Får ej sova med sambo, då han sover med sina barn

Det håller jag med dig om. Och sen borde hennes kille inte inleda någon ny relation förrän hans barn är redo att sova själva.
TS måste ha en ängels tålamod som accepterar att sova i gästrummet när hon är där.

Du har självklart rätt till dina tankar och känslor.
Hans inställning är det som är det största problemet här,som jag ser det.
Att ni backar i förhållandet beror ju på att han anser det vara helt i sin ordning att du ska bo i hans gästrum,som vore du hans inneboende. Inte hans flickvän.
Inte många hade accepterat sådana villkor i ett förhållande.
Jag tycker du ska sätta dig ner och prata allvar med honom och berätta varför ni backar i förhållandet,och vad ni kan göra för att ställa det till rätta.
Är han inte beredd att kompromissa så kanske du ska lämna och hitta någon annan kille som vill dela sitt liv med dig på riktigt.

Det individuellt, återigen. Men när dom har en trygg nattsömn själva,  en bra sak är att se till att hela hemma miljön känns tryggt, detta ska både pappa och styvmamma lösa. Kan vara så att hemmet känns otryggt om en ny vuxen bor där. Barn blir självständiga om dom känner sig trygga, inte genom att tvingas till det.  Dessutom en oförskämd kommentar till en annan förälder som gör det bästa för sitt barn, du är en anonym kvinna på familjeliv tror du att du vet vad som är bäst för hennes barn ? 

Återigen, one size fits all funkar inte för barn! 

Hennes kille har rätt att skaffa en relation om han vill det, sen är det upp till nya partner att acceptera situationen eller dra.  Det finns väldigt många som har förståelse och tålamod när det gäller att vara ihop med en förälder.  Vissa har inte det då kan man lämna ä.

Och det har väl ingen heller påstått.
Men hur länge tycker du att det är ok att låta barnen samsova med sina föräldrar?
Tills de är i tonåren?
Vi pratar här om barn som är i skolåldern och bör kunna sova ensamma.
Och oavsett vilket så måste man väl också vårda sin relation.
Och det gör man inte när man behandlar sin partner som en inneboende som får bo i gästrummet.
Då ska man inte ha en relation innan barnen är redo att sova i sina egna sängar.

Oförskämd?
Tycker du att personen jag citerade är trevlig som talar om för oss andra att vi gör fel och hon gör rätt?
Det vet väl hon lika lite som vi andra,i så fall.

Ja,men tror du att man bygger upp en trygghet hos sina barn genom att aldrig lära dem att sova i egna sängar?
Genom att vara på en armlängds avstånd 24/7 som någon skrev?
Tror du att man lär barnen att bli självständiga på det sättet?
Man kan finnas för sina barn hela tiden utan att de behöver sova i samma säng varje natt högt upp i åren.

Ja,absolut. Det har han. Men han kan ju inte förvänta sig då,att alla kommer att acceptera den situation han befinner sig i,
Och hur bra är det för barnen om hans nya förhållanden spricker och han träffar någon ny varje gång?

Du måste vara perfekt psykolog för alla curlingföräldrar. Men psykologer har inte alltid rätt, det går mode i psykologi ockå.

Flera har skrivit att det är ok för barn att krypa ner i föräldrarnas säng när de haft mardrömmar. Det är inte samma sak som att sova i förälderns säng varje natt och gråta om pappa sover med sin flickvän.

Det låter som pappan ska avstå från ett fast förhållande för sina barns skull, trots att det gått hela 5 år sedan skilsmässan. Såvida inte sambon nöjer sig med att flytta till ett gästrum varje gång barnen kommer. Vuxna har tydligen ingen rätt till integritet.

Barnen vill sova med pappan för att föräldrarna låtit dem göra det alldeles för länge. De har inte velat ha besväret att lära dem sova i sina egna sängar. Tänk om barnen skulle gråta, det kan vi ju inte tillåta. "Låt barnen få som de vill så gråter de inte."

Förr eller senare måste barnen lära sig att sova i egen säng. Och när de börjar skolan är det hög tid.

Det kanske inte är något fel på flickan än men det kan bli. Hon kan bli en "mini-wife" som ser till att sabotera varje gång pappan försöker flytta ihop med någon. Då om inte förr behöver hon besöka en psykolog. Men inte någon som dig då, som tycker att det är helt normalt allt vad barnen gör och att alla vuxna ska anpassa sig efter barnen.

