Ex saknar mig..

Tack själv för du delade mer av din/er historia.

Inget av det du beskriver är så hemskt att det inte går att laga, lösa.

Tillit går att bygga upp igen. Det är inte borta för alltid. Man måste angripa det på rätt sätt. 

Vill hon ge dig en ny chans - ta den. Vill du ge henne den - hoppas jag hon tar den.

Jag hade inte låtit någon kille som inte betytt mycket för henne och som är historia stå i er - och era barns väg. Ni är för viktiga för det. Era barn är för viktiga för det. Er framtid är för viktig för det. 

Ni kan ha gjort slut för tidigt, men då var det rätt beslut att ta. Hon har nog inte känt sig hörd (precis som jag inte kände mig hörd, fast mitt gällde annat) och du var inte då mottaglig för det. 

Både jag och min man har mognat mot de vi var innan och valt att lära oss från de (dyra) misstag vi gjorde. Misstag gör man här i livet. Det gör alla. Kan ni ta sålla ur lärdomarna från det och inte låta det andra vinna - har ni vunnit. 

Om jag varit er hade jag tagit det lugnt + kollat upp på nätet parterapi, familjeterapi online eller i verkligheten. 

P.S att ni haft som ni haft det i sängen betyder också mycket, för någon slags stark kontakt har ni er emellan (och inte endast fysisk, utan mental, där det sitter). Ni har kanske inte kunnat förmedla det med ord, men ni har med era kroppar. 

Ja vi får se vad framtiden har att erbjuda. 

Efter att vi pratat ut för några dagar sen har det varit tyst från bådas håll. Bara hört från henne angående praktiska saker men inget mer.

Jag försöker mest bearbeta allt i min takt och försöka att inte lägga energi på vad hon har haft för sig. Eller gör nu under midsommar när jag har barnen.
Eftersom hon är osäker på vad hon känner så var det onödigt att hon hörde av sig och gav mig onödig ångest. 

Men ja kommer vi till det stadiet så är parterapi ett bra hjälpmedel för att reda ut saker och ting!

Ja, jag tycker som du, skitdåligt av henne att ge dig halvdana visor innan hon vet helt säkert själv vad hon känner och vad hon vill. Som att hon lämnat dig mitt uppe i luften. Vad förväntas du tänka och göra? Vad vill hon? Vill hon att du ska ge ditt allt så hon känner sig mer säker på att hon då ska våga mer? jag förstår henne inte riktigt. Jag vill inte vara elak mot henne, jag förstår det bara inte. Vad vill hon med detta? Det är sånt här jag menar jag inte tycker om, när det är för diffust. 

Jag hade det i min personlighet (på gott och ont) att jag höll inne innan jag tänkt färdigt, känt färdigt. Vad det än var. Där krockade jag och min man för när jag (äntligen) öppnade munnen och sa vad jag tänkt färdigt på (vad det än var) kunde han slå det ifrån sig eller inte ta notis om det, då han var van vid ett annat sätt att prata på, hemifrån, yrkesliv, allt. Som att han var mer avstängd än vad jag var. 

Tiden han och jag hade som vänner i vårt sorgearbete vid uppbrottet sa jag inget om att jag började få känslor tillbaka till honom då jag ville vara helt säker på hur jag mådde, vad jag kände, och hur utsikten skulle kunna se ut för oss. Jag ville inte ha den gamla han eller de gamla oss tillbaka, det klarade jag inte av. Det visste jag. 

Han var också fortfarande dålig och jag ville också vänta av den anledningen tills jag kunde märka att han mådde bättre eller helt bra igen, att han var redo att ta emot vad jag hade att säga. Jag hade dåligt samvete under separationen för jag såg att han mådde dåligt.  Han kunde också bli arg på mig, säga att det var jag som gjort det här mot honom och om jag var nöjd nu? Jag var helt friskförklarad och sett alla hans tecken innan, men han hade inte velat lyssna. Jag önskade inte honom detta. Saken var väl den att ingen av oss hade varit sårbara mot varandra på länge. Det positiva när han blev sjuk var att han blev sårbar, en annan dörr för kommunikationen öppnades upp. 

