Min man vill att vi firar jul ensamma

Ja, du borde ha tagit din mans parti för länge sen. Nu är det för sent att göra något åt det. När man själv har fått barn finns det heller ingen anledning att fira med så avlägsen familj som mostrar och kusiner speciellt om dessa saknar social kompetens och utstrålar allmän antipati. Varför utsätta sig för det? Och hur blir det med större barn, skall dom också vänja sig att höra på sånt tjafs varenda jul.

Dags att skrota den traditionen med att leka storfamilj helt och hållet, när den uppenbart inte fungerar.

Nu är det dags att börja med nya jultraditioner. Nu är NI en familj. Ni har hittills firat med mormor och morfar dina föräldrar din moster och hennes familj. Jättekul, men hur länge till kommer den traditionen att hålla. Dina morföräldrar kommer att dö, din föräldrar och mostern blir gamla och orkat inte så mycket längre. Dina kusiner får partners som ibland vill fira med sin släkt. 

Ge ert barn egna roliga julminnen, de kommer inte att se julen hemma hos gammelmormor och gammelmorfar på samma sätt som du.

Jag och mina två bröder valde olika upplägg. Min yngsta bror som bodde rätt nära föräldrarna firade alltid julen hos dem tillsammans med sin fru, barnen älskade att fira jul med farmor och farfar. Sedan avled min far strax före jul, julen firades som vanligt, förbannelse skull. Ett halvår senare avled min mor. Barnen var då 8 och 11. Min bror hans fru hade inga egna jultraditioner, inget julpynt som de alltid satte upp. sedan dess blev det ingen riktig jul sa barnen, de berättade sedan när de blev äldre hur tråkiga jularna var.
Jag och min äldre bror valde istället att turas om att fira jul hos våra föräldrar. Det blev en jul hos mina föräldrar, en jul med bara vi och barnen, en jul med mina svärföräldrar. Samma upplägg hade min bror och hans familj.

Passa nu på att skapa egna helgtraditioner för era barn, fr ER familj.

Jag är uppvuxen med att fira hos farmor och farfar med flertalet fastrar och farbröder och massa kusiner.
När vi själva fick barn så provade vi att va där en gång, men sen kom jag och maken fram till att vi ville skapa en egen jul. Nu är ju min man och våra barn viktigast för mig och att DE får ett firande som vi är nöjda med. 
Något år har vi bjudit in släkt till juldagen, men de vill fortsätta fira på sitt sätt och det är helt ok.
Det låter som att du är ensambarn, eftersom du nämner att det är roligt för ert barn att träffa sysslingar på jul, för majoriteten av barn har ju barn (syskon) runt sig mest hela tiden. Jag tycker att det låter som att du inte riktigt förstått att du har familj nu och att dina föräldrar och tidigare traditioner därmed borde vara sekundära.

Jag har liknande situation som dig. Det finns en person i min släkt som kan vara otrevlig och som har ett humör som är upp och ner. Vi I släkten har alltid accepterat det mer eller mindre. Den här släktingen har funnits med oss så länge och det här har varit vardag för oss. Ibland har det blivit konfrontation men det har slätats över efter ett tag. Till saken hör också att den här släktingen haft det jobbigt men saknar självinsikt och vi har också haft en oro för hen. Men hen kan inte se sina egna brister, är medelålders och svår att plötsligt få att ändra sig. Väldigt fin och gullig när hen är på rätt humör. 

Efter en incident som hände för en tid sen har min man satt ner foten och vill inte längre ha något umgänge alls med den här personen om hen inte totalt ändrar sig, och det kommer inte hända.  Jag och de andra förstår honom, men det har ändå satt mig i en situation där jag fått välja och släkten har delats vid högtider. I påskas fick jag tex åka själv med barnen på förmiddagen till min släkt och fira med min man och barn eftermiddagen. Vid andra tillfällen har släkten delat sig där några firat hos oss och några någonstans där släktingen varit välkommen. Jag har försökt prata med min släkting flera gånger som tyvärr inte kan se att hen gjort fel, vi har ju accepterat hen i alla år. Så nu är det till att skapa nya traditioner och försöka vara glad. Har gråtit massor över detta men förstår också att det inte kommer att gå att lösa. Jag kan inte få min släkting att förstå och jag kan inte kräva av min man att han ska acceptera att någon beter sig illa mot honom. 

Hur firade din man jul när han var barn? Har inte han föräldrar och syskon han skulle vilja fira med?

