Hur överlever man som familj med ett barn med anorexia?

Skulle du föreslå samma sak för en förälder med barn som har cancer? "Alltså, mamma förstår att det är jobbigt för dig, men du har ju förstört hela vår sommar med din leukemi. Kan du inte gaska upp dig lite?"

Ätstörningar är en sjukdom, precis som till exempel cancer.

Förstår att det är jobbigt, en vän till mitt barn eller har anorexia, tror hon är inne på tredje året nu. Tjejen får tillbringa mycket tid på ett vårdhem. Kompisarna besöker och hör av sig ibland, hoppas även denna tjej har det så, annars borde ni uppmuntra kontakt med kompisar. 

Men skilj på problemen, att tillaga näringsrik mat varje dag borde inte vara ett problem. Inte heller att ha hand om flera barn och hushåll en tid, många ensamstående gör det. Strunta i att handla mat, beställ hem. Skaffa även städhjälp. 

Man orkar allt när man måste, se målbilden, en ung tjej som mår bra, det är värt diverse uppoffringar. 

Lycka till med allt! 

 

Du har fel. Ångest behöver inte alls vara kopplat till något specifikt. Och du verkar ju ha snöat in på trauma som förklaringsmodell. Det är föga hjälpsamt för en familj i kris runt ett svårt psykiskt sjukt barn.

Jag är en av dem som skrev träna - det är för att det varit min livlina. Den enda stunden av själslig lugn har ofta varit  då jag efter 30-60
min hård konditionsträning Fått lite struktur på alla extremt jobbiga tankar i huvudet. 

jag har 5 barn, varav 3 har haft ett riktigt jobbigt år med BUP-kontakt av och till akut på alla 3. så jag vet hur det är att känna att man slits sönder.

är man inte lagd åt det hållet (att träning ger ro) utan det blir en press så håller jag till 100% med att man ska skita i det.

Detta gäller även mitt barn. Ju mindre fokus på maten desto lättare. Mitt barn äter ok nu, men vi undviker fortfarande att prata om själva maten eller om hur mycket någon äter. 

Jag tror inte att du förstår den fruktansvärda stressen och ångesten det innebär att ha ett barn som svälter ihjäl sig. Att varje måltid kan ta så lång tid att det i princip är dags att börja laga nästa när man är klar. Och varje måltid omges dessutom av ångest, skrik, bråk och våld. Lagom till man är färdig är det dags att diska och börja med nästa. Och där, vid sidan av det jobbet, finns syskon som är oroliga, behöver sin vardag, närhet, köras till träning, läxhjälp mm. Och ett hem och kanske en trädgård som behöver hållas i ok skick. 

Dessutom är det inte bara att köpa hämtmat och städhjälp när ingen av de vuxna kan jobba utan går på vab. 

Nej jag tror ingen som inte upplevt det själv riktigt förstår hur uppslitande det är, måste vara fruktansvärt. Det är mycket oro ändå, bara med barn utan speciella problem, menade inte att förringa hur jobbigt det är. 

Men eftersom det innebär så mycket stress, tyckte jag bara det var lite underligt att ta upp just att man måste tillaga näringsrik mat eller ta hand om syskon och hushåll på egen hand några dagar, det borde väl vara mindre problem i sammanhanget. Det du tar upp är ju mycket värre. 

Att få matleveranser från tex Coop brukar väl inte vara så dyrt ändå och borde minska stressen. Ok, städhjälp blir kanske för dyrt, fast kanske också värt det tex en gång i månaden åtminstone för mindre stress. 

Orkar inte läsa en del kommentarer.

Be om stöd. Det är grunden för att orka. 

Ätstörning och ångest behöver inte bero på trauman.

Kontakta kurator på sjukhuset, på vårdcentral, via försäkring/arbetsgivare och familjestöd (socialtjänst). Helst via alla för det är bättre med för många än ingen. Du kan tacka nej senare.

Aktivera alla skyddsnät du kan tänka. Förskola, fritids, föräldrar, syskon, föräldrar till kompisar till de andra barnen. Hör av dig till alla du kan komma på och be om stöd. Kan någon vara barnvakt, ta med något av de andra barnen till ett landställe, ta med till stranden.