När jag väl bestämt mig att jag ville satsa igen sa jag i  slutet att jag förstår om du inte känner samma eller förlåter mig för att jag lämnat. Jag sa också att jag ville få det sagt. Han skulle inte känna någon press med att ge mig ett svar här och nu. 

Jag har alltid varit den att när jag säger något gör jag det på vinst och förlust. Jag är inte rädd för att stå ensam i det då. Jag kan förlora. Det är okej. Men jag står för det jag känner, det jag tycker.  Vi var egentligen lika i det, men hans sätt var snabbare än mitt, inte så igenomtänkt alltid, missade signaler om det känslomässiga, allt det som han lärt om sig. Jag kan också idag dra lite i hans arm, backa bandet lite och säga till om det är något han missat. Han har ett fint sätt att liksom luta sitt huvud lite på sidan, ner mot mig, när jag gör så, lyssna på mig, svara "Jaha. Ja. Okej. Jag tänkte inte på det". Båda måste lära om sig i kommunikationssättet, måste mötas i det, vi möttes inte innan, vi älskade varandra men vi möttes inte. Idag möts vi. 

Jag hoppas hon kan komma till insikt med att när hon säger något sådant här så kan hon inte bara säga A  utan B också. Hon kan inte alltid ha en fallskärm på sig, hon kommer inte krossas mot marken ändå. Det är okej att säga sitt, stå för det, och bli ratad, för man är ändå stark i sig själv, man vet vad man vill och vad man tror på kommer fungera, om båda vill dvs och gör jobbet som krävs. 

Ja det känns faktiskt jätte knepigt att hon gör så. Hon hade ändå känt såhär i veckor innan. Så varför inte bara vänta några veckor till för att verkligen känna efter för att slippa att skada andra. Jag som hade kommit långt med mitt mående och allt?

Ja jag upplev dock henne som väldigt rak, ärlig och framåt med hennes vilja och känslor under våran relation. Läget kanske är annorlunda nu dock, eftersom det var hon som dumpade och det är hon som hör av sig. Att sakna något som man lämnat kssnke känns skamligt för henne? Spekulerar bara och tänker inte lägga nån mer energi i det mer än att det är hon som får anstränga sig. Jag tänker inte göra det! 

Åter igen, tack för din input och att du delar dina erfarenheter! Just det jag ville ha!

Ja kan vara så.. jag är kluven. 

Inte hörts på ett par dagar så börjar känna mig mera sansad. Man ser klarare då!

Så lite så. 

Hon påminner mig om någon jag känner (inte för att det är hen, det vet jag att hon inte är). I det fallet ville hen bara ge 50% och förväntade sig att den andre motparten då skulle ge 100% innan hen skulle våga ge sina resterande 50%. Vilket jag tyckte var fel tankesätt, strategi. 

När jag var ung och lämnade ett förhållande såg jag det som att han ändå lämnat mig först så att jag lämnade var väl ingenting, jag gjorde det bara fysiskt, att nu var vi kvitt. Förstod mig inte på hans reaktioner och allt vad han höll på med efter det. Var min förälder som då tog mig åt sidan och sa åt mig att typ lägga av med den skit-attityden jag hade, för vad jag gjort (att lämna) var dubbelt så hemskt.  Jag hade det i bakhuvudet när jag tänkte på min man när jag ville ha han tillbaka. Jag var beredd på att han skulle rata mig (Han kom tillbaka snabbt med ett svar att han ville igen, sa att han bara hoppats på, längtat efter, jag skulle säga de orden, så han gav mig mer än jag behövde höra i gengäld).