Oavsett så tycker jag att du ska respektera att han inte vill tillbringa jularna under samma tak som en snubbe som inte tycker om er.

Tack för alla svar. Jag vet nu vad jag måste göra, att jularna inte kommer kunna fortsätta på samma sätt. 

Jag bannar mig själv för att jag inte rutit ifrån tidigare, men det är svårt när det är så mellan raderna (inte sägs saker rätt ut) eller när det göms bakom skämtsam ton. Självklart har jag sagt emot och med en allvarsam ton, men aldrig på skarpen - att det där var inte okej. Har varit en fegis och nu är det för sent att ändra på. Min man har varit tydlig med att inga förlåt eller ändrat beteende från släktingen kommer ändra på saken. 

Det gör så ont för är ensambarn så min son har inga kusiner, jag själv växte upp med stor släkt. Jular och andra högtider kommer bli annorlunda för min son. Men han har oss och även mina föräldrar, som väl får vara med släkten på dagen oss på kvällen, det är väl många som firar med bara lilla familjen. Får se till att träffa mina morföräldrar med min son vid andra tillfällen innan tiden runnit ut. 

Din moster bör fräsa ifrån gubben att hålla käften!

Bjud hem alla utom dom två väl?

En stor jul behöver inte alls vara det bästa. Jag är uppvuxen så och har väl som dig tagit för givet att det kommer fortsätta på det sättet. Min man är uppväxt med mindre firande och tycker julen mest är jobbig. 

Insåg sedan som vuxen när vi hade vår sista jul "med tjocka släkten" att det faktiskt mest var stressigt. Kul för barnen ja, men rätt stressigt för oss vuxna som hade vett nog att hjälpa mina stackars föräldrar med fixandet (hälften av de vuxna saknade det vettet).

Så även utan otrevliga släktingar så har vi nu valt att fira bara vi och jag älskar verkligen det. Vi pyntar, har julkläder, äter julmat, tänder brasan och har en lugn och mysig kväll tillsammans. 

Vi brukar åka till mina föräldrar och äta lunch, ibland åker vi dit dagen innan och sover över och har en mysig julfrukost och enklare jullunch innan vi åker hem för middag. Om vi sover över är det bara jag och barnen, om vi åker över lunch är min man med också.

Jag tycker det är bra att du lyssnat på din man. Däremot så tycker jag inte att du ska ha en förväntan på dina föräldrar att de ska ändra sina jultraditioner och fira på två ställen. Kanske att de tycker det är en bra idé, men det finns ju risk att de känner sig tvungna fast de helst skulle vilja vara bara hemma hos sig själva.

Hej igen.

Jag förstår att det känns ledsamt men ditt barn har ju inget annat att jämföra med och kommer förmodligen att se tillbaka på sina barndoms jular med lika nostalgiska ögon som du...

Betänk alternartivet, med en pappa som mår dåligt både inför och under firandet, en mamma på helspänn beredd att säga ifrån och föräldrar som kanske grälar om hur utfallet blev....

Så här blir vuxna män om man inte lär sina söner att folk KOMMER vara idioter. Tyck synd om dit barn om någon varit taskig- bädda för en person som inte tar sig fram friktionsfritt i livet. Han kan inte hantera påträngande människor eller sina egna känslor kring det. Man måste ha mål i munnen och sätta sina egna gränser gentemot andra.

Ja vad ska man säga? Han lär ju knappast börja nu. Låt honom sitta hemma och gömma sig om han tror att han mår bättre av det så åker du och firar med barnet?

Samma sak gäller f.ö döttrar, men just bland män och pojkar har det historiskt sätt varit viktigt för karaktären, kvinnor klarat sig bättre utan den egenskapen, men vi är på väg mot andra tider.

En får ju anta att er son kommer bli likt er, och kommer rätt snart också få en släng av sleven av släktingen. Så det är väl lika bra att klippa nu eftersom ingen av er verkar våga säga ifrån.

Var som grynet, ta ingen skit.

Ditt första inlägg är fullt med att du vill gör alla andra nöjda förutom din man, om du läser det själv med neutrala ögon.

Din son vet inget och är heller inte du så han har inte dina minnen att jämföra med. De jularna han skulle få om ni fortsatte är ändå inte samma som du fick som liten.

Jag firade alltid bara jul med mamma och pappa och mitt enda syskon, sen kom den äldre generationen över på lunch typ, men julen har för mig alltid varit förknippad att vara hemma hos oss med bara närmsta familjen. Och vet du, jag älskade det. Minns min barndoms jular som ren magi för att mina föräldrar gjorde dem till det.