För dig och den andra föräldern, starta en chatt som är inriktad på praktiska saker och en annan chatt där ni bara pratar om saker ni älskar och bekräftar varandra.

Du är fantastisk som kämpar. 

Håller med! (om allt du skrev, men vill kommentera just detta) 

Det här att få till kommunikationen med den andra föräldern är lika svårt som det är viktigt. Att, som du skriver, ha ett system för att uttrycka kärlek är en jättebra idé.

Och när så gott som all kommunikation om viktiga saker är skriftlig är emojis guld värda. Min emojianvändning ökade lavinartat under den period när det var omöjligt att få till samtal med nära och kära. Man måste kunna berätta för sin partner om man tycker att den gör fel, men i en kris behöver de messen bombas med hjärtan också. 

Och jag vill lägga till att vara extra förlåtande mot varandra. Med stark press och stress under lång tid fungerar man dåligt och säger och gör saker som inte alltid är så bra. Så förlåt er själva och varandra för de sakerna. Ni kämpar så hårt och gör så mycket som är bra. Släpp det mindre bra bakom er och titta framåt. 

Kan dottern äta uppvärmd mat? Gör i så fall storkok och frys in. 

Jaha, och varför tror du det?
Din okunskap är skrämmande.

Trauma var ofta förklaringsmodellen förr i tiden. Men idag vet man att genetiska faktorer och medfödd sårbarhet istället  spelar en  stor roll även för psykiska åkommor.

TS- det låter verkligen som att ni har det jättejobbigt.

Om jag vore ett av era andra barns kompis förälder - så skulle jag fråga om ert barn ville bo eller vistas  hos oss
mycket ett tag. Dels för avlastning för er under en tid men också för att syskonen inte ska behöva anpassa sig hela tiden. De behöver också få bli sedda och hörda och koppla av från sjukdomen eftersom hela familjen blir involverad.

Jag tror det skulle underlätta för er om vänner och familj såg  er och kunde  hjälpa er i vardagen på något sätt.  Jag hoppas det och att de hör av sig till er snart!

Satsa även på din sömn och ta promenader ibland.

Det var en som sa ovan att hon  fick äta framför TV:n när hen var ätstörd och hade måltidsbehandling. Det hjälpte hen. Vore kanske bra att testa.

Kram och lycka till med allt!

För en ungdom som har en npf-diagnos kan en vanlig skolsituation vara mycket stressande. Det kan handla om sociala krav eller krav på flexibilitet som andra ungdomar i samma ålder lätt klarar av. Detta väcker också tankar hos ungdomen om hur det ska gå i framtiden, hur man ska klara ett vanligt vuxenliv.

Det här kan vara ångestdrivande i sig, det behövs INGA specifika trauman för att skapa den stressen och oron. Har man dessutom en dålig kontakt med den biologiska förälder som man inte bor med, då kan det också skapa en viss osäkerhet i livet. (Även om bristen på kontakt har tydliga orsaker, som finns på den förälderns sida.)

Dessutom verkar en del personer lättare att utveckla aneroxia, rent biologiskt. 

Sluta skuldbelägga föräldrar som har barn med npf-diagnoser, stötta istället!

Jag känner två familjer med var sin tonårsdotter med anorexia. Behandlingen har för båda varit familebasersd terapi där familjen står för själva behandlingen med regelbundna måltider enligt schema och fått coachning av ätstörningsvården. I båda dessa familjer vabbade mammorna i ett år . Så det verkar vara iet heltidsuppdrag i ett år att ta hand om en ungdom med anorexia. Oerhört tufft. 

I den familj jag känner vabbade båda föräldrarna (tills en av dem sjukskrevs). Ja, jättetufft. Det är verkligen ett heltidsjobb. De föräldrarna vårdade dottern hemma, inte något på sjukhus eller vårdhem. Båda föräldrar satt med under alla måltider. Det är säkert olika vad som passar bäst.
Hur som helst mår den flickan mycket bättre idag. Det kan vända. :)