Hur sjukskriver man sig och hur börjar man med allt?
Det känns så fel att sjukskriva sig för något psykiskt/extremt-emotionellt. Man har ju läst mycket att sjukskrivning är väldigt vanligt förekommande och många ljuger/lurar till sig om sjukskrivning för sitt ''psykiska ohälsa''. Detta gör att jag får det att ha svårt med att kontakta VC.
Till och börja med: Jag är en mycket ensam person. Jag har växt upp under en mycket våldsam familj och släkt. Detta gjorde mig till att bli en tillbakadragen och förvirrad bar och tonåren. Detta gjorde att jag blev offer för mobbning. Så med andra ord, så blev jag trakasserad hemma och i skolmiljön. På fritiden gick det si och sådär. Vissa var trevliga, men de som jag mest umgicks med (jag förstår inte idag varför jag umgås så mycket med dessa) alltid kritiserade mig. Framförallt en kille som sa negativa kommentarer mot mig. Jag blev ett offer där med, egentligen.
I tonåren blev det bättre på fritiden. Jag hittade riktiga vänner och blev mer öppen. Men i skolmiljön, var jag en tillbakadragen typ och ganska utanför.
Jag hoppade av gymnasiet. Korttid därefter stod jag inte ut med familjen och kontaktade socialen. Socialen hade varit kontakt med mig och familjen från och till under uppväxten, men det blev aldrig någon djupare utredningar. Många anmälningar lades helt enkelt ner.
Jag kom till en annan ort, med skyddad identitet. Början gick det bra. Jag kände: ''Livet börjar nu.''. Jag fick bra kontakt med tjejer. Killar blev det inte så mycket kontakt med och jag fick inte så mycket killkompisar. Jag utvecklad snabbt större förtroende till tjejer. Upplevde att många killar var en mer av manipulerade typ som handlande mest: ''Jag är bra.''.
Tiden gick. Jag fann mitt första jobb som serveringspersonal. Jag blev en bra person som gav bra service. Jag byggde upp betyg.
Men jag blev allt mer av en ensammare och ensammare. Av någon anledning, så fann jag inga kompisar. Trots min aktivitet i olika områden. En vis av ''sex-intresse'' dök upp här och där, men inte mer än så. Inga kompisar.
Jag blev mer aktiv i kyrkan. Det blev så, just av den gemenskapen och mitt ointresse för alkohol och fester med alkohol.
Jag fann en grupp, men av någon anledning så tyckte många att jag var en ''idiot''. Det sades aldrig så utåt. Men sättet som vissa pratade med mig, så blev det för mig en störningsmoment. Även la jag uppmärksamheten på att människor ''tyckte synd om mig.''. Och endast gjorde saker när andra såg på och det märktes tydligt. Jag blev även bjuden på julafton två gånger. Det visade sig senare att den familjen gick runt i kyrkan och sa: ''Vi tar hand om den här killen.''. När i själva verket endast rörde sig om julafton firande, men resten av året så blev det ingen kontakt alls.
Jag bytte kyrka.
Fortfarande inga vänner.
Jag hade sedan år 2021 en tjejkompis. Den enda tjejkompis som jag kände en sådan här stor pålitlighet. Men det hände något. Jag förlorade kontakten.
Nu sitter jag här. Jag orkar inte med någonting. Jag orkar inte jobba. orkar absolut ingenting. Allt är meningslöst. Men modet av att kontakta VC, är skrämmande. Vart börjar man och hur börjar man? Jag kanske inte skall sjukskriva mig, men detta känns så ''töntig'' grej.