Jag känner igen allt i din trådstart, precis så var våra jular förr. Vi firade med min släkt, bestående av ca 15 personer. Föräldrar, syskon, barn och mormor.

Min mammas man och en av mina systrars man var elaka och socialt inkompetenta mot i stort sett alla, men särskilt mig, min man och mamma. Så hade det varit i "alla år" och jag har flera gånger hittat min mamma ledsen i köket.

Julen var inget jag såg fram emot utan jag började få ont i magen redan vid första advent. Men jag var ändå fast i traditionen att fira jul med dessa personer.

När vår första son föddes var jag fortfarande fast och trodde att hans jular skulle bli bättre av att fira ihop med andra barn, sina kusiner. Jag ansåg att barn behövde andra barn på julafton.

När han var tre år upptäckte vi att min mammas man var spydig och oförskämd mot vår son och där och då bestämde vi oss för att inte utsätta honom eller oss en sådan jul igen.

Året efter firade vi jul hemma. Då hade också lillebror fötts så det fanns ändå två barn.

Första året var jättejobbigt för mig. Även om jag egentligen inte tyckt om att fira med släkten så kändes det fel och tomt att fira själva.

Men det var bara första året, sedan byggde vi egna traditioner och redan andra året kände jag mig helt nöjd med att fira en lugn och skön jul hemma. Julen blev äntligen något jag såg fram emot.

Nu är våra söner vuxna och de minns våra jular med värme. De firar fortfarande med oss och håller hårt på våra traditioner.

Så småningom kanske vi får ändra på dem om blivande flickvänner vill fira på annat sätt och de kanske kommer dela upp dagarna men vi tar det som det kommer. Jul blir det hursomhelst även om den inte ser ut exakt som den brukar.

Å vad jag känner med din man!! Om DU har ångest för att eventuellt behöva fira jul med enbart din egen familj, tänk då på HANS ångest?? Och som han säkerligen haft inför varje jul i flera år! Tror inte det bara är mosterns man som skaver. Ytterst få tycker på riktigt att det är roligt att umgås men den respektives gamla dammiga släktingar! Det finns ju inte ens några andra barn, då kan det inte vara så jätteroligt för sonen heller?? Nu har du fått som du vill i alla år, så det är ju rent bedrövligt att du inte ens verkar överväga att gå din mans vilja till mötes för en gångs skull! Som någon skrev, fira en supermysig familje-jul på julafton, besök dina föräldrar på juldagen! Du verkar mera fixerad vid att det "ska" vara på ett visst sätt, än verkligen känna efter och tänka "Är det här verkligen trevligt?".
Det är dags att skapa nya traditioner, som passar alla i familjen! Börja med att tillmötesgå din man, för en gångs skull. Planera och ordna tillsammans den mysigaste julen för bara er tre! Utvärdera sen och planera hur ni ska göra nästa gång!
Lycka till och God Jul!

Det är dags att du växer upp.

Som vuxen bör din man stå dig närmare än din moster - i synnerhet om din moster behandlar din man illa och du vet om det.

Dessutom är det mycket få människor som firar jul på samma sätt hela livet. Hur kan du ens tänka tanken på att din man ska behöva fira jul med någon som är elak mot honom? Mobbning har ingen plats i åtminstone mitt julfirande...

Det är dags för er att skapa nya traditioner som familj.

Nu såg jag att det var mosterns man och inte mostern, men det förändrar inte mitt svar. Din man ska inte behöva tillbringa julen med en person som beter sig illa mot honom. Punkt.

Håller med de flesta här i tråden att det är ett bra läge att skapa nya jultraditioner. På julafton ska man inte behöva höra glåpord. Sedan vet ni ju inte var detta leder till. Det kanske är andra som råkat illa ut för den där Grinchen och gärna firar med er också.

spontant tänker jag att det inte är du eller din man som beter sig dåligt och då borde det vara ni som tar över utrymmet. Men det blir ju svårt att göra utan en konflikt, eller uttrycka problemet. Om ni skippar julen så är det dom som "vinner" Ni blir på ett sätt utmobbade om jag ska vara krass.

Men jag förstår att ni inte vill utsätta er för det samtidigt, jag förstår också att du inte uttryckte dig skarpare gentemot släktingen då du antagligen drabbades av en initial chock. Typisk situation där man kan gå och gräma sig över hur man borde hanterat det.

Min åsikt är att ni inte borde vika ner er. Sök stöd hos dina föräldrar och konfrontera situationen.