Svårt att råda dig, förstår att det här är rörigt och känslomässigt för dig.
Jag och min man separerade också, men jag la också fram allt konkret jag visste som låg bakom att mina känslor för honom förändrats och hur hans sätt påverkat mitt mående. Jag var inte diffus på något sätt. Jag hade faktiskt en lista(!) till hands för jag vet hur han är, han är någon som kräver svar. Jag ville också att det skulle ge oss båda ett avslut, att vi båda skulle veta varför. Jag tycker inte om diffushet, när någon säger de tappat känslor för någon utan att konkret kunna säga varför, jag tror inte på det. Tror det gör det svårare för den som blir lämnad att gå vidare, eller för båda också, för den delen. Som jag fattar det har hon inte angett för dig varför hennes känslor förändrats för dig. För mig hade det känts som en otrygghet, som om du aldrig vet riktigt var du har henne.
Jag hade också i bagaget ett tidigare förhållande där det hänt saker där jag blivit rädd för honom. Jag fattade beslutet att jag började bli rädd för honom, och ville inte nå dit. Jag visste han behövde hjälp, men han ville inte ha någon hjälp. Jag fick också det sagt till honom att jag gjort ett löfte till mig själv att jag aldrig mer skulle hamna i den situationen och stanna i en relation när jag blivit rädd för honom.
Under separationens gång bad han mig att vänta med att träffa andra tills vi åtminstone inte längre bodde ihop. Jag hade inga problem med det. Jag hade ingen större lust att kasta mig ut igen ändå. Vad jag vet hade han inte någon annan heller. På den tiden hade det inte gjort mig något om han haft någon annan för jag såg inte oss återförenas ändå, jag trodde mina känslor för honom var helt borta och inte kunde väckas igen.
Under tiden isär tog han tag i sitt dåliga mående (utbrändhet, ångestproblematik). Vårt förhållande varit det som fått honom att tippa över.
Jag hade depression (och ångest) tidigare i vår relation. Innan min depression var vi ett starkt, nära par och ingen av oss såg det här komma, fast vi båda hade fröerna i oss att kunna utveckla detta p.g.a våra personligheter, erfarenheter (tidigare), sårbarheter, livsstil. Istället för att ta tag i det som för mig gick från en sorg till en depression pressade jag mig att leva livet så som han ville: Hålla mig upptagen från morgon till kväll. Istället för att han skulle ta tag i sitt mående gjorde han det han gjorde bäst: Tränade och höll strikt diet (fick ortorexi mot slutet). Man kan säga att vi var båda som två tidsinställda bomber. Vi försökte göra rätt, men vi gjorde bara fel.
Det var under separationens gång som vi kom varandra närmare. Jag tror först det var menat som en sorgprocess för oss båda, men någonting hände där som gjorde att vi för första gången började stötta oss mot varandra och ta emot varandra, vi vågade båda vara sårbara, hade inget mer att förlora, vi hade ju redan förlorat allt, och i det blev vi starka. Det var inte självklart att det skulle vara vi igen (fast han har senare sagt att det var det han innerligt hoppades på). Han sa senare att han hade försökt hata mig, men att det var svårt.
Jag tror så här: Om ni två kan få igång en öppen, sårbar dialog där ni kan stundvis ta "skopor" av det som gått fel mellan er innan, och se på det med andra ögon idag, så har ni en chans. Det var så vi gjorde det utan att tänka på det egentligen. Vi blev vänner först, nog första gången någonsin, och vänskapen gjorde att det blev som ett mjukt underlag, som bomull, och steg för steg kom romantiska känslorna tillbaka.
Eftersom det är hon som velat lämna tycker jag det är på henne att kunna redogöra varför och vad man konkret kan göra åt det, hur ni ska tackla det.