Sedan måste jag ändå få yppa det här också att det är märkligt att när man själv börjat må bättre (och det syns för andra) nog f-n kommer där ett ex tillbaka in i bilden och tycker man är attraktiv igen och vill ha en tillbaka. Inte för att jag gått på den, men jag vet när det hände mig en gång att jag undrade vad det var om. En person som bara vill finnas där när solen skiner och allt går på räls, som inte finns där för andra när det gäller, är ingen person att ha, någonsin. Hade som sagt ett sådant ex som var så (Vi var inte ihop länge). För mig gjorde det ingen skillnad att han krälade, var bara jobbigt, kunde inte förstå vad jag någonsin såg i honom. Han var inte någon som fanns där för sina nära och kära, något jag kom på rätt fort i relationen, inklusive mot mig då. Jag blev jäkligt intressant när han inte hade mig längre och jag inte ville ha honom något mer. 

Min man har haft liknande erfarenhet att när han mådde bra nog f-n blir man mer attraktiv igen för människor man räknat bort. Han sa det var inte samma sak med mig då han visste p g a allt vi gått igenom innan att jag inte var någon sådan, men kommit till ett hopplöst förvärrande läge såvida inte han vaknade upp, främst för sin egen skull (inte min, inte vår). 

Hoppas allt ordnar sig till det bästa (vad nu det än må vara). 

Som jag ser det har ni träffats som väldigt unga , fått barn som väldigt unga och fått ta stort ansvar kanske lite för tidigt och under dessa år blivit vuxna ihop. Bara det är statistiskt sett precis den anledningen till att hälften av alla par separerar innan barnet är 3 år gammalt. Att bli förälder är tufft av många skäl och många nya sidor visas och kommer fram och förhållandet prövas väldigt brutalt. Är man dessutom väldigt ung och utan livserfarenhet vad gäller vuxenlivet är det många nya saker man ställs inför.

Som ung händer det mycket i ens utveckling och vad man får för syn på livet och framtiden och ens åsikter formas. 

Kanske är det som hänt att ni har utvecklats åt olika håll under dessa år och att ni nått vägs ände på flera plan och helt enkelt inte får ihop det längre. 

Nu behöver hon vara vuxen på riktigt och förmodligen för första gången i sitt liv stå på egna ben och verkligt vara vuxen . Jag skulle tro att det är vad hon behöver men givetvis är skrämmande och förvirrande. Och det är där du kommer in i bilden igen. Självklart kan hon sakna dig och det ni hade. Det är alltid lätt att vara efterklok och samtidigt farligt att vara nostalgisk - för att det är då man romantiserar det som fanns och inte tar till sig hur illa det faktiskt var . Jag märker att du också är där och nosar lite på det romantiska skimmer av vad ni hade. Men ni är trots allt separerade av en anledning.  Och den anledningen försvinner inte bara hux flux efter några månader och nån ny dejt. Det är inte så det funkar. Era dåliga sidor som kom fram är ju en del av er och hur ni är och ja givetvis går dom att jobba på men mycket är ju ändå ens personlighet. Blir det jobbigt och kämpigt och mindre kärlek är det troligtvis så här ni kommer att reagera i det stora hela , det mönstret brukar följa en genom livet mer eller mindre .  

Jag är snart 50 år och känner igen mig I det du berättar och jag kan bara säga att hon behöver bli vuxen och få ta det ansvar som det innebär.  Hon saknar en partner vilket är helt naturligt , alla vill väl leva med någon på något sätt.  Men att kasta sig från en famn till en annan är destruktivt och kommer bara skapa mera problem.  Nu har ni ansvar för barn och då måste dom komma först. Alltid. Då kan man inte hatta runt bland dejter, förhållanden och uppbrott hur som helst. Då har man faktiskt ett ansvar . 

Mitt råd. Hon behöver kanske gå till en kurator och prata . BVC finns alltid att prata med om hon behöver stöd som vuxen och förälder.  Hon behöver göra vad hon kan för att klara livet som vuxen. Krasst sett kommer hon få fler krossade förhållanden under åren så deal with it...  
Detta har inget med dig att göra mer än att du råkar vara pappa till barnen och tillfälligt singel... 

Tack för att ni delar med er av era erfarenheter.