Om hemmet blir en otrygg plats så fort pappans flickvän flyttar in, ja då får väl pappan vänta tills barnen flyttat hemifrån innan han flyttar ihop med någon.

(min citerarknapp fungerar inte) Till Julia02, tack för din feedback, du skrev den 7 aug, nu har ju tråden levt ett tag. Det är så här att det här visar på hans lyhördhet, hans emotionella intelligens, hur hög eller låg den är, i hans relation till dig. Han har inte satt sig i din situation. De par som har det bra ihop har det visat sig i studier är de som på förhand försöker sätta sig i den andres skor och också hur man kommunicerar. Han är självisk på så sätt att det är hans och barnens lag som bestämmer och du känner dig utanför för du är, rent krasst, utanför. Han förstår inte och uppskattar inte ditt kärleksspråk, det fysiska, utan gör dig då halv i det, svulten i det. Han skulle ha varit klokare än så här kan jag tycka med tanke på hans ålder och vad han gått igenom med  splittring med mamman. Jag hade faktiskt tänkt mig för vilken eller vilka anledningar som låg bakom den splittringen. Ofta får man bara höra en version, den man är tillsammans med, och senare kan det bli så att det uppdagas för en precis varför det blev en splittring till att börja med och att man faktiskt då ställer sig på exets sida. Något fel är det när det blir en splittring efter de har satsat ett helt liv ihop, 2 barn och allt det där. 

Jag håller med dig, man vill att ens partner ska VILJA SJÄLV tänka ut och agera i vad som är rätt för er två. Jag har själv varit någon som tyst iaktagit till exempel mitt ex:s agerande i något. Han tog också till försvar när jag äntligen sa något. Långt senare hade han blivit klok med åren och kommit underfull med vad han tänkt och gjort varit fel, men det tog den tiden och under den tiden skapade jag ett nytt liv. Min dörr var stängd för länge sedan. 

Par som mår bra är de som går bredvid varandra, de kan gå något steg bakåt eller framåt men mestadels går de bredvid. Har du en partner som går långt efter dig blir det bara tungt och frustrerande och ensamt och om någon går långt före dig blir det bara panik och trots och ensamt, tänker jag. 

Jag tycker så här: Du är så ung ändå, och han är äldre och han har inte mer förstånd än så här. Ditt val naturligtvis vem du vill fortsätta satsa på och leva med, men han måste då vilja själv gå jämsides med dig, måste själv ha tänkt ut vilka gropar det finns i att han och du ska föra samman era liv. 

Det ska kännas att ni går bakåt i er relation - det är det som retar honom såklart då han inte tycker han gjort något fel när han försökt pusha dig och manipulera dig (faktiskt, med lappen) - men så är det i alla relationer. Där kommer en reaktion. Där kommer en konsekvens. Bra att den känns. Du ska göra vad som känns rätt för dig. Du måste först och främst stå upp för dig själv, speciellt när du har en partner som inte gör det åt dig. Man känner själv när man offrat för mycket av sig själv för länge. Relationer är bra också på så sätt att även om de inte får lyckliga slut så känner man sig själv än mer bättre än vad man gjorde innan och vad som passar en själv. Så har det i alla fall varit för mig. 

Sedan är det så att vissa människor är mindre bra på att ge kvalitet i sina relationer och ha långvariga relationer, beroende på den emotionella intelligensen, var den är, och andra är mer bra på det. Den emotionella intelligensen är något man kan öva upp men det börjar då med att man själv ska vilja det. Man ska vilja sätta sig in i den andres skor, vara ödmjuk och vilja lära sig något. En relation är inte att han ska ta allt och du ska bara backa och backa. Du är som sagt så pass ung och det är, no offense, något jag tror han har utnyttjat för du tror så gott då, så var jag i alla fall i din ålder, och man är också mycket anpassningsbar när man inte ska vara det - tills man nått sin gräns dvs. Han har ridit på din unga ålder, din välvilja länge nog. Han borde vara klokare än så här. Ska inte säga åt dig att göra slut, ska inte säga det till någon, men jag vet vad jag hade gjort. 