Den här andre killen vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om, men å andra sidan är det inte så konstigt att hon träffat honom den tid som varit. Du hade också kunnat träffa någon, men nu blev det inte så. Frågan är såklart hur hennes känslor varit för honom. Jag tror att det är som sagt på henne att verkligen redogöra för dig, kommunicera, vara ärlig för att du igen ska våga chansa på henne, känna dig mer trygg att göra så. Jag tror också många par som gått isär och sedan försöker igen att de gör misstaget att de går för snabbt ihop igen, tar för stora steg. Det var ett misstag jag själv var på väg att göra, men inte gjorde, för jag märkte att det var mer hållbart om vi fortsatte ett tag till med att stärka vår s.k vänskap. Vi pratades vid till exempel mycket i telefon på kvällarna. Längtan kom, tryggheten kom och blev starkare. På den vägen gick det.
Psykiska sjukdomar gör så att det blir en brottningsmatch inombords och att vi då ska se på våra partners och våra liv rättvist kan vara att begära för mycket, vi har grumlig syn, känsel.
Jag hade min depression återkommande, och obehandlad, tills den blev så pass allvarlig att jag inte stod ut en sekund till utan behövde och fick hjälp.
Under den ändå långa tid det här var som jag försökte komma upp till ytan var jag som en skådespelerska inför min man, och jag "lekte" mycket "gömme", klarade inte av att låtsas alltid utan gick då undan mycket. Vi fick fel roller att spela under min depression och de rollerna var sedan svåra att tvätta bort när jag väl kommit ur den. Han var som en pappa till mig, sträng sådan, och hans medberoende, hans egen ångest, satte igång min.
Jag vet jag reagerade särskilt på hans kontrollerande av min mobil, (var jag var), om jag åt. En gång tyckte han jag var borta för länge en kväll, samtidigt som han sagt innan att han var okej med det (skulle ut med några och fira något). När jag sedan kom hem igen (han hade väntat och velat hämta mig, men jag ville inte besvära, ville klara mig själv, tog mig hem själv) fick han spel på mig. Han var egentligen svartsjuk, men det var inte det som kom fram, utan istället sa han "Jag har ansvar för dig!". Han hade fått ett tillfälligt ansvar för mig när jag var som sämst, men det var passerat. Han kunde också säga om jag sa något han inte gillade när vi skulle diskutera på kvällen, "Gå och lägg dig!", som till ett barn.
När jag var frisk nog och ville ta tillbaka de ansvar han tagit över, fick jag inte det för då såg han det som sitt och försvarade det med att han inte ville jag skulle bli dålig igen. På olika sätt fick han mig att känna mig mindervärdig. Han fick också sin familj med på sin sida. Jag fick brottas med sämre självkänsla och när jag då försökte ge mig på de här sakerna för att öka upp den igen (depressionen hade gett mig sämre självkänsla) var det som att han slog mig på fingrarna.
Han själv var framgångsrik och familjens stolthet, och det var som att alla tyckte jag var så lyckligt lottad med honom, och skulle se upp till honom. Vara tacksam för honom. Inte säga emot honom. När han var iväg i affärer och annat hade han alltid pratat med någon annan som då höll mig sällskap eller höll koll på mig, utan att jag visste om detta. Inget fel på det, men jag kanske hade haft andra planer utan den eller de personerna där. Jag blev inte tillfrågad. Han fattade beslut över mitt huvud bara för det kändes bra för honom.
Andra speglade oss, jämförde oss, och mellan oss var också det här spelet, att jämföra. Det här spelet är farligt när den ena eller båda två inte mår bra, psykiskt. Då blir det som att den ena eller förhållandet blir det giftiga, när det egentligen också kan röra sig om annat, som man måste lösa på egen hand.
Han ville ha kvar mig som liten inte bara för att han var rädd för att jag skulle bli sjuk igen, utan för att den där känslan av kontroll gav honom den tryggheten han trodde han sökte.
Jag uppfattade att när han blev bättre i sitt mående under vår separation att han inte hade lika stor panik för att veta om det var vi eller inte, hur vår framtid skulle se ut, utan istället sa han att tyckte om det vi hade just nu och han såg att vi tog steg framåt. Det blev ljusare och ljusare. Jag tror att om ni kommer till det stället, inombords, inom er själva och till varandra så finns där en god chans för er att lyckas. Ni har barn tillsammans och en lång historik, man ändras mycket de här åren också, ni har redan satsat mycket, så lite till dör väl ingen av er av, men då gäller det att man satsar rätt, gör rätt.