Skönt att få andra perspektiv med hjälp av anonyma utomstående! 

Tror att oavsett vad som händer och sker i framtiden eller i närtid så var det nyttigt för oss båda två att få vara självständiga och ta ansvar för våra egna liv.
Sen om det blir vi två eller inte så har man vuxit som person efter en sån här erfarenhet. Det kommer att hjälpa både mig och henne i framtida relationer.

Är inte arg på henne för det hon gjort även fast det var det största sveket man någonsin upplevt. 
Likaså den här ?till och från? relationen, känns i hjärtat som att hon skulle varit otrogen trots att hon var singel och fick göra precis vad hon ville. Känner ingen ilska men ett enormt svek. Trots att jag gjort samma sak egentligen.

Det bästa jag kan göra nu är nog att leva på mitt liv som vanligt tills hon visar vad hon vill och ta beslut där efter. 
Som sagt är det barn inblandade. Dom mår väldigt dåligt i det här, men samtidigt tror jag att dom mått sämre om vi skulle gå in i en relation som sen tar slut igen kort där på.

Dessutom så har vi inte pratat om det här på över en vecka nu. Så verkar som att hon bara ?doppade tårna? vilket isåfall bara är egoistiskt från hennes sida..

Som jag sa... du är hennes plan B .. hon har kanske kontakt med nån ny kille som hon vill vänta in och se om det kan bli något med.  Eller rättare sagt så är det högst troligt att hon har kontakt med nån . Hon träffade ju nån relativt snabbt efter er separation så samma sak gäller väl även nu när hon är singel igen. 

Ja man börjar väl gå i dom tankarna nu med. Speciellt eftersom intresset dog ut ganska snabbt efter att hon kontaktade mig. Så jag engagerar inte mina tankar eller tid åt hennes just nu. Fokuserar på mig själv.

Så länge du är singel får du räkna med att hon studsar tillbaka för att testa ditt intresse när hennes dejter tar slut . Ett beteende som skulle få mig att känna mig illa till mods och faktiskt döda allt som eventuellt skulle finnas kvar . Vem fan vill vara nr 2 liksom? Så desperat blir jag aldrig.  
Nä fan heller. 

Ja men varför gör man så? Är det normalt för ex att göra så? Hade jag valt att lämna en relation hade jag inte ?kollat läget? vad mitt ex känner stup i ett. Men det kanske är en normal grej att göra. Känns bara underligt..

Som jag skrev innan, hon soker trygghet att falla tillbaka pa nar graset borjar vissna pa andra sidan. Hon lamnade ju for att slippa stress och press, och leva lattjo-lajban. Nar det sen kraschade sa star hon dar ensam och vilsen. Da soker hon sig tillbaka till den trygga hamnen hon kanner till (inte nodvandigtvis karlekskanslor). Aldrig kul att sta ensam och ratad, sa hon kollar helt enkelt laget, om din dorr fortfarande ar oppen ifall det nu inte funkar med nasta. Vill kanna sig saker pa att alltid ha nagon (dvs. dig) som plan B ifall det skiter sig med nasta kille eller hon helt enkelt inte hittar nagot battre. Ar man ensam vill man helt enkelt "ha nagon" att vara med, att kanna sig hemma med och som man vet alltid finns dar. Den personen ar du. Man behover inte vara kar i personen, men "a shoulder to cry on" eller nagon som kanner en utan och innan och som man kan beratta allt for. En basta kompis helt enkelt, i vatt och torrt. I sin ensamhet kanske hon forvaxlar detta med att hon "kanske" vill ha dig tillbaka, nar det egentligen ar att hon ar radd for att vara ensam och att det inte var sa roligt att vara singel trots allt. Det ar inte karleken som blossat upp fran hennes sida, det ar radslan for det okanda och for att vara ensam. Det ar darfor hon kollar laget, eftersom du tills ni separerade var hennes trygga punkt (som hon saklart vill ha kvar nar det stormar utanfor - men inte under solsken).