eller när jag pratar med någon. Saker som påverkar är:
Situation, som fritid, jobb, osv.
Orsaken varför jag pratar med personen.
Hur väl jag känner personen.
Vad jag vill få ut av samtalet.
Om jag känner att jag kan lita på personen eller inte...osv.
Jag tycker det är oftast lättare att både tala tala med och skriva med män. Jag hakar upp mig något väldigt på om jag pratar med en kvinna eller med en man, och får nästan obehagskänslor om jag inte vet/tror mig veta könet på personen.
Pratar jag med en kvinna blir jag osäker på min egen kvinnlighet och undrar om jag säger fel saker, ger fel signaler eller om hon läser mina tankar och märker på mig att jag tycker det är obehagligt
Vad skulle man tänka om inte en människa
Jag tycker det där helt är en generationsfråga. På mitt jobb så är yngre kvinnor och män väldigt avslappnade med varandra och pratar om allt mellan himmel och jord.
Men äldre kvinnor (50 och upp) på mitt jobb beter sig annorlunda om det kommer en man in i sällskapet. Då kluckas det och skrattas hjärtligt åt allt. Han får full uppmärksamhet och varenda tand inköpen ska visas. Likaså beter sig de äldre männen som om de är jordens mitt. Här kommer JAG och som ni längtat! :) ganska ironiskt. T.o.m. plumpa skämt fnissas bort medan en själv istället bidrar med den jobbiga stämningen när jag biter ifrån.
Personen som skrev menade ju att man inte ska se den som ett kärleksintresse, utan som vem som helst. Men det gick över huvudet på dig tydligen.
Detta är en knivig fråga.
Inom alla människor existerar dolda agendor där man vill få ut något av motparten som ska bekräfta ens ego. Det är rena instinkter. Det härstammar från vårt arv som vi har med oss från djurriket. Något vi inte rår för eftersom det sker per automatik. Många förstår inte ens vad man pratar om eftersom de fortfarande är bekväma i detta beteende.
När män och kvinnor möts, om de så bara står där och pratar helt vanligt, så känner man ändå av att det pågår en typ av spänning mellan dom där de agerar utifrån dessa instinkter som mynnar ut i vardera könsroll. Även i de situationer när de vill se varandra som människor.
Jag är född kvinna, men definierar mig som något annat. I min queera inställning så är män och kvinnor för mig mycket mer än sina kön. De är unika individer och jag ser dom för deras kvaliteter och inre egenskaper.
Men återigen, så är det inte så enkelt att agera på det i den praktiska situationen.
Så fort jag möter en man så aktiveras denna instinkt inom oss bägge.
Men då han är mycket mer bekväm i sin identitet som man, vilket jag inte är som kvinna, så har jag inget att svara tillbaka på och det blir därmed en obalans i kommunikationen.
Jag hamnar i total låsning då jag känner att han inte ser förbi mitt yttre och bara ser MIG som den människa jag är.
Jag blir den som han automatiskt förväntar sig ska bekräfta hans mans ego.
Men det är inte helt säkert att han på riktigt känner att han är man.
För om han verkligen skulle känna att han är det så behöver han ju ingen yttre bekräftelse. I det hade han därmed haft mycket lättare att kunna se förbi mitt yttre och bemöta mig som människa.
Det hade säkerligen blivit en avslappning för honom då han kanske vanligtvis i sin vardag möter kvinnor som behöver bekräftelse för sina kvinno egon.
Så hur jag än gärna vill bemöta honom som människa så går det inte eftersom hans agenda av vad han vill få ut av mig, är så mycket starkare.
Dra åt skogen