Mitt ex och min partner idag har alltid agerat som att deras kärleksspråk blivit hört och förstått och uppskattat från mig  och det har det. Du borde vara  med någon som är som du i det eller någon som vet att uppskatta och ta vara  på det. Det är du. Ska han älska dig så ska han vilja älska det också hos dig och agera därefter. 

Något mer jag vill få på pränt är att detta är såklart inte ett svartvitt läge, barn ska såklart få känna trygghet och ha närhet om de är oroliga nattetid, men då går det bra att hitta lösningar såsom att man är hos dem ett tag eller de hos dig, eller er, ett tag. Jag har somnat själv fler gånger än jag kan räkna när jag skulle natta inne hos mina barn, barnen har också somnat inne hos mig/oss fler gånger än vi vet om, och det är såklart ingen protest mot det. Det är inget fel i det. Jag har också somnat på golvet då jag gått in mitt i natten då där varit oro. Det har egentligen bara varit då barnen varit sjuka som jag själv blivit så orolig att jag ska missa något att jag själv ordnat med så att jag är där hela natten. Det har också funnits de nätter där det bara var menat jag skulle vara där en stund men råkat somna och sovit så hela natten. 

Det jag protesterar emot är att det har gått för långt: Det är flyttning av sängar, så TS har fått sig ett gästrum att sova i och han sover alltid, oavsett om där är ett behov den natten eller inte, hos barnen, från början till slut. Det ska inte behövas.

Föräldrar eller bonusföräldrar är i sina roller från morgon när barnen vaknar till när barnen somnar, de måste också få vårda sin relation, sin vuxna relation, och det i sin tur kommer gynna barnen och familjelivet. Detta är såklart ingen som barnen tänker på eller det krävs de ska förstå, men de får lära sig respektera det. Där är fler i hushållet än bara barnen, de får också ta plats, de får också tycka till, de får också bli respekterade. Något bra och väsentligt man ska lära sina barn så de inte blir djupt själviska som vuxna och kommer få det svårt i sina relationer. 

Jag har aldrig haft problem med det här. Trygga barn då de vet att jag, vi finns där för dem när de behöver det.

Jag tycker också det är lite märkligt att barnen, då de faktiskt är två i rätt nära ålder, inte finner någon trygghet hos varandra när de sover i samma rum, att det är inget som deras föräldrar tänkt på eller tänkt utnyttja. De borde ha den tryggheten. Jag har uppfattat att barn som sover i samma rum har den tryggheten hos varandra och den räcker långt, kanske inte alltid hela vägen, men då vet de att de har de vuxna när de behöver det. 

Jag har inte bara erfaret trygga barn som är mina i mitt eller vårt hushåll, jag har haft andra barn och har det ibland fortfarande som också är trygga i vårt hem, utan att vi för den sakens skull flyttar på sängar och skapar gästrum. Det är att ta i. Det behovet går jag inte på att de här barnen, som TS:s särbo har, har. 

Jag håller med om din andemening, dvs vettigt att arbeta för att barnen ska ha egna sängar i denna sits.

Däremot ser jag verkligen inget fel i dotterns reaktion. Klart man kan bli rädd och ledsen om pappan plötsligt inte är där han brukar när man vaknar mitt i natten som barn. 

Men var framgår det ens att barnen har specifikt behov av det? Det enda jag läst från ts är att det är en rutin, som pappan inte vill ändra på. 

Jag tycker att man som förälder borde tänka på och hantera detta på samma sätt med en ny partner som man gjorde eller borde ha gjort med den partner man skaffade barnen med.

När man inleder förhållande, flyttar ihop och bildar familj så innebär det att där kommer att finnas ett antal olika individer med olika behov, vilka man kommer att behöva göra vissa kompromisser imellan. Det funkar inte i längden att helt negligera behoven vissa inom familjen har. Om man som förälder exempelvis går upp i barnens behov i så hög grad att man negligerar sina egna, så riskerar förhållandet att braka samman, vilket ingen har glädje av. Vissa hanterar detta mycket bra, medan andra inte förstår behovet av en balans.

Vissa föräldrar har också en förmåga att själva komma upp med behov hos barnen som egentligen inte är ett behov, utan skapat genom rutiner. Sådant kan vara mer till skada än nytta, genom att bromsa barnens utveckling till självständiga individer med aktiviteter ett stort socialt umgänge utanför familjen.
Som en del i denna personliga utveckling ingår även att förstå att även andra har behov som innebär att alla måste göra kompromisser.